Det påminner om en lek med ryska dockor. Nairy Baghramians konst är visserligen varken särskilt dekorativ eller lätt att greppa, men den gömmer lager efter lager av betydelser. Inuti en referens ryms en annan, där den plats hon tillfälligt intar leder tanken till nästa. Som nu, då jag försiktigt kryssar jag mellan höga, spinkiga metallben som bär upp en skir struktur av silikon inne i X-rummet på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Installationen tycks skräddarsydd för utrymmet, men dess arkitektoniska brottstycken har sin förebild i den stabila metallkonstruktionen hos det forna lofttaket hos anrika The Renaissance Society i Chicago. Varför? Jo, den amerikanska konstinstitutionen som grundades 1915 av Chicagos universitet har enligt utställningens presentationstext banat väg för den moderna konstens tradition av projektrum. Dit bjuds konstnärer – som nu Baghramian i Köpenhamn – in för att skapa en utställning eller verk specifikt för tillfället.
Därmed blir denna strama och abstrakta installation en kommentar till just X-rummet där jag står. Dess lätta, nästan svävande konstruktion tycks säga något både om tjusningen i att få fria händer inom vissa ramar – men också om bräckligheten som denna överenskommelse vilar på. Risken finns alltid att bygget sätts i svajning eller raseras, av en klåfingrig institution, skeptisk kritiker eller oförstående publik. Och jag ska villigt erkänna, att även om jag ser den intellektuella och visuella skärpan i hennes arbete, är detta en form av konst som för mig framstår som en rätt intern angelägenhet för en begränsad skara invigda.
Likväl är det sannolikt just denna skicklighet att spela med konstens institutioner och historia som gjort henne till en sådan favorit de senaste åren. Konstvärlden, så besatt av sig själv, har ofta ett extra gott öga för de konstnärer som likt Baghramian sätter dess eget universum i centrum för att belysa dess mekanismer, makthierarkier och strukturer. Allt i den institutionskritiska konstens anda, som sedan den växte fram i minimalismens och konceptkonstens spår, med en postmodern glansperiod, numera integrerats som en självklar del av samtidskonsten.
I somras var hon således aktuell både på prestigefyllda Documenta i Kassel och Aten, och Skulptur Projekte Münster. På Documenta utgick hon från en novell av den säregna, ofta förbisedda men numera snudd på kultförklarade amerikanska författaren Jane Bowles (1917-73), vars vakna blick för relationers spänningsfält, gränsdragningar och överträdelser i Baghramians händer blev en ganska gåtfull skulptural installation likt en barnets färgglada byggsats. På Statens Museum for Kunst visar hon nu även en stillbild ur ett videoverk, där hon ses promenera över universitetscampuset i San Diegeo, Kalifornien. Med stjärnbaneret vajande i bakgrunden böjer hon sig ner över en dricksfontän. I sidotexten får vi veta att fontänen i själva verket är ett verk av den amerikanske konceptkonstnären Michael Asher, förvillande likt dess bruksoriginal. Återigen en lek med referenser, och glidningen mellan konstens och “verklighetens” värld där de två kolliderar och smälter samman. I mina tankar spökar här även konceptkonstens förgrundsgestalt, Marcel Duchamp, med sin legendariska “Fontän”, vars uppochnervänd urinoar räknas till historiens första readymades. Fast trots att jag har allt detta i bagaget, lämnar verket mig ganska oberörd.
Född i Iran 1971 kom Nairy Baghramian på 1980-talet till Tyskland med sin familj, och bor och arbetar idag i Berlin. Det var också där hon klev in i det internationella strålkastarljuset, då hon på den femte Berlinbiennalen år 2008 presenterade ett udda och fascinerande samarbete. Hennes partner var den då nära 100-årige schweizisk-franska inredningsdesignern Janette Laverrière (1909-2011), och under följande år fortsatte deras dialog. Intressant nog deltog på denna biennal även georgiska, Berlinbaserade Thea Djordjadze och polska, Londonbaserade Goshka Macuga som likt Baghramian tillhör en yngre kvinnlig konstnärsgeneration som med rötter i öst erövrat den internationella konstscenen. Alla tre närmast inreder de platser de tar i anspråk, med verk som gärna utforskar konstens, designens eller arkitekturens egen värld och historia.
Nairy Baghramian är en spännande konstnär. Men den slimmade presentation hon visar i X-rummet räcker inte till, trots att den är skapad just för platsen. Jag kan uppskatta hur hon bygger sina verk som en rebus, vilken genom sina olika delar upprättar förbindelser mellan konstens idéer, handlingar och platser över tid och rum. Skicklig är också hennes hantering av skulpturens medel, där installationen lika skört som smäckert infiltrerar rummet. Fast för att det inte ska stanna vid en smart uppvisning av referenser, krävs att det innehåll hon laddar den med är mer intressant än så här.
Carolina Söderholm
Foto: Frida Gregersen/Statens Musuem for Kunst, Sølvgade 48-50, Köpenhamn. Utställningen pågår 7 december 2017 – 2 april 2018
