Tomohiro Nishikados klassiska dataspel ”Space Invaders” från 1978 kan ses som en metafor för det kalla kriget och rädslan för ett hotande kärnvapen krig. En utomjordisk krigisk likriktad invasionsarmé marscherar taktfast och obevekligt allt närmare jorden. Endast en ensam kanon försvarar mänskligheten från den totala förintelsen. Den ensamma hjältens kamp mot ondskan är ett tema som vi känner igen från myter, filmer och böcker. Det är också ett tydligt och pedagogiskt symbolspråk som konstnärer har använt sig av för att bland annat att beskriva den eviga kampen mellan gott och ont.
I de brittiska konstnärerna Thomson & Craigheads version ”Triggerhapppy” är de fientliga rymdvarelserna utbytta mot citat från den franska filosofen Michael Foucault essä ”What is an author?”. ”Triggerhappy” är ett verk som undersöker relationen mellan hypertexten, författare och läsaren. Vad är en författare eller rättare sagt vem är konstnär när man arbetar med interaktiv konst i form av ett dataspel? Är det Tomohiro Nishikado som skapade orginalspelet eller Thomson & Craighead som modiferade spelet eller är det spelaren eller kanske till och med datorn som skapar och tolkar texten (koden) som gör att spelet visas på skärmen?
Efter den 11 september fick vi en ny världsordning, det var inte längre stormakterna och atombomben man fruktade utan terroristerna. I en moderniserad version av ”Space Invaders” har konstnären Douglas Edric Stanely förlagt scenariet till Twin Towers i New York, de två byggnaderna som raserades vid den välkända terrorattacken den 11 september 2001. Här gäller det att bekämpa de fientliga rymdvarelserna innan de helt förstör de två tornen. Den klassiska kampen mellan gott och ont fortsätter och förnyas när fienden får nya ansikten och scenariet förändras.
Kampen mellan det goda och onda kan man också hitta inom andra områden, te x i klass- och könskampen. I den sydafrikanska fotojournalisten Nadine Huttons version ”Skirt-Invaders” (bilden ovan) är huvudpersonen Jacob Zuma, Sydafrikas president sedan 2009. Zuma har blivit ganska ifrågasatt dels för att han är polygamist och gift med flera fruar men också därför att han har uttalade sig lättvindligt om faran med AIDS. I spelet är det Zuma som ska försöka skjuter ner en aldrig sinnad ström av jungfrur från Zulu-stammen. Lyckas presidenten skjuta ner alla hotande skandalerna innan de landar på marken? Huttons verk är exempel på hur ett känt dataspel kan användas i politiska syften och hur man kan använda en symbolik som är både underhållande och bitsk i sin kritik mot presidenten.
Begreppet mashup används en hel del idag, och skulle man översätta det skulle det kunna säga att det rör sig om en form av digitalt collage. Ryan Sneider är ett exempel på hur man kan skapa nya bildkomplex, genom att göra en mash up av material från olika källor, i det här fallet fotografier från tidskriften Lifes arkiv och dataspel. I fotomontaget ”Duck Hunt/Space Invader” (bilden till höger) ser man en jägare med en hund, som uppenbarligen är ute på fågeljakt, men det är inte fåglar han siktar på utan istället är det de kända monstren från ”Space Invaders”. Den som spelade dataspel på 70- och 80-talet kommer säker ihåg spelet ”Duck Hunt”, där man skulle skjuta ankor som flög upp ur vassen och som ens trogna hund sedan sprang och hämtade. Sneiders har kombinerat de två spelidéer, den ena består av ett foto av en riktig jägare och den andra av digital grafik från dataspelet ”Space Invaders”. I bilden hittar man en lek med gränserna mellan den verkliga och digitala världen. Vad händer när dessa två världar blir allt mer integrerade och gränsen allt mer flytande?
Den konstnär som nu i allra högsta grad personifierar själva spelet är den franska gatuartisten som gömmer sig bakom pseudonymen Space Invader. Han bedriver ett konstprojekt som består av att invadera olika städer runt om i världen och sätta upp små mosaiker med karaktärer från dataspelet ”Space Invader”. Vid varje lyckad invasion samlar han på sig poäng, och hela konstprojektet beskrivs på hans hemsida som ett realityspel. Precis som andra former av street art är Space Invader också en kamp om gaturummet. Här är det populärkulturen som invaderar städerna och försöker infiltrera de kommersiella krafterna som nästan har monopol på den bildvärld som visas. Rymdvarelserna, i form av små mosaiker, blir här en överväldig kraft som man inte kan vinna över, utan de sprider sig allt snabbare över världen. En märklig del av spelet ”Space Invaders” är att du inte kan vinna, du kan visserligen hamna högst upp på poänglistan, men det går aldrig att besegra rymdvarelserna, utan de kommer snabbare och snabbare varje gång de blivit nedskjutna. Det är ju förstås en ganska dystopisk världsbild, men om man ser det utifrån konstnären Space Invaders synvinkel kan man istället se det som något positivt, konsten är en kraft som inte går att stoppa. Invasionen har bara börjat mot den kommersiella bildvärlden.
Andra artiklar i samma serie:
PONG möter Mondrian
Tetris – social kubism
Mathias Jansson (text), Nadine Hutton och Ryan Sneider (foto)
