Upprinnelsen till biennalens huvudutställning ser inte mycket ut för världen. Några blekta originalillustrationer bara, ett par spröda manussidor i en monter. Det går knappt att se vad de föreställer längre. Jag skönjer en samling fantasigestalter; hälften djur, hälften människa. Ändå är Leonora Carringtons surrealistiska utkast till sin barnbok ”The Milk of Dreams” utgångspunkten för den italienska curatorn Cecilia Alemanis utställning med samma namn.
Carrington visas i ett litet gulmålat mellangångsrum i centralpaviljongen i Giardini. Jag har just passerat Paulo Regos skickligt gestaltade mardrömslika scener, medan en utförlig presentation av Ulla Wiggen väntar mig i nästa rum. Wiggens metodiska porträttmåleri av irisar och från teknologins inre visas ihop med Charlotte Johannessons digitala printar och vävar. Båda svenskorna lyfts fram som föregångskvinnor, med verk där övergången mellan människa och maskin är på väg att lösas upp. Eller hellre, där de riktar sitt intresse mot båda områdena.
Hybridformer är annars huvudtemat i Alemanis tydliga och samtidigt övermättade huvudutställning. Metamorfoser och mellanformer, transformers och cyborgs, totemdjur och gudinnor. Vart jag än vänder mig naturväsen och posthumana gestalter. Storslagna och inte sällen utstuderade gester möter intima och tystlåtna. Det organiska och det konstgjorda – och alla korsningar däremellan – hyllas och lyfts fram i ett konstnärligt matriarkat, till stora delar uttryckt genom myter och arketyper. Den bistra omgivande verkligheten
Inte sällan sker det genom textila applikationer eller keramiska objekt, konstformer numera jämlika med måleri och skulptur. Fast just måleriet i utställningen är inte mycket att hänga i julgranen. Närmare kitsch än något annat, och snabbt konsumerat.
Målare som på olika sätt ändå utmärker sig är Amy Sillman och Jacqueline Humphries. Sillman genom en hel fris gjord speciellt till Venedig, där figur och natur leker en lek kring säsongernas och tidens gång. Medan Humphries visar några strama större dukar, ett slags flytande ytor av grafiska tecken. Går knappast att betona dukens platthet mer än vad hon gör.
Och så förstås, Miriam Cahn som likt ingen annan framställer lockande scener av makt och begär genom intensiva färger och kraftfullt agerande figurer. Hennes är ett enastående rum, en rysligt vacker oas omringad av obegripligt mycket rätt intetsägande konst.
Men för första gången i biennalens historia är konstnärer som också är kvinnor eller ickebinära i majoritet. En stor och viktig bedrift, och naturligtvis ett medvetet val från Alemanis sida – som hon samtidigt inte gör en stor sak av. Också det hedrande. Av de 213 konstnärerna från 58 länder är runt fyra femtedelar kvinnor – och i utställningens inledande del i Giardini finns ingen manlig konstnär alls!
Men märks det då bland verken som visas? Utöver ett stort antal gestaltningar av kvinnokroppar av olika slag är det inget jag direkt tänker på – att detta skulle vara konst gjord av kvinnor. Lika lite som jag saknar ett manligt uttryck.
Mama, 2018. Foto: Raster Gallery
Däremot ryser jag efter ett tag inför den ny-surrealistiska figuration som Alemani lyfter fram stort. Färggrann – för att inte säga gräll – och överrik på ett myller av fantasifulla detaljer och uttryck. Förstås en smaksak, men för mig blir det för mycket – och för mycket av samma.
Nan Goldin lyckas ändå, som en av ytterst få att använda ett surrealistiskt färgat bildspråk som känns giltigt idag. Videon ”Sirens” (bild överst) är både fascinerande och skrämmande och bygger helt och hållet på återbrukat filmmaterial. 60-tals modellen Donyala Luna, som i verkliga livet dog ung av en överdos, får agera utomjordisk siren bland Goldins täta klipp och Mica Levis frestande enkla ljudmatta. En helhet svår att slingra sig ur, du får se själv när Nan Goldin i höst visas på Moderna.
Sevärda är även Aneta Grzeszykowskas oroande fotografiska tablåer av en flicka och vad man tolkar som hennes mamma – konstnären själv? – i form av en extremt naturtrogen docka. Visst finns Cindy Sherman med bakom ett hörn, men fotografierna går utöver imitation till ett initierat utforskande av en av våra mest intima relationer.
Men även om jag upplever mycket annan konst här som ljum eller till och med intetsägande, kan man inte hävda att Alemani inte genomfört sin idé. Har jag tidigare sett en så tematiskt sammanhållen biennal? Skickligt gjort och visst förstår jag hur hon tänkt, men det blir för enkelspårigt i en utställning av den här enorma storleken.
En avsevärd del av konstnärerna som visas är dessutom historiska och samlade i utspridda tidskapslar. Snyggt presenterade och intresseväckande verk visserligen som förankrar utställningen bakåt, men för mig känns det som att Alemani lagt (för) mycket krut på det historiska materialet och för lite på samtidens. I den tegelstenstunga katalogen framhåller hon att ett transhistoriskt grepp inte är något nytt, utan snarare varit det normala i tidigare biennaler.
Men jag saknar riktigt omskakande och engagerande samtida verk, de som får mig att betrakta omvärlden annorlunda. Fast jag är glad att ha fått se Robert Grosvenors märkliga rum med ett metallskjul, en vattenbassäng och en moped i en container målad i guld. En gåtfull kombination, och ett av få udda inslag.
En annan spännande upptäckt är Thao Nguyen Phans stämningsfullt gestaltade video om vietnamesisk arkitektur och sagoberättande. Där letar sig det avlägset förgångna, liksom regionens mer näraliggande konflikter in i nutiden. Phans poetiska dubbelprojektion är en av utställningens få videoverk, intressant med sitt samtidigt tydliga och undanglidande narrativ.
Simone Leigh är nog biennalens starkast lysande konstnär i år, med sina imponerande stoder som både inleder och avslutar huvudutställningen i Arsenale – och dessutom visas USA:s paviljong. Leighs stora kvinnogestalter i brons och keramik har en oantastlig teknisk finish och en omedelbar närvaro, som mer än att bjuda in, drar betraktaren till sig och fångar in en i sitt nät.
Leigh lyckas diskutera både den primitiva konstens former och afroamerikansk historia, såväl kroppens politik som samtidens, i sina intima och samtidigt respektingivande kvinnokroppar. Till lika delar arkitektoniska byggen och hushållsgeråd. Det är häpnadsväckande bra gjort.
En varm och mänsklig energi av ett annat slag strömmar från två andra nationella paviljonger. I den franska har Zineb Sedira byggt upp ett antal fullt möblerade scenografier, som under pressdagarna väcktes till liv genom tangodans. I biosalongens trivsamma mörker berättar Sediras filmdokument om hemmiljöerna i Algeriet, England och Frankrike genom litteraturdiskussioner och återskapade klassiska filmscener. Flyhänt och flödande av en tragikomisk livserfarenhet som är svår att stå emot.
Foto: Marco Cappelletti/Filippo Rossi/Palazzo Grassi
Och i Belgiens paviljong visar Francis Alÿs en svit korta filmer av barn som leker kull eller smyger på varandra. De rullar colaflaskor uppför backen, eller far nerför berget inkrupna i gummidäck. Lika livsfarligt som livligt, med smittande skratt och energi. Alÿs går nära med kameran men bevarar barnens integritet. Filmsnuttarna är inspelade runt om i välden och levnadsförhållandena skiljer sig åt, men barnens kreativitet är universell.
Av biennalens alla sidoutställningar är Marlene Dumas storslagna och vackert hängda presentation på Palazzo Grassi ett makalöst måste. Och blir ofrivilligt ett talande tillägg till huvudutställningens tema om kropp och figuration. Dumas utställning består enbart av porträtt – ett svep genom historia och nutid, myt och minne. Överallt möts jag av hennes osvikliga förmåga att i en ögonblicksbild fånga en skärva evighet. Hon går rakt på kärnan, och nöter med penseln. Jag ser en trio avlånga kroppsformat av figurer upptagna med att skapa egna skepnader ur rinnande färg. En urgammal, pågående process.
Magnus Bons
Venedigbiennalen, Giardini och Arsenale, pågår 23 april – 27 november 2022
Marlene Dumas, Palazzo Grassi, pågår 27 mars 2022 – 8 januari 2023
