– Döden är en del av livet, säger den fransk-kamerunske konstnären Barthélémy Toguo, vars utställning är lika mångskiftande som livet självt – även om smärtan och kroppen i mina ögon har en central roll i det gestaltade handlar de utställda verken om livet, dess beståndsdelar och om relationer. Videon i utställningens mellanrum känns som en bra utgångspunkt (förutom några tekniska problem i utställningspresentationen). Den handlar om byggprojektet där Toguos eget kulturcentrum i Kamerun växer fram, men det är inte främst projektet som sådant jag syftar på, även om det i sig är viktigt, utan det pågående livet, allt som sker på och i anslutning till bygget – helheten: människors vardag och villkor. En upplevelse att vara mitt ibland dem men ändå fjärran – känna lukten av slaktblod, uppleva dammet, bli blöt som barnen, vilja rätta till verktygshanteringen, känna sig smittad av sången, arbetsglädjen och stoltheten. Den kristna, globala, begravningsceremonin med Hosianna avlöses av lokalt förankrade fester och riter med trummor, och jag tänker på karnevalens beståndsdelar och funktion, en association som följer mig genom min utställningsvandring – karnevalens motpoler som livet och helheten måste bestå av.
Afropolitan; afrikanska rötter, afrikansk kultur – lokal tradition – och global rörelse och rörlighet; resor, möten, upplevelser. Uttrycksmedierna är många; foto, video, performance/text/bild, akvarell, tusch och applikationer, vykort, objekt/installation och tryck berättar om iakttagelseförmåga, vilja till förändring, vilja att se och uttrycka delar, helheter och relationer. I ett flertal verk agerar Barthélémy Togou afropolitan i flera bemärkelser. Jag undrar över den återkommande klöversymbolen – är det en variant på vår fyrklöver/lycka?
– Playing cards; you know, game – it’s a part of life, just like pain and love, svarar Barthélémy på min fråga. När jag ser motiven som helheter och inte fokuserar på de centrala motiven i Virginia Tech, Shooting/Hanging (2007-2008) och Darfour Bitter Destiny/Order and Disorder (2007-2009) blir det uppenbart. De politiska inslagen begränsas inte till motiv ur det samtida nyhetsflödet, de är invävda i helheten: fabeldjuren, vapnen och de avhuggna kroppdelarna fulla av spikar i den 20 meter långa akvarellen Dynastie (2013) – symboler för makt från kungariket Benin 1440-1897, som för tankarna till antika friser och Bayeuxtapeten, möter konstnärens egna erfarenheter från slutet av 1990-talet. Olika myndighetspersoners maktmissbruk gestaltas i fotografier, texter och dokument – här handlar det om konstnärens problem att passera gränser mellan länder och om mänskliga rättigheter. I vissa fall blir han illa behandlad, misstänkliggjord och provocerad; i andra är det han som provocerar – vilket är en konstnärs uppgift.
Mera gränslöst och oförargligt är det pågående projektet Head Above Water (2006 -), där konstnärens vilja att påverka och nå ut fylls på med berättelser om drömmar och hopp, nerskrivna på vykort av människor i olika konfliktdrabbade länder och återsända till Toguos adress i Paris. Det är människorna, kropparna, kroppsdelarna, människors uttryck och handlande; det förskräckliga som gör ont, det vackra och naturliga; uttryck för gränser som hindrar, människor som utarmar, åderlåter och förtrycker; akvareller, utan förskissade begränsningar, där livs- och kroppsinnehåll flödar, skiljs åt, växer samman i kretslopp med naturen. Många av konstnärens berättelser är fasansfullt framställda men ändå så vackra – som de rödflytande akvarellerna i serien Judith och Holofernes, det återkommande avhuggna huvudet.
Utställningen är stark, skiftande och flödande av liv som pulserar och rinner ut – förspills. Avhuggna lemmar, svarthet och mörker, kärlek till människan, afrikanska konstuttryck med lokal tradition och global problematik – ibland smått cynisk som i bilderna på den svarta kroppens lemmar knappt urskiljbara från högen av prima eller sekunda ved, som en handelsvara, som utarmade naturresurser av mänsklig/naturlig natur, krönta med (frakt-) stämplar som Fragile, Poids Net, Poids Brut. Termen stigmatiserring, i både sociologisk och religiös bemärkelse, lurar i mitt bakhuvud.
Adress: Uppsala slott, ingång E
Utställningen pågår under perioden 25/1 – 2/3
Marit Jonsson (text), Galerie Lelong & Bandjoun Station/Fabrice Gibert (foto)
