I Aarnivaaras utställningen äger inte bara filmen rum som händelse; den är rum. Han rör sig bort från filmen som ett vittne över tiden och förvandlar det filmiska till något skulpturalt och arkitektoniskt. Rörelsen åstadkoms av en ”slow motion” i vilken det flyktiga blir monumentalt. Statyer springer inte sin väg, på sin höjd vrider de sig sakta under vår flyktiga observation. Utställningen domineras av den stora skulpturen ”Stop Motion” i vilken tretton plexiglasskivor placerats på en evighetsloop av trä. Glasen är som individuella bildrutor i en filmrensa. Istället för att projicieras mot den fjärde väggen är det åskådaren som reflekteras i verket. Skalan och utformningen ifrågasätter filmens hastighet och ändlighet. De sekunder de tar att stiga runt skulpturen formar sig till en evighet. Filmen blir rum, men utan att bli statisk. En liknande effekt av stillastående rörelse produceras i verket ”Dystopisk färgskala” där fem reflekterade plexiglas färgats i dystra nyanser från filmens undergångsrepertoar. Det går inte att gå runt skulpturen men det räcker sig att röra sig lite för att reflektionen ska brytas mellan olika lägen.
Om Aarnivaara har åskådliggjort en dold dimension i det platta filmiska mediet vänder han på perspektivet i en serie duraclearfotografier som innehåller flera lager. Effekten blir nästan stereoskopisk där olika motivnivåer reagerar mot varandra. Bilden kommer till liv och visar sin spatiella potentialitet för åskådaren som i detta skede kan frysa till monumentets stillhet. Kanske mest effektivt är en avbildning av tre statyer föreställande socialdemokratiska landsfäder som börjar komma till liv. Den franske filmteoretikern André Bazin talade om människans ”mumiekomplex” som tog sig uttryck i fotografin och filmen: vi vill stanna tiden och göra den evig. Aarnivaaras socialdemokratiska porträtt följer en annan bokstavlighet i mumiegenren. Det uppstoppade kommer att protestera mot sin odödhet och förfölja oss. Fingret på pulsen där, när det gäller det rådande politiska läget.
Aarnivaara tar det filmiska till sin mest avskalade och formella manifestation för att sedan säga något om hur mediet påverkar även vår perception i en process som refererar tillbaka till sig själv. Ibland överskrider han en osynlig gräns där objekten spiller över i en symbolisk motivvärld. När Kreml svävar över det sovjetiska krigsmonumentet i Treptower Park, Berlin, blir verket plötsligt platt filmiskt i ett förutsägbart spel mellan affekt och symbolik. Kanske mest intressant är de två väggskulturerna ”Spomenik” där det filmiska har lämnat alla referenser till mediet och blivit något helt nytt. Skulpturerna är film och samtidigt inte. Motiven kommer från jugoslaviska amatörfilmer av futuristiska monument och verken innehåller plexiglasskivorna som citerar bildrutan. Spelet med dimensioner tas till nya nivåer i skuggan som glaset producerar på väggen. Skulpturen har blivit rum och projektion samtidigt; en ren filmiskhet befriad från tid.
Adress: Kungstensgatan 23, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 2/2 – 24/3
Axel Andersson (text), Galleri Charlotte Lund (foto)
