Ett landskap. Det skulpturala och litterära i den amerikanske fotografen Sally Manns uttryck ursäktar en metafor. Fotografiskas retrospektiva utställning är som ett landskap med vackra gläntor, mörka moln och förrädiska kaninhål. Hela tre kuratorer (Maria Patomella, Anette Skuggedal och Ellen K. Willas) har sammanställt ett stort antal verk från nästan fem decenniers produktion. Det lönar sig att gå vilse i resultatet. Nostalgi färgar gotik och mynnar ut i en oemotståndlig romantik. En bländande estetik genom död, sorg och elegi. Ett under, som naturens landskap, att det fungerar. Utöver en mekaniska funktionalitet finns det en svidade mänsklig närvaro i Manns verk som gör betraktaren till del av hennes värld. I en märklig alkemisk reaktion lyckas hon för det mesta att förvandla det genretyngda till något intimt utan att avslöja sin magi.
I en tidig dikt, ”My Epitaph”, skrev William Faulkner att om det skulle vara sorg, skulle det vara som regn; silversorg för sorgens skull (”silver grief for grieving’s sake”). Hans död skulle blott vara sömn. Hur skulle han kunna dö, han som likt ett träd satt fast i landskapet? Jorden skulle ge honom andning. Faulkner och Mann delar inte bara den amerikanska söderns natur men också dess kulturs fascination för förgängligheten. Manns stora bildserie om döden och kroppars förmultning blir till en illustration av Faulkners andande jord, som när sig på sina barn. Och den kallhamrade distansen i dokumenterandet av det kroppsliga skalet spelar på ”silversorgen” som är sig själv nock. I dova panoramor över inbördeskrigets slagfält räcker det med avbildandet av den törstiga jorden. Ett fotografi från Manassas innehåller endast ett träd som sprunget ur Carl Fredrik Hills hand och Faulkners tanke. Även bilderna på Manns barn i serien ”Immediate Family” andas samma stumma, halvt förskräckliga och halvt njutbara, spel med en tid som flyr. Barnen är på resa från leken till vuxenallvaret, men Manns fascination över sår och kroppens defekter slår sinistra bryggor till både fotografierna med halvruttna lik och de närgångna porträtten av den svårt sjuke äkta mannen.
Utställningens titel, ”A Matter of Time”, anspelar på det viktigaste temat i Manns konstnärskap. Frågan är dock mer komplex än den redan komplicerade nostalgin. Tidens materialitet speglas i Manns användande gamla fotografiska tekniker. Enkelt utryckt tar hennes fotografier tid. Resultatet, det djupt patinerade och varma sekelskiftsskimret, producerar inte bara en ”aura” i Walter Benjamins definition av begreppet men skapar också en förgänglighetens paradox. Vi är inte vana att se ögonblicksbilder från perioden dels eftersom estetiken inte var sådan och dels eftersom tekniken kräver en viss långsamhet. Mann stannar tiden och kryddar med en dissonant motivvärld som balanserar familjär realism med stram skulpturalitet. Nästan alltid finns en klangbotten av symbolladdad expressionism, ibland på gränsen till övertydlighet som i Medusahuvudet i ”At Warm Springs”.
Tiden finns också närvarande efter döden, i landskapets andning genom den döda kroppen. Inspirationen till Manns arbete med dödstemat var en kär hunds frånfälle. Manns bilder på hunden från levande till flådd till ben till fragment kan ses som en kommentar till Eadweard Muybridges försök att fotografera djurs rörelser i kamerans barndom. I Manns serie fortsätter utforskningen efter det att rörelsen förflyttats från kroppen till naturen eller det amorfa ”utanför” kroppen som aldrig slutar att påverka, även efter kroppens försvinnande som i bilderna från slagfälten. Fotografiet kan inte fånga kroppen, men frilägger begreppet tid som flyter genom såväl kropp som natur. Reporna på de suggestiva landskapsbilderna framträder till slut som ektoplasma från världens begynnelse.
Manns gastkramande och förlösande blick utgör de centrala delarna av det svindlande retrospektiva landskapet. De tidigare verken från 1970-talet har svårare att finna sin plats. Här tynger genremässigheten ned uttrycket till en förvånande platthet. Dessa bilder blir till en referens till resten av utställningen, ett ”innan”. Men de förklarar fortfarande inte hur det gick till när Mann hittade sitt uttryck. I sina mogna bildstudier stiger inte Mann över det osynlig staket som separerar hennes konst från det banala. På sin höjd tangerar hon i sina referenser allt för medvetet konstnärliga och litterära referenser och anspelar med övertydlighet på det drömska. Det skulle till exempel vara intressant att se Mann utveckla den dokumentära realism som hon visar antydningar till i serien ”At Twelve” (1983-85).
Även det mest drömlika i Sally Manns konst är dock fortfarande lika hårt knuten till landskapet som Faulkners träd. Den amerikanska söderns mystik genomtränger verken likt marken som kommer för att sluka kroppen. Det gotiska uttrycket är starkt och särpräglat. Barns blödande näsor på stoiska ansikten. I två bilder anspelas det på hängning, starkast i ”The Terrible Picture” i vilket det ser ut som om den nakna dottern hänger i snaran. Också det sensuella som genomsyrar verken kan ses som en dimension av landskapet. Den viktorianska konservatism vars vingslag uppbådas av Manns teknik har alltid fött en frodig undervegetation av krökta drömmar. Manns begåvning är inte att hon lyckas göra dessa teman ”universella”, utan att hon kan gå i dialog med den gotik som är så djupt förknippad med den amerikanska södern. Det är således verkens egenhet som ger dem mycket av sin kraft snarare än deras förmåga att vara allmängiltiga. Men hur befriande det än är att se en konstnär hänge sig åt det lokala i globaliseringens tidevarv är det svårt att undfly tanken på hur ett verk av Sally Mann utanför södern skulle kunna se ut. Hur skulle verkens fernissa och patina av nostalgi och förgänglighet förändras? Skulle jorden sluta andas genom kroppen?
”A Matter of Time” på Fotografiska ger en möjlighet att få en bred överblick över Sally Manns intensiva konstnärskap, speciellt för de som missade Kulturhuset utställning 2007. Det är svårt att värja sig mot känslans av närhet som verken skapar, trots den bittra doften av förgänglighet.
Adress: Stadsgårdshamnen 22, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 16 – 30/9
Axel Andersson (text), Fotografiska/Courtesy Gagosian Gallery (foto)
