Moln är inte yta, till skillnad från papperet de framträder på. Allt material som används i teckningscollagen går att ta på: den omgivande mdf-skivan arken fästs vid och maskeringsfilmen vars glänsande yta skapar skarvar och avgränsningar. Men molnen däremot, skyarna som Karin Ohlin har gnuggat fram ur grafitpulver tycks mig transcendenta.
Skyar är i ständig rörelse, synliga och osynliga högt ovan våra huvuden. Vi läser och drömmer i molnen, placerar obegripligheter där. Sårbarheter läcker bokstavligen ut ur oss rakt upp bland de moln som hindrar och släpper fram solens ljus.
Tvetydighet uppstår när det immateriella fångas i materia. Karin Ohlin har tecknat molnen med hjälp av något som utvinns ur berg. Min förtjusning över att det på platta ytor går att skapa titthål ut i oändligheten är stor, samtidigt som molnteckningarna gör mig lite sorgsen. Jag slår upp ordet efterbild, utställningens titel: Efterbild är en synupplevelse som finns kvar även sedan det att det stimulus som orsakat upplevelsen försvunnit. Något har förflutit och helt kort uppstår något annat, en rest eller hägring.
Arbetsmaterialen: pappersarken, den stora skivan de klistrats på och maskeringsfilmen blir först ett sätt för betraktaren att följa med i arbetsprocessen. Molnen ur grafit verkar ha tagit över processen, konstnären tycks följa motivet, istället för att styra. Matar på med mera papper, bejakar fläckar, skuggor och spår av handen. Skyddande ark har avlägsnats, andra bitar har lagts till och maskeringsfilmen glimrar i skarvarna. Ett slags verkets och konstnärens sammanfallande viljor och jämbördighet manifesterar sig i molnverken.
En himmelsblå metallic bildörr har slitits loss som av en orkan och ligger på golvet, glittrar och reflekterar. Barndomens Volvo 245:a, en readymade om himlens färg instängd i själva den materia som hotar atmosfären. En spegel i rostfritt stål på klossar är skuren i en form som påminner om teckningscollagens. Liggande kamouflerar den sig i golvens grå färg men om den lyftes ut på gatan skulle den spegla molnen. En tredje skulptur står på golvet, en flimmerbox vars enahanda perforeringar får liv ur upprepningen och avståndet (eller om det är närheten) mellan lådans väggar.
Det finns många konstnärer som tagit sig an molnen. Philip du Koninck fångade molnens immaterialitet med hjälp av horisontens och landskapets skiljelinjer. Karin Ohlins mdf-skiva och pappersark fungerar på samma sätt, som avgränsande landskap. Betraktarna i rummet driver mellan verken. I den största teckningen har molnen upphört att vara moln, här avbildas något annat som inte kan röras vid eller fångas. Hennes himlar når en realistisk nollpunkt där det abstrakta tar vid. Utställningen kastar på så sätt ljus över hela hennes konstnärskap och bildar ett mäktigt återsken.
Karin Ohlins utställning är på samma gång ett slags titthål ut mot universum och en spegling av oss som befinner oss under molnen. Vår sårbarhet kan inte skiljas ut från atmosfärens. Molnens poesi framträder med hjälp av konkret geometri i de omgivande materialen. En efterbild är en närvarande frånvaro, ett slags moln.
Emma Warg
Konstakademien, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 28 augusti – 2 oktober 2021
