Utställningstiteln The Girls Next Door syftar på att de utställande konstnärerna Kai Kaljo, Marge Manko, Anna-Stina Treumund, Liina Siib och Mare Tralla bor i grannlandet Estland. Men jag har svårt att inte associera till Hugh Hefners dokusåpa med samma namn. Det finns också likheter då både utställningen och dokusåpan ger bilder från en kvinnlig värld men stundtals fortfarande utifrån en manlig blick.
Tydligaste blir det i Liina Siibs film Averse Body där elva prostituerade kvinnor blir enskilt intervjuade och får svara på samma frågor (övre bilden). Samtliga frågor handlar om deras kroppar, röst och hur de uppfattar att männen betraktar dem. Medan man lyssnar på kvinnorna får man följa med på en bilfärd i en grå och blöt stadsbild. Det är monotont och upprepande och bryts bara av med fotografier där varje kvinna presenteras genom att man får se deras hand teckna en blomma. Tanken att varje prostituerad kvinna i grunden är en färggrann blomma är väl fin, men här upplever jag det bara som ett patetiskt filmgrepp. Jag kan inte heller släppa tanken på att de hårt styrda intervjuerna som bara fokuserar på röst och kropp missar det mesta. Det är som om Liina Siib redan vid starten bestämt att en prostituerad inte kan vara något annat än ett objekt. En kvinna närmar sig också någonting annat genom att göra skillnad på att vara arbetsslav och sexslav, en intressant tanke skymtar fram. Men den får tyvärr inte blomma ut inom filmens ram, och det är synd. För där fanns det någonting mer och kanske betraktar den kvinnan sig själv som någonting annat än bara en kropp.
I Marge Monkos verk Studies of Bourgeoisie blickar hon själv ut över utställningen i självporträttet Self-portrait with a cigar (nedre bilden). Det är en replik på ett porträtt av psykoanalysens fader Sigmund Freud som också var fader till diagnosen ”hysteri”. En diagnos som man skulle kunna säga beskriver vad det innebar att vara kvinna under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Just det att Marge Monko själv intar Freuds blick gör att man förstår att det fortfarande finns kvar både påtvingade roller och undantryckta behov i kvinnors liv. Och precis som vid förra seklet krockar de i dag med den verklighet kvinnor lever i. Så även om diagnosen inte längre ställs finns roller och normer kvar.
Kai Kaljos självironiska film Loser sammanfattar den eviga myten om konstnärens frihet i yrket som det ultimata för lycka. Det är roligt, enkelt och effektivt berättat. Och efter att ha hört henne rabbla upp sin vikt, ålder, boende, civilstånd och lön varvat med hjärtliga skratt funderar man vad den där friheten egentligen innebär. Anna-Stina Treumund kommenterar Kaljos film genom en remake och hon kallar den också för Loser. Fast i hennes version har hon klätt sig i rollen som vanlig estnisk man. Han har tre barn, samtliga med olika kvinnor, fast han tror på äktenskapet, arbetar hårt och hatar invandrare och bögar.
Utställningen är en del av Gotlands Konstmuseums Östersjöprofil som ska främja samarbete med konstnärer runtom Östersjön. En spännande satsning som ska bli intressant att följa.
Adress: S:t Hansgatan 21, Visby
Utställningen pågår under perioden 20/10 – 27/1, 2013
Annika Marusarz (text), Gotlands konstmuseum (foto)
Utskriftsvänlig version
