Det indonesiska konstnärskollektivet Ruangrupa har gjort ett smart retoriskt ideologiskt drag. De har bjudits in för att curatera documenta 15, men vänt på steken och menar att det är Ruangroupa som har bjudit in documenta 15, inte tvärtom. Det är en gest som i sammanfattning innebär att de inte böjer sig för makten – för västerlandets konstelit och kanon. Ytterligare svar på tal, på inbjudan, är att de har bjudit in andra lokalt baserade kollektiv som i sin tur har bjudit in ytterligare kollektiv. De runt femtonhundra medlemmarna i olika kollektiv visas på drygt trettio platser i Kassel under etthundra dagar.
Men det är knappt några konstnärskollektiv som deltar. Mest spektakulärt, dock atypiskt, är Party Offices BDSM-kollektiv. Mer i linje med helheten är kollektiv med människor med funktionshinder, dagis, politiska radikala motståndsgrupper, en serietecknare som tidigare har samarbetat med transkollektiv och så vidare. Man kan fråga sig om det inte finns ett drag av kolonisering, estetisering och exotisering när dessa sammanslutningar från hela världen och deras verksamheter ställs ut till beskådan i Hessens tredje största stad med 200 000 invånare.
Documenta 15 vilar tungt på begreppet lumbung och Ruangrupa vill gärna kalla det hela för Lumbung 1 i stället för documenta 15. Det är helt kort ett indonesiskt uttryck för en bitvis solidarisk delad ekonomi i en bygemenskap. Ruangrupa skriver: ”We want to create a globally oriented, cooperative, interdisciplinary art and culture platform that will remain effective beyond the 100 days of documenta fifteen. Our curatorial approach aims at a different kind of collaborative model of resource use – economically, but also in terms of ideas, knowledge, programs, and innovation.”
Här är det förstås inte fråga om kollektiv i allmän bemärkelse utan om mer eller mindre radikala, aktivistiska och lokala kollektiv som på något vis vill förbättra små eller stora omständigheter. Fotbollslag, sjundedagsadventister och veteranbilklubbar gör sig icke besvär. Men efter ett par dagars intensivt betraktande, grubblande och vandrande i Kassels stekheta sol frågar jag mig ändå: vad är egentligen ett kollektiv?
I en av de många utställningarna finns lyckligtvis någon som på ett bättre sätt än jag ställt frågan. Om det är en medverkande konstnär eller frustrerad besökare vet jag inte, däremot vet jag att jag inte är ensam, och vem vet, kanske kan ett kollektiv utgöras av två individer? På en upptejpad bit papper står det:
De medverkande kollektiven ska inte producera någonting nytt för documenta 15 utan fortsätta med sin ordinarie verksamhet eller visa upp vad de åstadkommit tidigare. På så vis domineras den gigantiska utställningen av readymades och vi betraktare får trycka våra näsor mot den retoriska glasyta som skiljer oss från dem. I detta finns ett besvärande drag av exkluderande formalism. Man skulle ju kunna tro att vi besökare inkluderas i dessa kollektiv, att vi också ska måla med fingerfärg, skriva pamfletter eller leka med små barn. Men Ruangrupa har andra planer och solidariteten i dessa varianter av lumbung omfattar inte dem som befinner sig utanför gemenskaperna.
Jag undrar om inte curatorkollektivet hämtat näring ur ett koncept som cirkulerat i den mer radikala samtidskonsten det senaste decenniet: unlearning. Det innebär att man ska glömma det gamla invanda och se världen på nytt, det vill säga glömma de förtryckande normer som präglar den postkoloniala, heteronormativa och rasistiska västvärlden. Kanske är det därför det nästan helt saknas historiska referenser i documenta 15. I ljuset av denna idé om tabula rasa kan man betrakta documenta 15 som utvecklingssteget efter unlearning, nu är det fråga om learning. Utställningen är i sin helhet ett pedagogiskt och monologisk föredrag som vi, mestadels västerländska konstintresserade, har att lydigt lyssna till.
Ruangrupa fattar sina beslut i plenum och delegerar möjligheten att bjuda in deltagare till olika kollektiv och upplägget framstår som demokratiskt. Men i och med att det finns så pass lite konst i documenta 15 är den påstått ödmjuka gruppen curatorer i praktiken utställningens dominerande konstnärer. De inbjudna icke-konstnärliga kollektiven är deras konstnärliga arbetsmaterial. documenta 15 är helt enkelt ett enda stort verk curaterat av Ruangrupa. Men de vill inte erkänna denna konventionella och helt rimliga auktoritära position eftersom den inte rimmar med deras anti-auktoritära ideal.
Documenta 15 kan också med fördel ses i ljuset av två andra dominerande och samtida konsthändelser: den stora konstmässan i Basel som öppnade nästan samtidigt och Venedigbiennalen. Det säger sig självt att de som deltar i konsthandeln i Basel knappast är intresserade av kollektiv världen över som opererar på helt andra marknader än konstens.
Venedigbiennalen är en mer intressant referens. Där är historien i centrum, i motsats till i Kassel. Kvinnliga historiska och ofta förbisedda konstnärskap var temat för den stora curaterade utställningen. En annan väsentlig skillnad mot documenta 15 är att konstobjekt och materialitet dominerade i Venedig, inte minst textila arbeten. I likhet med documenta 15 ville man alltså skriva om historien i Venedig, men göra det med hjälp av historien. Men biennalens fokus på förbisedda konstnärskap ligger närmare Basel då den tillför marknaden nya konstnärskap att handla med.
Det finns trots allt ett och annat konventionellt konstverk i Kassel som skulle ha kunnat visas på vilken annan biennal som helst, eller på äldre versioner av documenta. I en dokumentärfilm återvänder Pinar Öğrenci till sin avlidne fars kurdiska och av turkar ockuperade by. Här är det en konstnär som berättar en angelägen historia och som vill att jag ska se och lyssna, och det gör jag gärna.
Bland de konstnärsgrupper som bjudits finns Atis Rezistans från Haiti som bland stått värd för en av ghettobiennalerna i Port-au-Prince. Roligt är att bland de som kollektivet i sin tur bjudit in finns två svenskar, konstnärerna och musikerna Jean Louis Huhta och Roberto N Peyre. I en kyrka i Kassel har Rezistans installerat skulpturer med rötter i haitisk kult. Det är omskakande att se hur riktiga dödskallar används som konstnärligt arbetsmaterial. Man kan undra om det vore acceptabelt att visa skelettdelar från till exempel européer.
Endast ett fåtal välkända konstnärer är inbjudna och den geografiska spridningen över världen är medvetet stor. En av de få konstnärsstjärnorna är Hito Steyerl som gjort en filmsatir, Animal Spirits, om en getaherde, och om möjligheten till att skapa en alternativ ekonomi med hjälp av ”cheese coins”. Filmen är en aning lättviktig men eftersom humor förekommer mycket sparsamt på documenta 15 är man tacksam för det lilla.
Trots en djupt politisk utställning så har det inte uppstått några mer omfattande kontroverser, förutom en. Den palestinska sammanslutningen BDS, som arbetar för bojkott av Israel med mera, skulle delta i en konferens vilket ledde till att documenta anklagades för antisemitism. Även om anklagelsen var tveksam tog det hus i helvete och konferensen ställdes in. I Tyskland är sådana anklagelser allvarliga och man kan påminna sig att documenta skapades på femtiotalet i det sönderbombade Kassel som ett hopp om ett framtida Tyskland i en internationell demokratisk gemenskap. Kanske var det denna händelse som fick till konsekvens att det palestinska kollektivet WH22:s bidrag vandaliserades av vad man tror är nynazister. Hur den nazistiska logiken ser ut i detta fall är inte helt uppenbart.
Med tanke på debaclet är det en aning överraskande att det enskilda verk som fått störst fysiskt utrymme i documenta 15 är ett filmcollage av kollektivet Subversive Film, som visas i ett rum stort som en ordinär bio. Kollektivet intresserar sig för anti-imperialistisk solidaritet mellan Japan och Palestina och har fått tillgång till ett japanskt filmarkiv från sjuttiotalet som de har restaurerat och kompilerat. I varje fall delar av materialet är producerat av PLO och den halvtimme jag såg av tiotimmarsloopen var ren propaganda där man friserade sanningar och utlämnade relevanta fakta på löpande band
Materialet har gjorts tillgängligt av experimentfilmaren Masao Adachi med ett förflutet i den kommunistiska terroristorganisationen japanska röda armén. Man kan fråga sig om det politiska innehållet är relevant för Ruangrupa och i så fall varför, eller om den enda tunna poängen helt enkelt är att filmcollaget sammanställts av ett kollektiv, oavsett det ytterst tveksamma innehållet.
Jag vill inte påstå att Ruangrupa är antisemitisk, men den stora gruppen curatorer är uppenbarligen okänsliga vad gäller antisemitiska konstverk. På måndagen efter öppningen upptäckte besökare ett problematiskt verk, People’s Justice (2002), av den indonesiska gruppen Taring Padi. Där kan man enligt uppgift bland annat se ortordoxa judar, någon iklädd en svart hatt märkt med SS, och namnet på den israeliska underrättelsetjänsten, Mossad, ska också förekomma. Verket har täckts över och konstnärerna bakom det menar att det endast syftar på förtrycket i Indonesien under Suharto. Om uppgifterna stämmer är det givetvis ett antisemitiskt verk, oavsett konstnärernas intentioner och brist på kunskap. Hur curatorerna ser på sitt arbete är svårt att veta. Försiktigt uttryckt verkar de vara en aning slarviga.
Jag läser på sociala medier hur flera insiders hyllar documenta 15 för kollektivitet, transdiciplinära samarbeten, ömsesidigt lärande, upplyftande karaoke-kvällar och inte minst de många stora mjuka kuddarna på golven som besökarna kan sitta på under inlärningen. Men man kan undra över om upplevelsen av att inkluderas omfattar den konstintresserade allmänheten, apropå documentas tema. Under presskonferensen ställdes en fråga till curatorerna som samlats uppe på en scen: ”Hur tänker ni er att besökarna av documenta 15 ska ta till sig utställningen och inkluderas i projekten?” Ingen i det stora kollektivet kunde ge ett ordentligt svar på frågan.
Andreas Gedin
Documenta 15 visas på flera platser i Kassel, Tyskland, mellan 18 juni – 25 september 2022
