Årets examinander från Kungl. Konsthögskolan i Stockholm är den första kullen som från ax till limpa tagit sig igenom Bolognaprocessen. Kritiken mot den har varit ihärdig från kultureliten, framför allt för att dess fokus på konkurrenskraft och anställningsbarhet skulle snöpa den konstnärliga friheten. Men något sådant kan man inte se i årets examensutställningar på Kungl. Konsthögskolan. I jämförelse med hur det såg ut förr om åren har examensutställningarna undan för undan blivit alltmer disciplinerade affärer. Det är sällan eller aldrig det slarvas med hantverket, och presentationen har stadigt förbättrats. I och med att man i år valt att sära på master- och kandidatstudenter lokalmässigt har gjort ytorna mellan verken större, vilket alla tjänat på. Inga verk inkräktar på varandras utrymme, och det är lätt att följa rytmen i utställningen, framför allt hos masterstudenterna på Fredsgatan.
Den stora entréhallen på Konstakademien (Nikehallen) är alltid en svår nöt att knäcka för utställarna. Man tvingas huka sig under ett intensivt bombardemang av visuella intryck från statyer och arkitektoniska element anno dazumal. Förra året var det Cajsa von Zeipel som tog rummet i besittning med sin gigantisk poledancer. Denna gång har David Larsson skapat en miljö som påminner om en kaotisk verkstad eller en manisk samlares lager. Bakom den skenbara oredan tycker man sig ana en överordnad struktur, men lika snabbt störtar detta intryck samman. Mer eller mindre obehagliga frågor inställer sig om vem som ligger bakom: geni eller galning? Samtidigt framträder konturerna av ett system där överflödet av objekt gör att vi själva kan hitte en väg genom verket och bli aktiva medskapare.
En samling av ett annat slag visar Meriç Algün Ringborg. Konstnären har plockat samman ett bibliotek bestående av böcker från Stockholms stadsbibliotek som aldrig lånats ut. Beståendet är presenterat precis som på vilket offentligt bibliotek som helst. Men böckerna kan plötsligt inte lånas ut så länge de befnner sig i utställningen. I likhet med David Larssons samling föremål har böckerna förvandlats till något helt annat än vad de tidigare varit. De upphör att vara enskilda, lite hopplösa kulturminnen och framstår i stället som gåtfulla individer som var och en har en egen historia värd att berätta.
De flesta av utställarna har valt en samlad presentation, men det finns undantag. Marika Troilis verk är av det slaget som gör sig bäst när de smyger i skuggan av andra utställares verk. Hennes nödutgångskylt som saknar piktogram ä ett sådant exempel. Ett annat är den knappt läsbara väggskrift som hämtats från diverse corporate bullshit. ”Vi har örat mot marken och baserar beslut på fakta” förkunnar en text, och i bokstävernas blanka yta kan vi spegla oss själva. Träffsäkert på ett subtilt sätt. Detsamma gäller det koppel av laptops som konstnären spritt ut i lokalen, och vars enda uppgift är att stänga och starta Windows i en oändlig loop; Sisyfos i det moderna samhällets mitt.
Även Mikael Lindahl tar sig med påtaglig glädje och lust an den vardagliga medieproduktionen som arbetsmaterial. Hans video om det mystiska Mulldjuret träffar på pricken den dramatiska och något förnumstiga ton som TV:s naturprogram brukar excellera i. Mulldjurets enkla liv är onekligen spännande, men det är och förblir en fiktion som befinner sig närmare science-fiction-världen än den verkliga naturen. Lindahls verk griper tag i betraktaren, som plötsligt finner sig högst väl tillrätta med att ”sanningen” om naturen inte alls är en sanning utan en välfabricerad lögn.
Det mesta som visas av examinanderna är, som tidigare sagt, mycket välgjort. Men fråga är om inte årets videoverk står i en klass för sig. Tänk flerkanalsinstallationer à la Eija-Liisa Ahtila, så blir det uppenbart var förebilden går att finna. Virlani Hallbergs videoinstallation berättar en mörk, ambivalent historia om en relation som balanserar på randen till undergången samtidigt som en tredje part laddar skeendet med oförutsägbar energi. Hallbergs upplägg har många förlagor i videokonsthistorien, men ändå förmår hon att hitta ett helt eget anslag, förstärkt av ett närmast obehagligt närgånget ljudspår. Det finns inte mycket att klaga på när det gäller genomförandet; faktum är att verket med god marginal slår det mesta man till vardags möter på såväl de kommersiella gallerierna som de offentliga konsthallarna.
Även Calle Holck har hittat rätt i den konsthistoriska verktygslådan, men här gäller det mer Francesco Vezzoli som lurar i bakgrunden. Holcks videoverk ”Twenty Happy Endings” är precis vad titeln antyder: 20 slutscener av den typ där hjälten och hjältinna tillsammans rider in i solnedgången, eller förenas i en lång kyss. Saken är bara den, att alla de lyckliga sluten är helt fiktiva skapelser utan faktiska förebilder i filmhistorien. Holck leker i stället med själva slutscensarketypen på ett både intelligent och humoristiskt sätt, och varenda cineast som besöker utställningen lär lämna den med åtskilliga frågor surrande i huvudet av typen ”var har jag sett det här tidigare?”
Måleriet har också sin givna plats, men här är kanske intrycket lite vagare än de senaste åren, kanske beroende på att de unga konstnärerna som valt att måla gärna experimenterar i mediets utvidgade fält. Ett bra exempel är Anna Åstrand, som låter dukarna uppträda som föremål ute i rummet. Ibland är det osäkert om de skall betraktas som bärare av bilder, som skulpturala objekt eller helt enkelt som ytor på vilka vi betraktare kan projicera våra snilleblixtar.
Förr om åren har kandidatstundenterna fått finna sig i att spela rollen som examensperiodens vildhjärnor, relativt obundna av den stramhet som oundvikligen infinner sig hos masterstudenterna när examinationen närmar sig. Men även här kanske Bolognaprocessen har haft si inverkan. Årets kandidater är emellertid betydligt mindre uppsluppna än tidigare, låt vara att detta inte nödvändigtvis måste vara något negativt. I år har de dessutom tagit en av Drottninggatans bättre butikslägen i besittning, och skapat ett konstcentrum som på allvar kan utmana Stockholms etablerade gallerikluster i Vasastan.
Anders Moss musikmaskin leder tankarna till P-O Ultvedts storhetstid, där en (bokstavligt talat) hemmmasnickrad teknik producerar avantgardistisk musik. Men det är inte själva produkten (ljudet) som är det intressanta utan det fascinerande myller av remmar, hjul och hävarmar som utgör verkets skulpturala moment. Maskinerier av ett annat slag visar duon Peppe Borge och Caroline Näslund. Deras ”Playground for Adults” kombinerar på ett raffinerat sätt SATS med porrindustrin. Träningsredskapen som visas upp har en omisskännelig aura av kinkyness, och de vuxenlekar man som betraktare inbjuds att delta i framstår efter ett tag som mindre oskyldiga.
Samma ambivalenta känsla kan man erfara i mötet med Carolina Billviks installation, som kombinerar tvättstugans interiör med lagerlokalens. Spåren av mänsklig aktivitet finns kvar, men osäkerheten om vem som satt avtrycken i rummet inspirerar oss att söka foga samman en berättelse av de fragment vi förevisas. Vi både lockas närmare och knuffas bort på en och samma gång.
Men kanske är det i utställningslokalen källarregioner som det bränner till riktigt ordentligt. Linus Nordensson Spångberg tar oss med in i vad som påminner om en fiktiv arkelogisk undersökning, inte olik den som exempelvis Jan Håfström är mästare i. Myllret av bildfragment och delar av objekt (ofta sammanfogade till nya helheter) försöker säga oss något om civilisationens perifera krafter, men i samma andetag tappar vi tråden och översköljs av sinnesintryck. Presentationen är raffinerad, och mycket visuellt effektiv.
Detsamma kan sägas om Daniel Wiklunds psykedeliska animation, som för tankarna till Stanley Kubricks ”2001 – ett rymdäventyr”. Med morfande former i klara färger som ständigt förändras transformeras vi alla till kulor i ett existensens gigantiska flipperspel, där vi febrilt söker undgå att trilla ned i det slutgiltiga, svarta hålet. Vackert och skrämmande, och det är svårt att slita sig från verket när man väl fångats av dess rytm.
Bilder (uppifrån och ned): David Larsson, Meriç Algün Ringborg, Marika Troili, Virlani Hallberg, Calle Holck, Anders Moss, Peppe Borge/Caroline Näslund
Se fler bilder från utställningen i Galleriet!
Adresser: Fredsgatan 12 (Master), Drottninggatan 81 B (Kandidat), bägge i Stockholm
Utställningarna pågår under perioden 31/5 – 17/6
Anders Olofsson (text och foto)
