Brasilien, Brasilien, Brasilien – överallt är landet på tapeten nu när dessa OS- och fotbolls-VM-evenemang närmar sig, inte minst inom konsten, en gren som Brasilien snart är starkare i än i fotboll. Min egen kärlekshistoria till den brasilianska konsten började för knappt tio år sedan. En konstscen där jag oftare möter det som skapat mitt intresse för konst, något göra livet större, mer fascinerande, mer innehållsrikt. Konst som inte bara bekräftar den jag är, utan där jag kan upptäcka intressen och sidor hos mig själv som jag inte tidigare visste existerade. En plats där jag kan skratta åt min egen dumhet och häpna över allt jag inte vet. Detta hör inte bara samman med att det finns en rad fascinerande konstnärskap i landet, det är även sammankopplat med utställningsbyggandet. Att gå in i en brasiliansk utställning är ofta som att kliva in i ett alternativt universum, en värld där helt andra spelregler och perspektiv existerar. Denna generella förskjutning i konstförståelsen är till hög grad länkad till arvet från neokonstruktivismen, ett arv som innebär en konstförståelse som är lika fysisk och psykisk som talande till intellektet.
Utställningen ”Imagine Brazil” har som syfte att ge en bild av den brasilianska samtidskonsten. För att göra det har man valt ut fjorton Brasiliens unga konstnärer, vilka i sin tur fått välja ett verk av någon äldre konstnär, en konstnär som betytt mycket för dem eller som de anser varit viktiga för landets konstscen. Därtill visas en samling med artist’s books i utsällningen. Utställning ger också en rätt bra överblick av huvudtendenserna inom den brasilianska samtidskonsten, även om det så klart blir generaliserat och institutionsanpassat. Här får några av den yngre generationens intressanta konstnärskap så som Sara Ramo, Adriano Costa, Rodrigo Cass och Marcellvs L, möta etablerade och starka konstnärer som Cildo Meireles, Rivane Neuenschwander och Tunga.
Förutom att Brasilien är aktuellt med sina stora sportarrangemang och att det faktiskt är ett land med en mycket intressant konstscen, så är det också ett land som nu pumpar in enorma pengar på att visa upp sin konst världen över. Det är förmodligen därför denna utställning blivit av. För de tre stjärncuratorerna Hans Ulrich Obrist, Gunnar B Kvaran och Thirry Raspail verka inte alls förstått varför den brasilianska samtidskonsten är så spännande eller vad som gör den unik. Här möts vi av en stel uppställning av verken, en uppställning som helt saknar dynamik och fysik. Uppställningen tvingar in besökarna till en ensidigt intellektuell rundvandring, där man går från verk till verk för att tillryggalägga dem.
Redan innan jag klivit in i själva utställningen börjar dock mina tvivel. I en av de första raderna av introduktionstexten till utställningen beskriver curatorerna landet som ett land med ”social mångfald”. En rätt perverterad förskönande ordvändning. Detta då de sociala orättvisorna i Brasilien går rätt in i folks vardag och en stor del av befolkningen står utan adekvat sjukvård, hälsa och skolgång, utan att landet generellt sätt kan räknas som fattigt.
Slappheten i hanterandet av verken går helt över styr i utställningens biograf. Här har curatorerna stoppat in fyra filmer som var och en bygger på att de ska visas i loopad form. Men för den som planerar att besöka utställningen rekommenderar jag att avsätta de närmare 50 minuter det tar att se igenom programmet då det innehåller några av utställningens starkaste verk så som Sara Ramos A banda dos sete och Marcellvs L:s film 9493. Eländet är tyvärr inte slut med utställningstext och disposition av verken. Börja man sedan lyssna till de ljudfiler som presentera de olika konstnärerna får man höra uttryckslösa förvirrade monologer där sak- och faktafelen staplas på varandra.
Det är bara att hoppas att denna utställning får en bättre presentation när den senare i vår går vidare till Franska Lyon då det egentligen inte är fel på vare sig grundkoncept val av konstnärer eller verk.
Adress: Strandpromenaden 2, Oslo
Utställningen pågår under perioden 11/10 2013 – 2/3 2014
Per Brunskog (text), Vegard Kleven (foto)
