Publicerad 22 november 2010 Av I Konstkommentarer Med 1707 Visningar

Var tog Pac-Man vägen?

pacmanskullMyten säger att det var när den japanska spelutvecklaren Toru Iwatani tog en slice från sin pizza som den gula spelfiguren Pac-Man uppenbarade sig framför honom. Att spelet Pac-Man, där huvudkaraktären rastlöst irrar omkring i livets labyrinter i sin ständiga jakt efter piller för att tillfredställa sitt omättliga begär, samtidigt som han försöker undvika ångestspökena som är honom hack i häl, också innehåller en obesvarad filosofisk-existiensell fråga. Är det kanske inte många som reflekterat över. Men var befinner sig egentligen Pac-Man under den korta tid han försvinner ut i den vänstra eller högra utgången för att kort därefter dyka upp på den andra sidan av labyrinten? 

I Martina Kellner’s “Pac-Man Time Out” som visade på utställningen A MAZE i Berlin 2009 har Kellner skapat korta klipp som berättar vad Pac-Man egentligen gör under den korta tid han är bort från skärmens synfält. I ett klipp befinner han sig till exemple med Ms Pac-Man på en flygplats i kön för att borda planet. Kanske är det semester med sin älskade vår stressade dataspelshjälte behöver? En sak är i alla fall säker, Pac-Man försvinner inte ut i samtidskonsten i lika hög grad som sina kollegor från andra klassiska dataspel som Space Invader, Pong och Super Mario.

mondrian_broadway_thumbLiksom många andra 8-bitars karaktärer är Pac-Man väl representerad i street art och design. T.ex. har den amerikanska gatukonstnären Katie Sokoler iscensatt ett riktigt Pac-Man spel i gaturummet. Men det är ganska ovanligt med installationer, machinima eller konstnärliga dataspel där Pac-Man har huvudrollen. Vilket är lite märkligt med tanke på hur känd Pac-Man är bland allmänheten. Den franska konstnären François Escuillié har till och med skapat en paleontologisk rekonstruktion av hur Pac-Mans kranium ser ut (bilden överst)och den svenska konstnären Johan Löfgren har i sin nya färgserie ”Confession of a Color-Eater” tagit med färgen ”Ms Pac-Man-gul”, men trots detta finns det alltså få interaktiva konstverk som bygger på Pac-Man.

Två undantag är i alla fall värda att lyfta fram, nämligen “Pac-Mondrian” och “Eggregore”. “Pac-Mondrian” skapades i sin första version 2002 av den kanadensiska konstnärsgruppen Price Budget Boys och beskrivs som en mix av Piet Mondrian, Pac-Man och Boggie Woggie. Spelplanen utgörs av Piet Mondrians målning “Broadway Boogie Woogie” (1942-43) som i sin tur är inspirerad av Manhattans  gatunät och boogie woogie-musik  (bilden ovan). Spelet fungerar efter samma princip som ett vanligt Pac-Man spel förutom att labyrinten är en målning av Piet Mondrian. Price Budget Boys skapade ytterligare tre versioner av spelet: “Detroit Techno” (2005), “Tokyo Techno” (2006) och “Toronto Techno” (2006)).  Labyrinten består i de nya versionerna av stiliserade gatunät från respektive stad, utförda i Piet Mondrian stil och i jämställdhetens namn spelar du som Ms. Pac-Man. För den som följt tidigare artiklar i den här serien ser att det finns en likhet mellan “Pac-Mondrian” och den danska konstnären Andre Vistis verk “PONGdrian v1.0”, som kombinerat dataspelet PONG med Mondrians tavlor.

3418751347_3253c56b7bAntonin Fourneau & Manuel Braun verk “Eggregore” är ett socialt dataspel där åtta spelare med var sin kontroll och vilja tillsammans hjälps åt för att styra Pac-Man genom labyrinten (bilden till höger). Det låter kanske som en gammal teamwork workshop i ny tappning. Åtta viljor och spelstrategier måste samsas för att lyckas med uppdraget. “Eggregore” betyder kollektiva tankar och den fråga som Fourneau och Braun ställer sig med installationen är om det finns en perfekt spelare. Kan flera olika individuella spelstrategier skapa en starkare och bättre kollektiv spelare eller blir det bara kaos när olika viljor drar åt olika håll?  Får en grupp bara tid på sig och en viss handledning för att utvecklas brukar de i normala fall lyckas utföra svåra uppgifter. Inom dataspelvärlden finns det många exempel i onlinevärldar som World of Warcraft där flera spelare framgångsrikt samarbetat i klaner eller skrån för att uppnå högre mål i spelet. Det har till och med blivit en merit i CV:ar att kunna visa att man spelat World of Warcraft och att man tillsammans med andra kan leda och samarbeta för att uppnå olika mål. Pac-Man däremot framstår en ganska glupsk individualist som bara tänker på sig själv i dataspelsvärlden. Och man kan fråga sig om det är denna självupptagenhet som hindrar spelet från att slå igenom som ett tema i samtidskonsten?

Länkar:
Pac-Mondrian:
http://www.pbfb.ca/pac-mondrian/
Eggregore
: http://liftconference.com/eggregor8

Andra artiklar i samma serie:
PONG möter Mondrian
Tetris – social kubism
Invasionen har börjat

Mathias Jansson (text), konstnärerna (foto)

Mathias Jansson konstkritiker med inriktning mot New Media Art, främst Game Art och net.art. Har tidigare skrivit för bl a för Konstperspektiv och Computer Sweden.

Kommentera

Kommentarer granskas av redaktionen före publicering. E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.