Recensioner Kategori

Publicerad 12 november 2019Av Windy Fur RundgrenI Recensioner

Anders Widoff och Johan Thurfjell på Konstnärshuset

I utställningen pågår en form av sortering av nuet. Som ger betraktaren tillfälle att se tingen för vad de är, under den där hinnan, som filosofen Baudrillard skulle kalla Simulacra. Ting likt delar av en värld som måhända kan omkodas, bara vi vågar se oss själva inuti andra? Det ligger rätt i tiden att våga ta i sådana humanistiska ämnen och titeln på utställningen lockar till sådana tankegångar. Men här dock utan någon hierarki. Nej, upplevelsen liknas snarare vid att sitta intill ett piano och på måfå låta pekfingret slå [...]Läs mer

Publicerad 4 november 2019Av Carolina SöderholmI Recensioner

Michael Rakowitz på Malmö konsthall

Inne i Malmö konsthall reser sig det nordvästra palatset i den irakiska staden Nimrud. Eller snarare en spökversion av hur det såg ut, innan terrororganisationen IS år 2015 körde in bulldozern och sprängde allt i bitar. Vandaliseringen var inte den första. När den irakisk-amerikanske konstnären Michael Rakowitz återskapar dess storslagna reliefer, gapar delar av den rekonstruerade salen (Room G) tomma. Då palatset från det assyriska rikets storhetstid på 800-talet f Kr ”återupptäcktes” på 1800-talet forslades många av dess skulpturer till västerländska museer. Kvar lämnades delvis stympade reliefer och kala murar.  [...]Läs mer

Publicerad 18 oktober 2019Av Camilla GranbackaI Recensioner

Ragnar Kjartansson på Kiasma

”Once again I fall into my feminine ways”, sjunger åtta musiker melankoliskt i var sitt rum i en stor herrgårdsvilla. De upprepar samma mening om och om igen, likt ett mantra eller en vilsam vaggsång. Jag upplever genast att upprepningen gör gott, det känns avslappnande med det återkommande, något helt annat än den ständiga föränderlighet som annars råder i det verkliga livet. Tiden tycks plötsligt gå långsammare eller sluta att existera. Musiken höjs och sänks, ibland exalterar det hela till ett slags gospelcrescendo för att sedan tonas ned till tysthet. [...]Läs mer
Ett ljust och samtidigt distinkt ljud fyller den stora salen. Det kommer i en jämn ström, och låter lite som fallande snökristaller eller atmosfärisk fågelsång. En sorts tal. Den turkiska konstnären Ayşe Erkmens ljudverk ”Dolapdere” (2017) består av en digitalt omvandlad uppläsning av namnen på affärer och företag som ligger utmed en gata i stadsdelen Dolapdere i Istanbul. Jag befinner mig på den privata konstinstitutionen Arters retrospektiva utställning med Erkmen, och i deras nya byggnad som ligger just vid Irmak Caddesi, gatan där inspelningen är gjord. En knappt märkbar, men [...]Läs mer

Publicerad 27 september 2019Av Jenny DanielssonI Recensioner

16:e Istanbulbiennalen – Den sjunde kontinenten

Den sjunde kontinenten refererar till den enorma mängd plast som guppar runt i våra världshav. Människorna har kokat plast av jordens resurser och fått fram ett material som planeten inte kan bryta ner. Överlag håller miljöförstöring på allvar på att förändra förutsättningarna för livet här. Kan människorna göra någonting åt saken? Att döma av årets upplaga av Istanbulbiennalen är svaret att vi kan. Insikt är första steget. De 56 konstnärerna, inbjudna från 25 länder, visar att vi i högsta grad är kapabla att se varandra och förstå konsekvenserna av våra [...]Läs mer

Publicerad 22 september 2019Av Karin Faxén SporrongI Recensioner

GIBCA 2019

”Haga. Cosy shopping and fika since 1648.” Jag står vid trapporna som leder upp till fästningen Skansen Kronan. Jag lyssnar på ett platsspecifikt ljudverk av Pia Sandström – men ser hela tiden den där svengelska, så flagrant ljugiga, cyniska banderollen över en av gågatorna. ”Cosy shopping.” Det är ju inte bara det att Haga historiskt sett varit en helt eländigt fattig stadsdel. På 1980-talet jämnades den dessutom i stort sett med marken. Det enda riktigt genuina här omkring är berget jag står vid, eller, snarare var. Att lyssna på det [...]Läs mer

Publicerad 18 september 2019Av Gabriela LopezI Recensioner

Tino Sehgal på Accelerator

”Det här är ett verk av Tino Sehgal. Vill du ta del av det?” Moa uttalar dessa ord med en röst som låter mycket äldre än hennes späda flickkropp antyder, och det är något behagligt och tillförlitligt i hennes lillgamla gest – som att vara hemma. Så inleds en dialog om ”framsteg” i sann aristotelisk anda, samtidigt som konstverket långsamt tar form, växer med ett unikt och personligt innehåll, och fullbordas till en skräddarsydd upplevelse. Och allt detta sker medan jag går bredvid och överlämnas från ciceron till ciceron genom [...]Läs mer

Publicerad 15 september 2019Av John SundkvistI Recensioner

Rune Hagberg på Fullersta Gård

”Jag kan tänka mig en konst helt utan former”. Yttrandet har fällts av Rune Hagberg, som gick bort 2015 och nu ägnas en retrospektiv utställning på Fullersta Gård. Det har blivit en serie lågmälda kabinett med minimala åtbörder och förseglade tecken. Några av 1950-talets mer explosivt gestuella tuschteckningar finns visserligen med, någon gång syns en insats av blått eller rött i de rivna och revade verken från decenniet därpå, i övrigt dominerar det kritiga och det pappersvita. Utställningens titel är också välfunnen: nästan ingenting. En konst utan former? Möjligen. Men [...]Läs mer

Publicerad 10 september 2019Av Sebastian JohansI Recensioner

Charlotte Gyllenhammar på Galerie Forsblom

En tyst men rungande dramatik och en stoisk värdighet går igen i merparten av Charlotte Gyllenhammars verk. Varje gång jag möter hennes konst kommer jag på mig själv med att leta efter sprickorna, efter ett läckage som får de tigande skulpturerna att tala. Så blir det också i den stora utställningen kastad/cast på Galerie Forsblom. Alla väntade inslag finns där. Barnen i barockklänningar och overaller är rytmiskt utspridda i en uppsjö av storlekar som pedagogiskt förevisar vilket effektivt redskap skala kan vara. Den upp- och nedvända kvinnogestalten står tillsammans med [...]Läs mer

Publicerad 6 september 2019Av RedaktionenI Recensioner

Andreas Gedin på Konstnärshuset

Chongli bor i Peking, där han har en butik. Inget speciellt med det, det är många år sedan kommunistdiktaturen insåg att kommunism inte fungerar i praktiken och att planekonomi i längden endast producerar brist, köer och svält. Men Chonglis butik skiljer sig från andra. I princip varenda lediga yta – invändigt men också utvändigt – är täckt med foton av honom själv i diverse offentliga sammanhang (han var till exempel den enda egenföretagaren från Peking som var representant på folkkongressen 1982 och fem år framöver) blandat med allsköns målningar i [...]Läs mer