Debututställningar har ofta något löftesrikt över sig. Isa Erikssons första presentation på Galleri Helle Knudsen är inget undantag.
Det ljusa utställningsrummet har fyllts med skulpturala tablåer i små format. De av varandra oberoende delarna binds samman av humor, ömsinthet och fantasitrådar. Det gäller att komma nära, titta noga och samtidigt motstå frestelsen att röra vid de skrovliga ytorna i vackra, jordnära färgskalor. På vissa ställen tycks materialet ha vikt sig eller säckat ihop som om det ville protestera eller åtminstone bestämma. Det finns något rörande i detta avsiktligt naivistiska formspråk vars syfte är att snarare beröra än imponera.
Isa Eriksson arbetar i keramik. Det är ingen slump. Efter att hon fick prova många olika material har hon fastnat för den teknik som är relativt snabb och ger möjligheter att testa, ändra, börja om… Leran knådas när den är fuktig och den får torka när den är färdigformad. De små figurerna får mig att undra om konstnären följde en ursprunglig idé eller om de spontant förlöstes när lerklumpen låg i hennes händer.
Isa Eriksson tycks skapa utifrån det mest elementära och samtidigt det svåraste som finns: tankarna kring konsten att vara människa. Hennes små skulpturer är hopklipp av fragmentariska historier. En bilresa. En dans. Kontinentalplattor som är på väg att gå isär eller samman. Det stora och det lilla, det banala och det storslagna tillsammans, som livet självt.
Utställningstiteln pekar ut riktningen för vad det hela handlar om. Tiden som rusar när det känns som den stod stilla. Tiden som ett passivt, likgiltigt vittne till allt som sker. Men också om tiden som härjar, lämnar spår och påverkar. Ibland barmhärtig, men oftast hänsynslös och auktoritär som ingen annan.
Joanna Persman
Galleri Helle Knudsen, Hantverkargatan 18-20, Stockholm. Pågår 23 maj – 15 juni 2024
