Golvets betydelsebärande position har stor aktualitet inom samtidskonsten just nu. Det utgör spelplatsen för ett antal verk av flera uppmärksammade konstnärer. Vi har tidigare sett till exempel Haroon Mirza och Nina Canell arbeta med elektrifierade materialansamlingar som placerats direkt på golvet. Mirza deltog under 2012 i Mer än ljud på Bonniers Konsthall och till hösten är Canell aktuell på Moderna Museet. Där visar Christodoulos Panayiotou just nu en installation som i princip består av ett golv med terrakottaplattor som helt täcker den befintliga parketten. Panayiotou ställer samtidigt ut på Galerie Nordenhake, där verken samlas i hörnorna av rummet och lämnar en stor del av golvytan tom.
Dessa olikartade utpekanden av utställningsrummens fundament har inte mycket med ett begrepp som det platsspecifika att göra. Tvärtom riktar sig konstnärerna bort från galleriet eller institutionen genom yttre, mer eller mindre, inkapslade referenser. Att utgå från och arbeta på golvet betyder inte i sig att man bryter ny mark – här går att spåra en tradition bakåt åtminstone till 1960-talets minimalism – men jag uppfattar det ändå som att dessa och andra konstnärer söker efter ett friare förhållningssätt till utställningssituationen. Här finns en påtaglig rörelse mot ett lösare sammansatt, och mer tidsligt utbredande verkbegrepp.
Den danske konstnären Martin Erik Andersen är ytterligare ett exempel på detta samtida tillstånd. Hans installation endless promises (2014) på Galleri Riis består av en mängd utspridda delar som inkluderar ljud och video, broderier och projiceringar, musik och växter. Allt är placerat på ett specialtillverkat betonggolv som hämtar sin form från den islamiska mönstertraditionen. Insprängt i mosaiken finns mer anonyma spår av tidigare visningsplatser. I en slags omvänd platsspecifik markering existerar olika rumsliga förhållanden parallellt.
I första rummet på Riis hänger en rad med spröda textila verk lågt ner på väggen. Några innehåller ord som ”fade” eller ”death”, medan andra har tryckta bilder av Andersens tidigare verk. Vävnadernas ord skapar ett förberedande tillstånd av skyddslös öppenhet. I galleriets andra rum finns arrangemang av olika materialkluster, med strålkastare och andra elektriska komponenter varsamt inklädda med tunna virkade skydd. Runda stålstavar agerar ledsagare mellan rummen. Genomgående bland verken finns en mörkt lila färgton som också uppträder naturligt på undersidan på växtplantornas blad.
Växterna tycks befinna sig i centrum för installationen, nästan som om den var byggd för deras skull. Den låga nivån som installationen utspelar sig på, och de många små och svårtillgängliga detaljerna i den, ger intrycket av att presentationen orsakas av en annan existensform än den jag råkar tillhöra. Jag hör remixad musik och ser en projicerad poesiuppläsning (av Van Morrison och Ezra Pound blir jag informerad om), och ett myllrande mönster av laserprickar som rytmiskt samlar ihop sig och studsar från varandra. Samma programmerade punkter som jag nyligen mött på gatan utanför en musikaffär. Helheten bildar en märklig sammansättning som är svår att definiera.
Det är behagligt att vistas här inne. Och kanske främst genom Andersens användning av växter blir jag påmind om Christine Ödlunds installation Musik för Eukaryoter som visades i galleriet sensommaren 2013. I hennes experimentella drivhus för nässelplantor fanns en liknande lekfull rationalitet och ett suggererande allvar som genomströmmade alla nivåer av konstverket.
Andersens audiovisuella stimuli fungerar som en sorts konkretiserad visuell poesi. Här finns ett materiellt tänkande och en väl utvecklad känslighet för associativa samband som är häpnadsväckande. Estetiken i Rauschenbergs tidiga verk tycks ligga nära till hands. Jag har snuddat vid några av referenserna som ligger inbäddade i installationens material, men mer som en kommentar om att de existerar än att de skulle utgöra någon väsentlig ledtråd till hur verket kan tolkas. Mycket av konsten idag är beroende av att betraktaren känner till det som verken anspelar på, men det gäller inte Andersen. Och det är befriande. Den gripbara betydelsen av hans installation utvecklas under samvaron med verket självt.
Adress: Rödbotorget 2, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 16/1 – 23/2
Magnus Bons (text), Galleri Riis (foto)
