Pye Engström är en välkänd konstnär i Sverige och finns representerad på en rad offentliga platser runt om i landet. Hon började på Konstfack 1945 och fortsatte efter det med studier vid konstakademierna i Köpenhamn och Stockholm. Men det är ifrån sin ateljé i Rute på Gotland som de flesta av hennes arbeten har kommit till. Några dagar innan hennes retrospektiva utställning öppnade fyllde hon 80 år och med tanke på det så känns det som Gotlands Konstmuseum ger henne en riktigt välförtjänt hyllning. Pye Engström är i första hand skulptör och hugger sina skulpturer i både sten och trä. Det är ett vänligt och lekfullt uttryck som inbjuder till att ta och känna, något som Pye Engström också vill att man ska göra. ”De mår bra av det”, säger hon kort och gott. Jag tror också att de som klappar och känner på hennes skulpturer mår bra av att få göra det. Skulpturer som ständigt tas på får dessutom med tiden en egen oförutsägbar patina vilket gör att de har ett eget liv som upphovsmannen inte kan påverka. Det är spännande och jag tror att Pye Engström vill att hennes skulpturer ska fortsätta att leva på det viset efter att de lämnat hennes ateljé. Både ”Tantsoffa” som står vid Ekeskolan i Örebro och skulpturen ”Efterbadet” vid Västertorpsbadet är dessutom inbjudande sittplatser. Jag hoppas också att de används just som ett knä att vila på eller som en omhuldande famn att luta sig tillbaka i. Mer än 60 skulpturer visas, samt skisser och modeller av offentliga utsmyckningar. Många av dem är inlånade från köparna men det är också några som saknas då de har kommit bort. En sorglig upptäckt för Pye Engström och givetvis ska offentlig konst inte bara försvinna. Det är lätt att följa Pye Engström i tid i hennes konstnärskap då det ofta handlar om vardagen och den lilla människan i den. Hennes första bronsskulptur från 1952 heter till exempel ”Embryo”. Därefter följer flera skulpturer med familjen som modell och hennes senaste verk från i år heter ”Båten till Cythere”. Det är en frodig venusfigur i röd granit som för tankarna till Venus födelse och bilden av det jordiska paradiset, eller är det bara paradiset som symboliseras? År 2003 gjorde Pye Engström ”Klang, rassel och pling”. Ett verk som består av klangstenar hon sparat genom åren och som Sven David Sandström skrivit stycket ”Stones” för. Klangstenar har använts vid religiösa ceremonier sedan bronsåldern och visst måste det vara magiskt att som stenhuggare stöta på en klangsten. Självklart kan man själv prova klangstenarna och lyssna på dess ton samtidigt som stycket ”Stones” hörs i bakgrunden. Det här är en utställning som man verkligen kan uppleva med många sinnen, och det ger en extra dimension. Vågar man, tycker jag att det kan vara värt att lyfta på locket till de små familjeskulpturerna i brons från mitten av 60-talet. Dom är små pusselskulpturer som med sin skyddande kupa tappar lite av sin mening. Jag log när jag gjorde det och tanken slog mig också att ordet knulla på 60-talet tillhörde de förbjudna orden. Ett perspektiv som gör de små pusselskulpturerna ännu roligare.
Bertil Bäckström står som utställningskommissarie för den här utställningen och han har glädjande nog utnyttjat den fina entréplatsen utanför museet, där några av Pye Engströms skulpturer står tillgängliga dygnet runt. På Konstmuseets övervåning visas denna sommar ”Över jorden”, en utställning med verk från Maria Liljas senaste fem år. Det återkommande motivet är flygplatser, en plats som för de flesta innebär en resa till eller ifrån en annan plats. Ett ställe där alla också måste underkasta sig samma rutiner och granskande öga. Ett gemensamt rörelsemönster som de senaste åren förfinats till absurda scenerier. För var någon annanstans i världen kan man få människor att utan protester stå i kö, ta av sig skorna för att ställa dem på ett rullband och låta dem försvinna. Det är en plats där den personliga integriteten granskas och synas in i minsta detalj och det kanske är därför som människor lägger locket på och upplevs anonyma. Flygplatsen är en märklig värld som är spännande att utforska och i Maria Liljas bilder är det flygplanen som blir levande. De stoltserar likt stora dinosaurier som tagit över och ibland flinar de lite fånigt emot en. Maria Lilja arbetar i en collageteknik som påminner mycket om scrapbooking. Det är samma lekfullhet i blandandet av spets, tyg, foto och måleri. Hennes verk är bara så mycket större och förvånansvärt anonyma. Jag kan inte riktigt förstå varför jag upplever dem som oåtkomliga och opersonliga. Kanske är det flyplatsernas standardiserade och distanserade själ som smittar av sig trots det familjära scrapbooking uttrycket. Men det är en intressant tanke att motivet krockar med uttrycket och formulerar en upplevelsekonflikt. För varför ska scrapbooking egentligen upplevas som så familjärt och lättillgängligt. Där om något brukar ju de mest hemliga och underliga symboliska krockarna dyka upp.
Bilder (uppifrån och ned): Pye Engström, Maria LiljaAdress: S:t Hansgatan 21, Visby
2008-07-11 Annika Marusarz (text), Gotlands Konstmuseum (foto)