Gotlands Konstmuseum inriktar sig på ett Östersjöperspektiv i sin verksamhet. Och som en första utställning med den blicken visar museet i sommar konstnärerna Erik Bünger, Veronica Brovall och Emil Holmer. De tillhör samma generation och har alla lämnat Sverige för Berlin.
Att just Tyskland och Berlin är först ut att få spegla Östersjöperspektivet är intressant. Tysklands starka roll och betydelse genom historien har ju falnat och i dag verkar landet mest vänta på en nyrenässans. Inte ens Berlinmurens fall lyckades väcka landet till liv. Att Berlin med sin avsaknad av nationell prägel har blivit en vallfärdsstad dit konstnärer från hela världen söker sin hemvist är tankeväckande. För är det just frånvaron av nationella särdrag som är lockande för konstnärer och konstnärligt skapande?
Erik Bünger talar ett universellt språk och i sitt verk ”The Third Man 2010” belyser han hur musiken ibland parasiterar på våra sinnen. Hur den kryper in i oss och bosätter sig i vårt medvetande livet ut. Och visst är Anton Karas suggestiva spelande på sin cittra i filmen ”The Third Man” från 1949 evigt förknippat med mörka skuggor och känslor av uppgivenhet och mystik. Liknande musikparasiter är sången ”Daisy Bell” som skrevs för över hundra år sedan och som blivit lite av en symbol för en svunnen tid. I Stanley Kubricks film ”2001: A Space Odyssey” nynnar datorn Hal på låten innan han dör, och den borttonande sången blir en tragisk påminnelse om en saknad av att inte kunna sakna. Men komikerparet Helan och Halvans signaturmelodi som i dag signalerar Glassbilens ankomst är kanske det mest belysande musikparasiterandet. Fast just det exemplet är väl inte universellt utan snarare nordiskt…
Det finns något irrationellt vardagligt i samtliga verk av Erik Bünger som är spännande. Ingenting är vad de utger sig för att vara och hans verk retar sinnen och minnen till ”nya” betydelser. I ”Gospels 2006” växer långsamt en fiktiv person fram. Allting känns trovärdigt men finns det verkligen en sådan fantastisk person? Och efter att ha sett ”A Lecture on Schizophonia 2007-2009” där ett klipp med will.i.ams låt ”Yes We Can” är med, inser jag att Barack Obama är på samma historiska plats som Martin Luther King och John F. Kennedy. En sinnebild som inte stämmer med verkligheten.
Veronica Brovalls skulptur “Day Night Urzeit” är monumental. Den består av två asfaltsindränkta block, upptar ett helt rum och om man törs kan man gå in i den. Insidan är mjukt fjäderinbäddad men det surrar några ilskna fläktar likt runda sågklingor farligt nära vaderna. Jag tittar länge på dem och det gigantiska svarta skelettet vars kropp utgör det hålrum som är den enda plats man skulle kunna uppehålla sig i om man går in i skulpturen. Det känns obehagligt och som att gå rätt in i döden. För även om döden är en naturlig del av våra liv är inte dess landskap eller arkitektur det. Den här känslan av att föras under ytan följer med mig även i Veronica Brovalls andra verk, det är som om hon rör sig i ett mellanrum, i det icke greppbara.
Raka motsatsen speglas i Emil Holmers målningar som är urbana vardagsberättelser. De har gatans språk, färger, material och de verkligen lever. I verket ”Erasehead” förs man i tanken till en alienerad värld med röster och brus i ett ständigt upprepande flöde likt stadens ljud. Det är vardag, det är skönt, det är mänskligt och på dagens villkor.
På övervåningen visar Gotlands Konstmuseum ”I mina mellanrum på Gotska Sandön” . En fotoutställning där fotografen Birger Svanteson med kärlek tagit fasta på Sandöns bärande element -träd, sand och hav.
Bilder (uppifrån och ned): Emil Holmer, Erik Bünger, Veronica Brovall
Adress: S:t Hansgatan 21, Visby
Utställningarna pågår under perioden 18/6–25/9
Annika Marusarz (text), Gotlands konstmuseum (foto)
