För en tid sedan såg jag en egentligen rätt långtråkig film. Trots det började bilder från filmen dyka upp efteråt. Bilder med känslor och förnimmelser utanför eller bakom handlingen och som inte påverkades av att filmen egentligen var så tråkig att flera lämnade biolokalen mitt i den. En underliggande berättelse fick betydelse. Något i filmens bildspråk grep tag när själva storyn som skulle berättas var över. På liknande sätt fungerar Vanja Lindbergs utställning. Den är inte alls är långtråkig som filmen. Men den lockar på samma sätt fram känslor och förnimmelser utanför det man ser framför sig. Vanja Lindberg är född 1981 och har, om jag förstått det rätt, nyligen avslutat sin konstnärsutbildning på Konsthögskolan. Utställningen hos Galleri Anna Thulin är hennes första soloshow på galleriet. Hon kallar utställningen ”The Assembly”.
Vanja Lindberg bygger modeller av hus hon vistats i från barndomen fram till vuxen ålder. Hon inventerar i minnet, hur såg dörren ut i huset vi bodde i Sätra, eller dörren mellan köket och vardagsrummet på Vasavägen, hur såg mattan ut i badrummet i huset vi bodde i på sommaren, hur såg mormors stolar ut, vad fanns i köket, vardagsrummet, sovrummet etcetera? Inventeringen resulterar i små inredda modellhus fulla med detaljerade inventarier som konstnären uppfinningsrikt tillverkat för hand. Ur minnet och med hjälp av gamla fotografier rekonstrueras dåtiden. Just de virkade mattorna, dukarna på bordet, tavlorna på väggarna, klockan på väggen. Diskmedelsflaskorna som fanns på just den tiden. En disktrasa ligger kvar på diskbänken som om en hand tillfälligt lämnat den där, frusen i tid och rum. Här finns den första soffan, ett viktigt och minnesvärt inköp. Att samla alla föremål som ju faktiskt är en stor del av ens livs intryck blir som att samla på en stor rikedom, lägga pärla till pärla på ett halsband. Ingenting tycks egentligen speciellt annorlunda här än någon annanstans. Allt tycks rätt normalt och vanligt. Samtidigt som Vanja Lindberg rekonstruerar sina egna minnesbilder väcker hon minnen från betraktarens egen historia. Minnen som fått fäste och blivit en del av den man är. Det känns bra att för en stund förlora sig i detaljernas rikedom, minnas saker och fragment ur sin egen historia, känna flödet av tid och fascineras av känslan av att få vara där i dåtiden för en stund. Och över konstnärens kreativitet när hon tillverkar sina modeller.
När modellerna är byggda och fyllda med gamla minnen ljussätter och fotograferar konstnären utvalda vinklar och här tycks något annat hända. I processen att först bygga upp vad hon varit med om och sedan fotografera av det blir det tydligt hur svårt det är att skilja ut sig själv från något man så intensivt varit med om som sin uppväxt och eviga vardag. Och hur svårt det är att skiljas från något överhuvudtaget. Hur lätt man drabbas av separationsångest. Eftersom man ju varit allt detta och fortfarande och antagligen alltid kommer att vara ett resultat av det. Åtminstone så länge man vill vara det.
I processen från byggandet av modeller, inventeringen av minnets vrår manifesterade i detaljerade inventarier fram till de färdiga fotografierna skapas distans. Här får dåtiden nytt och eget liv, reser sig pånyttfödd som en fågel Fenix ur askan. Navelsträngen tycks kapad och nya skeenden ges plats att ta vid. Man tittar inte längre efter kuriosa detaljer utan börjar ana skeenden, scener som utspelats, drömmar som drömts och besvikelser som erfarits. Vad som verkligen har skett där får mindre betydelse och vad som kan ha skett eller kan komma att ske blir intressant. Inte för att de hus Vanja Lindberg bygger upp känns privata, de har sina egna självklara kvalitéer, men i fotografierna tycks hennes minnen få ett liv utanför konstnärens personliga erfarenheter. Då upptäcks andra möjligheter.
Adress: Gävlegatan 10 B, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 14/11 – 14/12
Maria Johansson (text), Galleri Anna Thulin (foto)
