Recensioner Kategori

Publicerad 2 december 2019Av Thomas OlssonI Recensioner

Karin Frostenson på Thielska Galleriet

Viljan att med sin konst berätta någonting är stark hos Karin Frostenson. Det kan vara om samhället, politiska skeenden, religiösa funderingar eller andra mer personliga och vardagliga händelser. Oavsett ämne finns den där, drivkraften att berätta eller kort sagt ge sin syn på tillståndet i världen. Det är i alla fall ett att de tydligaste dragen i hennes pågående retrospektiva utställning ”Nutid, dåtid, drömtid” på Thielska galleriet. Men precis som titeln antyder är det inget avslutat konstnärskap som presenteras. Tvärtom, för Karin Frostenson är en i högsta grad aktiv konstnär. [...]Läs mer

Publicerad 25 november 2019Av Thomas OlssonI Recensioner

Cyprien Gaillard på Accelerator

Accelerator presenterar den franska konstnären Cyprien Gaillard med fyra verk. Det kanske låter snålt tilltaget för att ge en rättvisande bild av ett under senare år uppmärksammat konstnärskap. Men istället känns det som om just de här verken får den plats de behöver i en tät och fint sammanhållen utställning. Samtidigt innehåller de fyra verken det mesta som kommit att förknippas med Cyprien Gaillard och hans sätt att i alltifrån videoinstallationer till fotografier knyta ihop det urbana med det icke-urbana och med utopiska idéer. Just de cykliska skeendena och kretsloppstänkandet [...]Läs mer
Väggarna fanns nämligen innan oss, säger bergspassagen, säger skogarnas tjocka buskar och träd, säger korallreven, säger den djupa grottan, säger kratern. Så skriver Max Ockborn i sitt manifest Något om hur vi kan lära känna väggarna bättre, där han går i dialog med Karin Boyes dikter Hemlös och Idea. Han införlivar utställningens ambition att förhålla sig till huset som rymmer konsthallens väggar och till Karin Boye, som växte upp i dess närhet. I grupputställningen Om dessa väggar kunde tala har väggarnas berättelser med konstnärernas hjälp tagit över rummen. De har överskridit [...]Läs mer

Publicerad 12 november 2019Av Windy Fur RundgrenI Recensioner

Anders Widoff och Johan Thurfjell på Konstnärshuset

I utställningen pågår en form av sortering av nuet. Som ger betraktaren tillfälle att se tingen för vad de är, under den där hinnan, som filosofen Baudrillard skulle kalla Simulacra. Ting likt delar av en värld som måhända kan omkodas, bara vi vågar se oss själva inuti andra? Det ligger rätt i tiden att våga ta i sådana humanistiska ämnen och titeln på utställningen lockar till sådana tankegångar. Men här dock utan någon hierarki. Nej, upplevelsen liknas snarare vid att sitta intill ett piano och på måfå låta pekfingret slå [...]Läs mer

Publicerad 4 november 2019Av Carolina SöderholmI Recensioner

Michael Rakowitz på Malmö konsthall

Inne i Malmö konsthall reser sig det nordvästra palatset i den irakiska staden Nimrud. Eller snarare en spökversion av hur det såg ut, innan terrororganisationen IS år 2015 körde in bulldozern och sprängde allt i bitar. Vandaliseringen var inte den första. När den irakisk-amerikanske konstnären Michael Rakowitz återskapar dess storslagna reliefer, gapar delar av den rekonstruerade salen (Room G) tomma. Då palatset från det assyriska rikets storhetstid på 800-talet f Kr ”återupptäcktes” på 1800-talet forslades många av dess skulpturer till västerländska museer. Kvar lämnades delvis stympade reliefer och kala murar.  [...]Läs mer

Publicerad 18 oktober 2019Av Camilla GranbackaI Recensioner

Ragnar Kjartansson på Kiasma

”Once again I fall into my feminine ways”, sjunger åtta musiker melankoliskt i var sitt rum i en stor herrgårdsvilla. De upprepar samma mening om och om igen, likt ett mantra eller en vilsam vaggsång. Jag upplever genast att upprepningen gör gott, det känns avslappnande med det återkommande, något helt annat än den ständiga föränderlighet som annars råder i det verkliga livet. Tiden tycks plötsligt gå långsammare eller sluta att existera. Musiken höjs och sänks, ibland exalterar det hela till ett slags gospelcrescendo för att sedan tonas ned till tysthet. [...]Läs mer
Ett ljust och samtidigt distinkt ljud fyller den stora salen. Det kommer i en jämn ström, och låter lite som fallande snökristaller eller atmosfärisk fågelsång. En sorts tal. Den turkiska konstnären Ayşe Erkmens ljudverk ”Dolapdere” (2017) består av en digitalt omvandlad uppläsning av namnen på affärer och företag som ligger utmed en gata i stadsdelen Dolapdere i Istanbul. Jag befinner mig på den privata konstinstitutionen Arters retrospektiva utställning med Erkmen, och i deras nya byggnad som ligger just vid Irmak Caddesi, gatan där inspelningen är gjord. En knappt märkbar, men [...]Läs mer

Publicerad 27 september 2019Av Jenny DanielssonI Recensioner

16:e Istanbulbiennalen – Den sjunde kontinenten

Den sjunde kontinenten refererar till den enorma mängd plast som guppar runt i våra världshav. Människorna har kokat plast av jordens resurser och fått fram ett material som planeten inte kan bryta ner. Överlag håller miljöförstöring på allvar på att förändra förutsättningarna för livet här. Kan människorna göra någonting åt saken? Att döma av årets upplaga av Istanbulbiennalen är svaret att vi kan. Insikt är första steget. De 56 konstnärerna, inbjudna från 25 länder, visar att vi i högsta grad är kapabla att se varandra och förstå konsekvenserna av våra [...]Läs mer

Publicerad 22 september 2019Av Karin Faxén SporrongI Recensioner

GIBCA 2019

”Haga. Cosy shopping and fika since 1648.” Jag står vid trapporna som leder upp till fästningen Skansen Kronan. Jag lyssnar på ett platsspecifikt ljudverk av Pia Sandström – men ser hela tiden den där svengelska, så flagrant ljugiga, cyniska banderollen över en av gågatorna. ”Cosy shopping.” Det är ju inte bara det att Haga historiskt sett varit en helt eländigt fattig stadsdel. På 1980-talet jämnades den dessutom i stort sett med marken. Det enda riktigt genuina här omkring är berget jag står vid, eller, snarare var. Att lyssna på det [...]Läs mer

Publicerad 18 september 2019Av Gabriela LopezI Recensioner

Tino Sehgal på Accelerator

”Det här är ett verk av Tino Sehgal. Vill du ta del av det?” Moa uttalar dessa ord med en röst som låter mycket äldre än hennes späda flickkropp antyder, och det är något behagligt och tillförlitligt i hennes lillgamla gest – som att vara hemma. Så inleds en dialog om ”framsteg” i sann aristotelisk anda, samtidigt som konstverket långsamt tar form, växer med ett unikt och personligt innehåll, och fullbordas till en skräddarsydd upplevelse. Och allt detta sker medan jag går bredvid och överlämnas från ciceron till ciceron genom [...]Läs mer