Elevutställningar är alltid svåra att kritisera. Man riskerar att klippa vingar som nyss lärt sig flyga. Men ibland har man turen att komma in på en elevutställning som är både högkvalitativ, nydanande och sammanhängande. Fotohögskolans magisterutställning på Göteborgs Konsthall är allt detta och lite till. För några år sen led fotohögskolans utställningar av ett till synes konformistiskt konceptuellt fotografi som frossade i urbana icke-platser och nästintill osynliga människospår, för att inte tala om människorna som i pliktskyldig hausswolffsk tradition nästan alltid dolde eller vände bort sina huvuden.
Nej, som tur är, blåser det helt nya vindar i fotokonsten. Kommersiella eller inte, har de föranlett ett mustigare bildspråk som pendlar mellan språklig absurdism och visuell surrealism. Denna nya trend är ingalunda eskapistisk i social bemärkelse, utan dekonstruktivistisk vad gäller tron på fotografiets indexikala relation till verkligheten. Verkligheten finns fortfarande där, men den har reducerats till kuliss för skådespelet. Jag tar mig därför friheten och döper denna trend till surrealistisk socialrealism.
Men nu över till verken. Min stora favorit är Andrea Johnson djupt dadaistiska videoverk, där tre figurer iklädda Hugo Ball-liknande kläder vandrar längs en strandremsa som håller på att ätas av upp av havet. Strandremsan fungerar både som meningsbärare och som markör för språkets gränser.
Även Lovisa Ringborgs ”The Limbo Pictures” som är en enda svart labyrint av lika labyrintiska bilder på människor i obestämbara situationer, uppehåller sig i gränslandet mellan meningstillblivelse och meningsförlust. För vad är Limbo med alla dess odöpta, icke-namngivna barn, om inte ett antilogocentriskt ställe som trotsar språk, lag och allt vad narration heter? Metafysiken har aldrig varit så estetisk.
Andreas Vesterlund närmar sig samma problematik genom att snudda vid gränslandet mellan liv och död med de något överanvända böcklinska ingredienserna: cypresser, gravstenar och öar, som snillrikt nog doppats i en pastellig barbieestetik. Så långt från gravallvaret man kan komma. Den som ligger den hausswolffska traditionen närmast men som även appropierar Magrittes och Kosuths ordlekar till en alldeles säregen estetik, är Anna Strand. ”Huvud taget ur sin kontext” är precis lika unik och storslagen som en klassiker. Även Helga Härenstams bildsvit ”Samhället” kännetecknas av en estetisk mognad som balanserar stadigt mellan den social realistiska och surrealistiska fotografin. Men hade det inte varit för den oretuscherade verkligheten, hade kusligheten påmint lite för mycket om David Lynch och Tova Mozards ikonografi.
Lika didaktisk som underhållande är Nadja von Bahrs inventering av forskningsresultat om hur man kan framkalla lycka på artificiell väg. Ämnet är högintressant och man lär sig mycket om både transkraniell magnetisk stimulering, mentala orgasmer och God’s helmet som påstås framkalla religiösa upplevelser. Jag skulle gärna vilja se verket utvecklas till något mer, till ett iscensatt laboratorium där besökarna kunde fungera som försökskaniner på riktigt, eller åtminstone luras att tro att de är det.
En som tagit iscensättningen på allvar är Mehdi Namazi som infört teaterkänslan i det traditionella svarta videorummet som visar en poetisk dokumentär över en surrealistisk men högst reell företeelse som ägde rum 2001 i Afghanistan. Den amerikanska militären släppte nästan samtidigt både matpaket och klusterbomber. Till på köpet gick det knappat att skilja mellan dem, då de hade samma färg och form. En formalistisk absurdism finner man även hos Guro Olsdotter Gjøl som iscensatt en havererad kommunikation mellan tingen. Den ende som går mot strömmen är Kalle Sanner, som försöker finna ny mening i tingen genom att registrera och konservera ljuset som faller över dem. Men detta gör inte utställningen mindre välpaketerad. Kulturexport nästa!
Bilder (uppifrån och ned): Helga Härenstam, Andreas Vesterlund, Anna Strand
Adress: Götaplatsen
2008-04-18 Sinziana Ravini (text), respektive konstnär (foto)