Varv efter varv virade hon garnet. Rivna trasor, tyger, plastlinor, allt kunde användas för att linda och surra. Hennes skulpturer påminner om mumier och trasselsuddar, förväxta talismaner eller omsorgsfullt paketerade hemligheter. Vad som göms inuti spelar mindre roll. Den amerikanska konstnären Judith Scott (1943-2005, tv) tog vad som fanns till hands: stolar, hjul och kvastskaft.
I fjol förtrollade hennes objekt Venedigbiennalens publik med sin ruvande närvaro.
Nu inleder de anspråkslöst men magnifikt Malmö konsthalls utställning “Odradek” som för samman åtta internationella konstnärer. När det gäller nationalitet, generation, uttryck och teknik har de inte mycket gemensamt, födda från sent 1930-tal till 1970-talets mitt. Ändå hakar deras arbeten in i varandra, som befann de sig alla i individuella banor kring en samlande kraft.
Därmed infinner sig den oundvikliga frågan, vad – eller vem – är titelns Odradek?
Den franske kuratorn François Piron har uppkallat utställningen efter huvudpersonen i en novell av Franz Kafka. I “Familjefaderns bekymmer” från 1919 presenteras Odradek i medvetet vaga ordalag. Odradek är således både en varelse och ett ting, trasslig och trådig, med förmåga att röra sig, tala och skratta.
Det saknar betydelse om man, liksom jag, aldrig hört talats om denna Kafka-novell förr. Odradek är intressant enbart som utställningens katalysator, en symbol för något på en gång fysiskt och svårfångat. Det som gäckar avgränsade funktioner, definitioner och kategorier. Så ligger verkens styrka i deras lika handfasta som gåtfulla karaktär. Ta Hassan Sharifs installation “Books and Boxes” (th), som får larmet att ilsket pipa varje gång en besökare lutar sig alltför nära för att bättre kunna se de otympliga och intrikata objekten.
Verksam i Dubai var Sharif (1951-2016) en föregångare inom Mellanösterns konceptuella och experimentella konstscen, och lyftes liksom Judith Scott fram på förra årets Venedigbiennal. På ett lågt podium nära golvet ligger hans snörade böcker och miniatyrskriftrullar, retfullt slutna kring sitt innehåll. Han arbetade improviserat med det uttjänta och slängda, och kunde omvandla slitna kartonger till kryptiska meddelanden eller låta dem bubbla över av ringlande girlanger. Precis som Scott utgick han från det billiga och obetydliga, för att med tid och tålamod transformera det mest vardagliga till konst.
Även franska Laura Lamiel (f 1948) väger det exponerade mot det undangömda. Hon täcker ett bord med böcker insvepta i textilens oskuldsfulla vithet – men där golvets spegel avslöjar ett innehåll eller bakstycke fläckat i blodigt rött. Trots en snudd på övertydlig symbolik, där associationerna löper kring kvinnlighetens arv och villkor, övertygar hon med oväntat eftertryck.
Gemensamt för flertalet konstnärer är en omsorg om det sinnligt materiella och handens arbete. Istället för ordrika förklaringar och teorier, framträder metallens kyla och spänst, pennans precisa streck och bomullens bylsiga stoppning. Inte minst briljerar tyska Katinka Bock (f 1976, th) som kraftfullt handskas med lera och stål. Hennes skulpturala installationer utmanar balans och tyngdkraft, och rör sig mellan det djuriska och stumma i verk som pockar på omvårdnad. Det fräser till när en vattendroppe faller från takets kopparrör på det rocka-liknande stycke keramik som balanserar ovanpå ett elelement. Snart har fukten absorberats och proceduren upprepas på nytt. I “Havskameleont” veckas leran likt hud hos den svällande form som tungt vilar mot golvets båge av italiensk travertin.
På liknande vis ger iranska, Berlinbaserade Nairy Baghramian (f 1971) visserligen inte en djurisk men mänsklig dimension åt de textila fodral som likt lemmar länkas till en stödjande metallram i “Fluffa till kuddarna (Förtöjning, bårar, silor)”. Parallellt aktuell på Statens museum for kunst (t om 2/4) deltog hon i somras på prestigefyllda Documenta och har blivit hett efterfrågad internationellt. Om jag var tveksam till hennes utställning tvärs över sundet, övertygar hennes bidrag i Malmö med en omedelbar och utsatt kroppslighet.
Andra konstnärer – som amerikanske stjärnskottet Oscar Tuazon (f 1975) och prisade tyske veteranen Franz Erhard Walter (f 1939, ovan tv) – har snarare diskreta biroller, vars skulpturala installationer förblir stumma i väntan på aktivering. Istället glänser nederländske Henri Jacobs (f 1957, th) när han i sina “Journal Drawings” utforskar grafiska mönster, färger och optiska illusioner i ett oupphörligt arbete, där han fångar kreativitetens enträgna, oberäkneliga driv.
Likväl utövar Judith Scotts arbete starkast dragningskraft. Alltför ofta har tolkningen stannat vid det biografiska. Scott hade Downs syndrom, var döv och började skapa först då hon gavs möjlighet i fyrtioårsåldern. Fast hennes verk behöver ingen särbehandling, vilket Malmö konsthall klokt respekterar. Kluvna mellan det snärjda och skyddande, vanmakt och ömhet, rör de vid det mest mänskliga. Med sin tysta laddning utgör de kärnan i den lockande, egensinniga helhet som “Odradek” formar sig till.
Carolina Söderholm
Foto: Helene Toresdotter, Malmö konsthall, S:t Johannesgatan 7, Malmö. Utställningen pågår 17 februari – 6 maj 2018
