Det första man möter i Sara-Vide Ericsons utställning ”Ditch Dance” på Kulturhuset är en gigantisk målning av den mest frekvent förekommande gestalten i konstnärskapets ikonografi. Karaktären är mycket lik konstnären själv, men är mer att uppfatta som ett alter ego än ett självporträtt, kanske som en berättare, eller som bäraren av narrativet i Ericsons mycket sammanhållna och just narrativa konst.
Sara-Vide Ericson har ställt ut frekvent under de senaste tio åren, och gestalten börjar nästan kännas som en gammal bekant. Också här känns hon igen. Stående på en myr i en lång vit klänning med en sadel i famnen. Runt halsen en starkt purpurfärgad halsduk som kontrasterar mot bakgrundens ljusare, mer skissartade färgsättning och penseldrag.
Hon ser prövad ut, men som vanligt ostoppbar eller i varje fall envetet besluten om att göra det som krävs. Hon har en air av western-hjälte. Det spelar ingen roll hur mycket stryk hon får ta, till slut vinner hon alltid, i varje fall om segern kan beskrivas som ett läge av stiltje mellan utsatthet och motstånd. Om marken skakar är det alltid en vinst att förbli stående.
Men i ”Ditch Dance” – Kulturhuset visar en tredje, utökad version av utställningen som tidigare visats på Sara Kulturhus i Skellefteå och på Lidköpings konsthall – har något hänt i konstnärskapet. Både måleriskt och tematiskt.
Nästan varje gång jag sett en utställning med Sara-Vide Ericson har måleriet tagit ett steg framåt. I varje fall rent tekniskt. Det har det nu också, det visar hon med emfas i ett par skimrande fint utförda interiörbilder. Men det är också något annat. Målningarna har blivit mer objekt i egen rätt. Dukar skiner igenom, texturerna är viktigare eller mer betonade än tidigare. Tjocka vildsinta färgsjok får ibland spegla dramaturgin. Det är som om hon rundat ett hörn.
Det gäller också motiven. Vi möter förstås det väntade. Myrmarker. Textilier. Vatten. Speglingar. Outtalade känslor som får naturen att skaka i sin majestätiska stillhet. Och förstås hästen som sjunkit ner i dyn, som en pendang till den inledande bildens sadel. Men här finns också mer.
I ett rum i rummet lämnar Ericson myrmarkerna för något intimare. En lång rad versioner av samma nakna kropp, lutad mot ett par kryckor och sedd bakifrån i ett rum med fördragna gardiner som släpper igenom några förströdda solkatter som tecknar mönster av skuggor på den bara ryggen. Motivet tas om och om igen i olika storlekar och grader av fragmentering. En ensam, stor målning går nära ett skäggigt ansikte, delvis täckt av en färgglad flugviska som lika gärna kunde vara en toffsprydd piska. Alla rummets bilder befinner sig i en intimsfär som alltid har känts i Sara-Vide Ericsons måleri, men sällan synts.
Det går inte annat än att imponeras över Sara-Vide Ericsons konstnärskap som står så stadigt och ändå vägrar att fastna.
Sebastian Johans
Kulturhuset Stadsteatern, Segels torg. Utställningen pågår 21 april – 7 augusti 2022
