Gotlands Konstmuseum visar under våren två nya separatutställningar med konstnärerna Marcus Hansson och Pia Ingelse. De är uppvuxna på Gotland, årsbarn och har bägge i sina separata utställningar kommenterat turistsouvenirdockan. Den där dockan man köper med sig hem i genomskinliga rör från utlandssemestern klädd i någon för landet typisk klädsel. Ofta får de aldrig lämna röret och egentligen är de klädda i gamla uniformer och folkdräkter så hur typiska är de, eller vad är det de representerar? Marcus Hanssons dockor är klädda i en vit svepning, kanske den klädseln som de flest människor världen över delar som död i alla fall. Deras ansikten är fotografier och har visats i de stora nyhetskanalerna. Det kan vara någon som bara råkat passera och kastat en snabb blick in i kameran och TV-rutan. Ett hastigt möte med en okänd som man förmodligen aldrig mer kommer att se och som med all säkerhet inte vet om sin dockavbildning. Det är nästan lite spöklikt och de här dockorna känns lika märkliga och främmande som de traditionella souvenirdockorna gör. Trots det känner jag att det är Marcus Hanssons dockor som är igenkännande och ger en bild av hur världen ser ut. För när världen öppnas och gränser suddas ut tycks också allting uppslukas. Det blir bara anonyma ansikten kvar, resten har försvunnit in i ett gemensamt töcken där det är svårt att urskilja vad som är vad.
När man fotsätter in i Marcus Hanssons utställning som heter ”Souvenir” kommer man in i en bildvärld som motsvarar plockgodisavdelningen i vilken stormarknad om helst. Det är bara att välja och det är samma pris oavsett om man vill ha en oljemålning eller ett fotografi. Jag njöt av det kommersiella tilltaget, det kändes roligt tankeväckande och vilka priser… Plockgodiskonst är helt klar en lukrativ idé.
I Pia Ingelses utställning ”I skydd av ljuset” möter man framför allt en ung flicka och i nästan varje bild tycka hon pröva en ny roll. Vilken roll som är hennes egen vet man inte och det kan räcka med en peruk eller ett nytt ansiktsuttryck för att vips bli någon annan. En naturlig och vardaglig lek för ett barn, men vad händer när man som vuxen tar på sig uniformen med massa blanka knappar och medaljer? Kanske blir man en annan då också? Kanske inte ljuset skyddar en längre och man blir drabbad av det mörker som också alla våra roller innebär. Där någonstans rör sig Pia Ingelse i sitt bildberättande, det är spännande och det känns som om flickan i bilderna får pendla mellan fantasi, verklighet, ljus och mörker i ett evigt kretslopp. Ibland tar hon på sig ett ugglehuvud och då ser hon klart i mörkret bland alla drömmar och visioner. Jag tror att hon tycker det är skönt för vem vill inte äga gåvan att kunna se klart i dunklet.
Pia Ingelses utställning är en vandring genom olika uppbyggda rum där ingenting har lämnats åt slumpen. I exempelvis ”Salongen”, där målningarna av flickan i olika peruker och poser påminner om bokmärksbildernas prinsessor hänger också perukerna prydligt upphängda inunder. Det är små vita händer som håller dem och de har förvandlats till tomma handväskor. Ramarna ser på håll ut att vara feta förgyllda ramar men vid en närmare titt ser man att det bara är papper uppklistrat på en MDF-skivan. Det är genialt och förstärker bokmärkskänslan. I ett av rummen stirrar porträtt av souvenirdockor mot en. Det är overkligt och ger en känsla av att man själv har krympt när man möter de uppförstorade dockansiktena med döda blickar. Kanske vi alla skulle behöva ett ugglehuvud att ta på ibland för att se klart, för vilka är de här dockorna?
Bilder (uppifrån och ned): Marcus Hansson, Pia Ingelse
Adress: S:t Hansgatan 21, Visby
Utställningarna pågår under perioden 5/2 – 18/4
Annika Marusarz (text), Gotlands konstmuseum (foto)
