Klockors ljud påkallar uppmärksamhet och förmedlar budskap. Verket Closing Bell (video och objekt, 2013) är centralt i utställningen och präglar så påtagligt besökarens ingång och utgång; väcker och skärper sinnena, ljuder i olika styrka: ensamt klagande, våldsamt alarmerande, stilla klämtande och i ljuvt samspel – samlar ihop upplevelser och intryck. Att även utställningen har fått namnet Closing Bell, som också är ringningsceremonin som avslutar börshandeln på olika platser i världen, öppnar för föränderliga tolkningar.
Klocksamlingen är stilig och vacker, berättar så mycket om vad klockor har använts- och kan användas- till, videon ovanför visar klockorna underifrån i rörelse, och i luften ljuder resultatet av rörelsen – av enstaka eller många. Kanske kan man likna dem vid röster, men klockans funktion och symbolik är så rik att den egentligen är nog i sig.
Varningsklockor kan varna för fara och katastrof, klämta för öde och domedag; men de kan också vara sammankallande, ringa samman för glädje, hopp och gemenskap: nyårsklockor, bröllopsklockor, vällingklockor, eller vara vägledande för att finna någon som är saknad: koskällor och bjällror som förmedlar budskapet ”här är jag”.
Efter ingången sker en delning, inringningssignalen uppenbarar underteman. Besökaren kan välja att gå åt det ljusa hållet eller det mörka. Men symbolerna ljus och mörker ger ingen garanti, bara ett första intryck, som senare visar sig vara bedrägligt – men det är senare, när klockorna klämtar för sammanfattning. Jag vänder instinktivt blickarna mot det ljusa rummet som tycks luftigt färgat av rödrosa inslag – ”ett flickrum”. Men dras mot den mörkare avdelningen som efter ett dunklets- avslutas av ett, innersta, mörkrets- rum. Inifrån mörkret förnimmer jag filmflimrande, motorers dånande, brus, ljud av skjutvapen, monotona röster och befallningar, mänskliga röster i rädsla och försvar, ackompanjerade av stilla sång. (Jag tänker inte manligt, men som motpol så här långt är kategoriseringen användbar – förlåt.)
Inne i dunklet finner jag vatten, eld och ande, och företeelsers motpoler eller tvåsidigheter, dubbla naturer… tolkningsfrågor. Om ingångsverket skärpte sinnena så väcktes min kritiska vaksamhet här i det dunkla förrummet. I en monter visas föremål som påminner om eldens onda och goda sidor. Strax ovan visas en video där ett huvud roterar, kroppslöst, utan förankring, utan fötter på jorden, svävande i det blå – eller grå, ställer någon/något på huvudet. Förvirringen tycks total, snurrigt är vad det är, men jag känner igen anletsdragen: Karl Marx – tanke utan ande…, ändå svävar hans ande där, utan möjlighet att hinna få något perspektiv. (Spectre, 2012)
Videon Vi ber så hemskt mycket om ursäkt (Ghayath Almadhoun och Sara Murillo Cortes, 2011) fångar min uppmärksamhet under lång tid, den kräver uthållighet men är värd det – den kräver eftertanke. Anonyma händer hackar en lök som läggs i vatten. En stylus doppas och nedtecknar ett osynligt budskap vilket anslås, likt teser, uppspikade på en vägg. Den synliga skribenten plockar sedan ner arken och låter texten framträda över ljuslågor, genom eld, synliggör bokstav för bokstav, ord för ord, mening för mening. En sorts fragmentiserad skuldbekännelse framträder, helheten blir aldrig uppenbar men budskapet tycks tydligt… eller? En vi- och domproblematik där skuldbegreppet är centralt. Vem står i skuld till vem, vem är anklagad och vem är det som ska be om förlåtelse för vad? De ”vi” som tar på sig skuld blir i mitt perspektiv både till de och dem, men mellan raderna – bara synligt för dem som ”ser”, står det att vi, de andra, är de anklagade och skyldiga. Ett vi och ett de – som egentligen är ett de och ett vi; det är vi, de icke skrivande, som avkrävs en skuldbekännelse, men ”vi”, de skrivande, som bekänner – så vem bekänner du dig till/ identifierar du dig med? Vare sig jag hör till vi eller de/dem är jag anklagad, av mig själv eller någon annan – verkets dubbelhet är genial, men säg den händelse mellan två parter där bara en är skyldig – den som är utan skuld kasta den första stenen. (Tur att det finns förlåtelse!)
Mörkret längst in är fyllt av konflikter, blodiga möten mellan olika grupper; krig/försvar, civilt/militärt – skyldiga, oskyldiga? Utsmugglad film från aktionen Ship to Gaza och stilla sjungande, nu dödade, soldater ur FARC-gerillan – eld, vatten och skuld. Jag lämnar Dror Feiler och beger mig i hopp om ljusning in i Gunilla Sköld Feilers ”rosa flickrum”.
Jag bestämmer mig för att spara det uppenbart vackra i rummets mitt till senare och koncentrerar mig på väggarnas små akvareller och teckningar, det rosa helhetsintrycket får genast mörka inslag av svärta, skugga, ensamhet och avgrunder. I det ramade videoverket Dansa min docka (2012) snurrar en ensam uppskruvad balettdansös till modernistiska toner, vacker på ytan – perfekt, mekaniskt upprepar figuren samma, samma… Intill finns ännu ett videoverk, en boklig berättelse instängd i en monter, varenda detalj är värd att notera, Trompe ľ oeil (2014) – lura ögat, konstnärens minne av en tv-inspelning från den ny svenska skolan; hur hon låtsades sy, koncentrerat inför kameran, utan att ha någon tråd – en kejsarsaga i modern tid, vars betydelse ännu inte är fullt analyserad.
Serien Isola (målningar i rött tusch, 2013) visar sig vara öar, isolerade var för sig, men tillsammans många – på ytan. Rummet, vars ljusa yta och rosa toner lockade, döljer – eller snarare uppenbarar, en katastrof, under ytan. I mitten av rummet finns en ö av rosa-/rödmarmorerade svarvade/skulpterade kroppar, stympade bärare av ljus: lampfötter i marmor. Installationen heter Lampedusa, som ön där lyxfartyget gick på grund och kantrade.
Plötsligt känns det tomt och ödsligt, en ensam klocka klämtar, på avstånd hörs en svag stilla sång om längtan och en kulspruta. Ändå är det inte bilden och upplevelsen av en värld utan hopp som förmedlas – människornas röster tystnar inte, klockorna fortsätter att ringa, elden fortsätter att brinna och genom ljusets låga synliggörs det osynliga – men klarar vi människor att reda ut detta? Det ensamma klämtandet övergår i klockspel.
Adress: Lilla Brogatan 2, Norrtälje
Utställningen pågår under perioden 25/1 – 2/3
Marit Jonsson (text), Norrtälje Konsthall (foto)
