På Belenius visas just nu ett utsnitt ur konstnären Beth Laurins omfattande skapargärning. Utställningen By the Way. A Selection of Works 1951-2006 är en sammanställning, liksom i förbigående, av verk, närmast som anteckningar eller minnesfragment som avsatt sig under arbetets och årens gång. I nedslag får vi följa hur hennes konst utvecklat sig från 1950-talets tidiga pasteller i olika stilar, i starka modellstudier från tiden på Konstakademien, till skisser och varianter av de motiv vi känner igen från senare år, med betoning på teckningar, collage och skulpturer.
Beth Laurin har under sin nära 70 år långa verksamhet som konstnär uttryckt sig i en rad olika medier, men mest känd är hon kanske för sina skulpturer. Många har säkert sett Del I, en marmorpatinerad böjd, liggande pelare i glasfiberarmerad polyester från 1976. Verket visas permanent i trädgården på Moderna sedan 2013, då konstnären skänkte det till museet som inte ansåg sig ha råd att köpa det.
De böjda cylindrarna, ibland ansiktsförsedda, är återkommande motiv hos konstnären. I utställningen återfinns motivet i Skulptur på tråd, ett collage från 1968 och en av mina höjdpunkter. En stillsam, lätt surrealistisk skildring av balans, av motsättningen mellan massa och den sköra men starka tråd varpå allt vilar.
Det finns en humor och ömsinthet i sättet som Laurin arbetar med sina former och material. Ibland är de ansiktsförsedda figurerna del av en massa som pressats ut, som korvar, genom hålförsedda ytor. I senare verk tycker man sig känna igen dem, med mer utvecklade kroppar; de pressas inte längre fram, de snarare tippas ut, huller om buller. Som i Skiss I och Skiss V från 2006.
Där tittar de ut från sina gömställen, eller snarare faller ur kullvälta rör, som Laurin själv säger att hon såg dem göra i en dröm. De små figurernas bröder och systrar visades under en tid som teckningar i storformat i Slussens och Fridhemsplans tunnelbanestationer. En har blivit förlaga till bronsskulpturen Uppåt, vid korsningen Drottninggatan och Klarabergsgatan.
Allt handlar egentligen om kraft och motstånd. Som hon själv uttryckt det: ”Trängas, sprängas och frigöras”. Hur någonting beter sig, hur någonting svarar. Den forcerande formen som ibland tränger sig fram eller försöker göra motstånd, ibland låter sig böjas – var går gränsen, vem vinner? I Tillstånd I försöker ett ansikte pressa sig fram genom en hinna som rynkas. Den yttre hinnan, plasten, försöker hålla emot. Men den får ge efter för den stora formen, i det här fallet konstnärens ansikte.
Rynkorna är också ett återkommande tema. De uppstår när något pressas ihop av en form som är starkare, som dras över något eller tänjs ut, och inte längre kan behålla sin släta yta. Minnet av en rörelse skapas i det stillastående. Det finns hos konstnären en förmåga till inlevelse, gränsande till identifikation med själva materialet. Det blir besjälat.
Som i den tecknade serien Det var en gång en pelare… Fyra skisser från 1966, en berättelse om det dramatiska mötet mellan en pelare och en vägg. Väggen är så magnetiskt tilldragande att den plötsligt börjar dra i pelaren så starkt att den börjar upplösas, men pelaren vill inte utan inleder en dragkamp. Där har Laurin, på både ett humoristiskt och svindlande sätt, dramatiserat en fysikalisk process om krafter som ett material eller en individ kan utsättas för. Och hur de kan svara på dessa.
Laurin har motsatt sig en feministisk beteckning på några av sina tidiga verk, även om de har setts på det sättet. Funderingar kring en form väcker hos mig minnet av de ikoniska teckningarna Trycket ska minska och Jag lyfter, båda 1975, där bilder av blygdläppar ställts mot rivjärnsliknande ytor. Framställningar som talar direkt till och sätter sig i betraktarens kropp. En lika stark fysisk känsla ger mig Bryggan, om mötet mellan det otyglade hårlika underlaget och tvålen, som redskap för rening.
Beth Laurin har under senare delen av sitt konstnärskap fått förnyad och välförtjänt uppmärksamhet, dels i en omfattande presentation på Konstakademien 2009 och för några år sedan i en fint genomarbetad utställning på Index. Styrkan i denna utställning är att vi blir påminda om ett konstnärskap som bottnar i personliga upplevelser, uttryckta i ett konstnärligt flöde. Processer av hur en ”yttre påverkan kan bli en inre bild”, som konstnären själv uttrycker det i texten ”Döden liknar födelsen” i katalogen från Konstakademien. Det är för mig en nära och direkt konst. En hjälp att överleva med sin kärna intakt.
Eva Asp
Belenius, Ulrikagatan 13. Utställningen pågår 2 februari – 4 mars 2023
