Genom åren har Majlis Agbeck (f. 1948) jobbat både med skulptur och teckning, men sedan 2004 arbetar hon mest med tråd. I den här utställningen visas verk broderade på polyesterorganza, ett tunt och delikat vävt material som ofta används för att sy festkläder eller små påsar att lägga lavendel i. Djur och miljö är genomgående teman på det sirliga tyget som placerats mellan rejäla akrylglas. Bildytan är genomlyst och kommer man nära ser man tydligt skiftningarna i broderitråden.
Det förekommer en del fiskar. En sill verkat simmat rakt på och fastnat mellan två blå sfärer. Titeln, Sill i fara, vittnar om att det nog håller på att gå illa för fisken. Den verkar utan problem ta sitt öde med jämnmod, varken upprörd eller glad. Samtidigt har sillen något finurligt över sig. Vi möter den i ett exakt nu, bilder bjuder inte på minsta lilla rörelse. Med andra ord är allt fortfarande möjligt.
I Nära ytan befinner sig en mörk fisk på lodrät kurs och en vit på vågrät. Deras munnar möts inte men kropparna utgör ändå en perfekt formation, av ett halvt kryss som inte möts på mitten. Kanske konfererar de om något eller försöker få sina betraktare att förstå vikten av synkronisering?
Det är en säregen bildvärld som Agbeck presenterar, en liksom lika minutiös som prövande gestaltning, någonstans mellan fantasi och verklighet. Det tar sin tid att fokusera och att upptäcka detaljerna. Utgör de ljusa stygnen snöflingor eller stjärnor? Är de utfyllnad eller dekorativa element? Spelar det förresten någon större roll vad de är? De passar perfekt i sammanhanget precis som de är.
Här och var finns markeringar som liknar höjdindikationer på en topografisk karta. Oftast utgör de cirkulära formerna stillsamma element att fästa blicken på, t ex placerade på de blå sfärerna som sillen fastnat mellan. I Efter sommaren, kapitel 3, ger de plats åt en skapelse i röda toner, broderat i garn som skiftar från ljust orange till blodröd. Kommer den att gå ihop med den rosa formen med röd kant som verkar vara på väg in i samma bildrum?
Agbeck är möjligen ett nytt namn för Stockholmspubliken, trots att hon studerade på Kungliga Konsthögskolan mellan 1970 och 1975. Född i Halmstad och bosatt i Malmö, är hon mer känd i Skåne,där bl a Moderna Museet och Galleri Ping Pong visat henne.
I utställningen Nära ytan, långt borta visas också ett par målningar på tjockt akrylglas. Även de känns genomlysta där de svävar en bit från väggen. Agbecks verk har ett taktilt anslag som är svår att fotografera. Digital återgivning i all ära, men det här är onekligen ett konstnärskap man behöver möta i verkligheten om man har möjlighet.
I Djur ser på ridå står ett fyrfota djur med rätt lång hals och vänder sin rundade nos mot en stiliserad ridå. I Djur luktar på hö är det en annan fyrfota varelse som sätter nosen i en höstack. Vilka är det här? De påminner om däggdjur vi kan namnen på, men är mer fantasibilder än anatomiska ritningar. Därtill är de dråpliga på något vis. Det är svårt att beskriva varför, men det är svårt att inte fnittra när jag går runt i utställningen. Det här är en underbar bildvärld, lika eftertänksam som knäpp och kul.
Jenny Danielsson
Foto: Cecilia Hillström Gallery, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen är öppen efter överenskommelse fram till slutet av juni
