Det nordiska landskapet är synligt i Lundqvist palett, men platsen är lånad ut ur sitt sammanhang, och är placerad i en närmare existentiell kontext, där figurer näst intill svävar, i relation till två färgfält. Bilderna är jämna och en återkommande horisontal linje, som delar in bilden i två sektioner, ger snarare en markör av tid än perspektiv. Likt den japanska konstformen Kintsugi bär också Lundqvists verk på en väl synlig spricka i tillvaron, som framhävs med avvägd komposition och ömhet. Sprickan är en inre upplevelse snarare än teknisk. Bilderna har ju en fulländad precision. Men deras Noumenon, det som enligt Kant är vad jag upplever, synliggör något högst allmänmänskligt, och gör strävsamheten i det långsamma måleriet vackrare, ja enklare att ta till sig. Se bara in i figurernas ögon, eller uppmärksamma det ljus som får tiden att stanna när en kliver in i galleriet.
Anna Bohman Gallery har omvandlats närmast till en sakral plats. Likt ett kloster. Bildernas ljus vibrerar i rummen och jag släpper ned axlarna och pustar ut. Att få ta in helheten av målningarnas nära helande närvaro är en lyx, i en tid då pandemin har krympt tillvaron. Det har sagts förut, men det tål att upprepas, att gallerierna denna tid har kommit att bli stadens lungor. Det är alltid få besökare i relation till storleken på platsen. Gallerierna kan därför jämföras med skogsgläntor i staden.
Situationisterna skulle kunna ha sett på vår samtid så. En stad där vi har möjlighet att vandra från plats till plats och uppleva storskaliga känslor, utan att behöva betala en krona för allt arbete som ligger bakom vandringen. För även om det finns några få utvalda som kan köpa ett verk här, så är helhetsupplevelsen i galleriet konstverkens essens och storhet. Lundqvists utställning var redan efter fyra dagar slutsålt, vartenda verk, så tiden galleriet lägger på att ha öppet för allmänheten handlar om något mycket viktigare än kommersialism. Att vara del av ett sammanhang, åt folket.
Filosofen Frédéric Paulhan betonar betydelsen av det inre seendet. I Lundqvists målningar möter jag en symbolisk bildvärld som med sin uppenbara skönhet observerar just det som jag tror att filosofen accentuerar. Föregångaren Kants begrepp Ding an Sich, tinget i sig, står jämförelsevis bakom Paulhan. Det är alltså inte frågan om vad måleriet egentligen är, utan hur vi uppfattar det, som är det intressanta. Så vad ser jag?
I andra rummet står en person med en tvättkorg eller komposttråg bredvid sig. Hen ser nöjd ut. Ansiktsdragen är avspända, de mandelformade små ögonen är nyfikna men rofyllda. Hen liknar en Bodhisattva, med en japansk skuren jacka i lin och kjolen i samma sträva tyg. En Bodhisattva är en upplyst person som avstår från Nirvana för att finnas behjälplig kvar på jorden. Med den mjuka långsamma appliceringen av färg och den översinnliga gestaltningen drar jag också konsthistoriska kopplingar till Sienaskolans målare under 12- till 1400-talen. I likhet med exempel Ambrogio Lorenzettis verk tycks figurerna poppa ut från miljön de befinner sig i. Som om bilden var uppdelad i en materiell och en andlig existens samtidigt.
Rita Lundqvists måleri står dock som en självlysande växt ur sin egen mylla. I korgen strålar fem Ippomea, blomman för dagen. När jag gick på gymnasiet ryktades det om att man kunde köpa dessa blomfrön på Wirströms Järn & Färg på Folkungagatan. De skulle malas i mortel och blandas i något gott, för i sig själva smakade de riktigt illa. Då skulle man få samma rus som genom att röka cannabis. Det funkade sådär. Men jag och mina kompisars ständiga sökande efter sinnesupphöjande tillstånd, gav väl ändå ett slags placebo beträffande varseblivningen. Konsten har liknande kraftfält, det gäller bara för konstnären att hitta de övertygande nycklarna. Det har Rita Lundqvist gjort.
I det första rummet hänger en målning med en yngre kvinna som står bredvid ett träd med två kronor. Vardera kronan håller med utsträckta fingrar varsitt ägg. Det liknar infattningar på smycken med två månstenar. Kvinnan bär en enkel mörkblå klänning och hennes ansikte vittnar om en sorg. Som hon har kommit över. Ett lugn och vilande tillstånd som väntar på att snön ska rinna ner från trädet. Bilden ger ett slags hopp om att våren snart är här.
Så vad är det som gör att när jag går in i galleriet, går jag också in i en upplevelse. Och inte bara föreställningen kring den. Om vi jämför till Lundqvists tidiga arbete på åttiotalet så kan vi se ett måleri som redan då är på teknisk hög nivå, men av ett helt annat slag. Det liknar möjligen Helene Billgrens senaste utställning på Liljevalchs. Flödiga kontrastrika penseldrag med figurer, som likt utklippta pappersdockor, befinner sig i olika landskap. Den tekniska skickligheten hos Lundqvist finns kvar idag, men det flödiga har ersatts av en intensitet av närmast meditativ karaktär. En annan sorts mognad.
För att få oljefärg på tub så matt, som dessa målningar idag är, finns det bara ett sätt att göra. Det är att du matar med penseln på samma punkt, om och om igen, likt ett mantra över hela bilden. När du upprepar, mjukt och i full närvaro, så börjar färgen slutligen att torka och skikten går in och ut i varandra likt silkestrådar i en fin vävnad. Det ser ut som färgen svävar och vibrerar. Det krävs en oerhörd konsekvens att få den jämna ytan på samtliga målningar, utan fläckar eller oljiga områden. Ett gediget hantverk alltså, som är orsaken till att det är fyra år sedan hon ställde ut. 2017 på Tanya Bonakdar Gallery, i New York. Så passa på nu att gå och se den här helhetsupplevelsen.
Windy Fur Rundgren
Bild överst: Rita Lundqvist, Rutig filt, 2021 (detalj). Foto: Mathias Johansson/Anna Bohman Gallery, Karlavägen 15 B. Utställningen pågår 20 februari – 4 april 2021
