Först hade jag en obestämd känsla av déjà-vu: enkla trävita hyllor uppställda i en rektangel och fyllda med olika föremål, hyllor som på en gång fungerar som hyllor och som självständig skulptur. Hade jag inte sett det förut? Olika hyllsystem har varit ett allmängods i samtida installationskonst från Haim Steinbach och Joseph Beuys till olika och ibland något akademiska variationer på arkivet och museet. Allt såg så ”rätt” ut.
Men i Meriç Algüns ”Finding the Edge” på Galerie Nordenhake framträdde efter en stund en mycket precist genomtänkt och genomförd idé. Som verkets underliggande myt avtecknar sig den moderna teorin om kontinentalplattornas rörelser; hur de genom årmiljonerna sakta förflyttat sig och brutit isär en ursprunglig, sammanhängande kontinent till olika världsdelar. Den geologiska processen gestaltas i hyllsystemet som indelats i sju sektioner enligt bestämda mått och proportioner: Nordamerika, Europa, Asien, Antarktis, Australien, Afrika och Sydamerika, åtskilda från varandra av grovt avsågade hyllplan med uppruggade kanter. Och på hyllorna, exponerade som på ett naturhistoriskt museum, hittar vi jordglober, ormbunkar, vykort, fossiler, honung, iPads – och handbundna böcker på vars ryggar vi kan läsa lakoniska titlar som ett slags poem.
I äldre konst kunde konstnären projicera olika stämningar på landskapet, psykologiska, heroiska eller sublima. Meriç Algün projicerar sitt tema på en geologisk process som hon gör till en metafor för krafternas separation och begär. De trasiga brottytorna markerar det avstånd som är begärets källa: vi begär det som är skilt från oss, vi hungrar efter det som vi inte har. Denna tanke från Jacques Lacans seminarier kring förhållandet mellan begär och brist går igen Anne Carsons bok ”Eros: The Bittersweet” som ligger uppslagen på en av hyllorna med förstrukna citat som ”Eros exists because certain boundaries do” eller ”The experience of eros as lack”. Utan kanter och gränser dör begäret som getingen som drunknat i honungsburken.
Men kontinentalplattornas/hyllornas brottytor betecknar också en smärtsam separation från en tidigare symbios. Föremålen på hyllorna framstår som melankoliska minnen av det som en gång var: fossiler, frestande äpplen, vykort av kärlekspar. I avståndet och frånvaron korsas separation och begär: Så starka lidelser! Ändå, och kanske just därför, hålls de under minutiös kontroll i ett närmast pedantiskt arrangemang, liksom kamouflerade i en vedertagen estetisk kod. I den motsättningen döljer sig utan tvivel en spänning. Men jag föreställer mig att den kunde blivit än starkare om de eruptiva krafterna separation och begär – ett slags emotionella kontinentalplattor – tillåtits bilda vissa sprickor och skevheter och en mer personlig skuggning i Meriç Algüns så precist ordnade installation.
Peter Cornell
Foto: Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 16 november -21 december 2017
