När portarna till Giardini öppnas på morgonen startar ett gatlopp för att komma först fram till den brittiska paviljongen. Inte för motionens skull utan för att slippa köa i timtal springer det internationella konstfolket de dryga hundra metrarna uppför ett av huvudstråken i Giardini. Så gör även jag – och klarar mig hyfsat. Snart är jag inne i Mike Nelsons totalinstallation I, Impostor, som delvis är en rekonstruktion av ett tidigare verk han gjort i Istanbul, och jag omsluts helt av en konstruerad miljö föreställande en kombination av gammal dammig verkstad och fotolabb. Det är oemotståndligt fascinerande och världen utanför upphör att existera. I en labyrint av symmetriskt planlagda rum utvecklar sig en desorienterande upptäcktsresa där kristallkronor, en mängd verktyg och all möjlig gammal bråte ligger utspridda. Delar av en berättelse som rymmer såväl fiktion och fakta som minne och glömska. Nelson har tagit bort varje spår av den befintliga paviljongen och till och med byggt in en öppen gård i mitten av installationen. Och så alla dessa fotografier som hänger på tork överallt. Rummen flödar av framkallningens röda ljus och bilderna föreställer en sliten miljö liknande den jag vandrar runt i. Var befinner jag mig egentligen? Och vem är fotografen? Nelsons dubbleringar leker skickligt med vår verklighetsuppfattning men ger inga svar.
I den tyska paviljongen intill utspelas ett slags personligt rekviem kring den i förtid bortgångne konstnären Christoph Schlingensief. Ombyggt till ett kyrkorum bjuds besökarna att slå sig ner på bänkarna och betrakta det överflöd av bilder, objekt och ljudspår som ingår i hans visionära drama. Mängden av visuella intryck gör att blicken glider utan att riktigt få fäste men närvaron av Schlingensiefs egen röst griper tag. Hans gråtfyllda livsberättelse tränger igenom paviljongens storslagna men samtidigt ganska överhettade teaterkuliss.
Andreas Erikssons installation i den nordiska paviljongen är i allt väsentligt Schlingensiefs motsats, men har ändå något av samma molande känsla av sorg och övergivenhet. Det är elegant och luftigt, men raden av jämngrå målningar – tillsammans med de gjutna fåglar som dött för att de flugit in i Erikssons ateljéfönster – utsöndrar en existentiell sårbarhet. Med en lågmäld intensitet pekar verken egentligen bortom den vilsamma atmosfär som bildas härinne i första hand som en effekt av trycket från den omgivande biennalhetsen.
Kristallen som verksam metafor återkommer i flera utställningar. Schweizaren Thomas Hirschhorns prismatiska igloo av silverfolie är ett rumsligt bygge där han i vanlig ordning speglar den (o)mänskliga brutaliteten i vårt västerländska samhälle. Hirschhorn använder kristallen som ett slags sanningssägande vittne och även om det är en fasansfull bild han visar upp, blir jag mer intresserad av alla de fantasifulla varianter som han presenterar sitt material på. Bergskristaller sticker upp som vassa skott ur brun plasttejp, tops bildar sköra kokonger eller akvarier som skyddar filosofisk litteratur. Det är ett visuellt överdåd och en furiös attack mot all världens orättvisor, men Hirschhorn faller lite på eget grepp. Hans protestkonst säger allt på egen hand, det finns inga skarvar kvar för betraktaren att fylla i.
I den israeliska paviljongen använder Sigalit Landau saltkristallen i mer subtilt poetiska verk som handlar om ömsesidigt beroende och politisk förändring. I videon Salted Lake står ett par kraftiga kängor täckta med ett tjockt lager av saltkristaller från Döda Havets vatten på en istäckt sjö. Ytterligt långsamt får saltet kängorna att tränga ner genom isen. Det knastrar och knäpper men till slut sjunker de. Ett annat verk består av ett fisknät som har klibbat ihop av saltet från det avdunstade vattnet och bildar en hängande skulptural form. Kristallerna gör nätet obrukbart, men förvandlar det istället till ett konstverk. I ett pågående projekt kring att uppföra en verklig bro av salt mellan Israel och Jordanien går Landau i andra riktningen. Genom att utnyttja kristallens hållfasthet vill hon få ett konstverk att förena två nationer. Denna vackra installation förmedlar en stark tro på konstens inneboende kraft att iscensätta varaktiga skillnader i en av jordens mest konfliktfyllda regioner.
Artur Barrio (Brasilien) och Markus Schinwald (Österrike) presenterar varsin platsspecifik installation som kretsar kring den inre kroppens gestaltning i det yttre. Barrio, som blivit legendarisk genom sina experimentella Situationer från slutet av 1960-talet, lever en stor del av sin tid på sin båt och hans ljusa rum tycks fyllt av tankar från resorna till sjöss. Det luktar starkt av de fiskhuvuden som ligger i stora saltfyllda träkar. Tillsammans med vinflaskor, majskorn, en säng och tunna linjer av rep som knutits i luften skapar väggarnas handskrivna textrader en säregen fri atmosfär. Som om allt härinne endast har en tillfällig form.
Schinwald arbetar tvärtom med strikt koreograferade rörelser. Han leder publiken längs med gångar som bildas av väggar som leder ner från taket och i mindre kammare visar han några märkliga porträttmålningar. Det är äldre målningar som Schinwald arbetat vidare på, främst genom tillägg som förstärker och deformerar drag i de avmålades ansikten. Meditativa bilder vars stämning tas upp av det suggestiva ljudspår som förgrenar sig genom hela installationen. Det kommer från två videor som visar några människors utförande absurt teatraliska rörelser i övergivna fabriksmiljöer. Trots olikheterna med Barrios skräpiga verk utspelas även här en inre monolog, disciplinerad men påträngande.
Ett livets kretslopp i form av en oändlig bildslinga av fotografier på nyfödda löper snabbt kors och tvärs genom byggnadsställningarna i Christian Boltanskis franska paviljong. Han har gjort en effektfullt enkel installation som i varsitt angränsande rum räknar antalet födda och döda i världen varje dag på stora digitala siffertavlor. Utanför paviljongen finns några stolar att slå sig ner på. Som ur luften frågar de dig: ”Är detta sista gången?” Ingen kan säga när ens tid är ute, och Boltanski vet att utnyttja slumpens överraskande magi. Han insisterar på att detta kan vara livets avgörande ögonblick. I Egyptens paviljong möts besökaren av en vägg med filmprojektioner i stort format. Bilderna visar de historiska händelserna från Tahrir-torget i början av året. Dokumentationen varvas med bilder av Ahmed Basiony som utför ett konstnärligt experiment iförd en heltäckande plastdräkt. Basiony har med sin mobilkamera själv filmat den egyptiska revolutionen fram till att han sköts ner av krypskyttar. Gränsen mellan konst och liv – och död – tycks här vara helt upplöst.
Flera länder från det forna östblocket gräver i sin tidigare förbjudna konsthistoria och visar upp prov på konceptuella experiment från 1970- och 80-tal. Serbien, Kroatien, Ryssland och Rumänien blandar fotografisk dokumentation från förr med helt nya verk. Andrei Monastyrski (Ryssland) med kollegor utför absurda aktioner på landsbygden utanför Moskva, som att göra ett tält av halvtrista målningar eller att lägga ut färgade kuvert i snön. Ion Grigorescus (Rumänien) kamera läser närgånget av hans åldrade kropp när han gör yoga – en aktivitet som var bannlyst under kommunisttiden. Oförargliga handlingar i sig själva, men som ligger långt från den påbjudna socialrealismen.
Två intressanta men svårgreppbara paviljonger är Hollands kollektiva Opera Aperta/Loose Work och Dora Garcias The Inadequate (Spanien), som rymmer ett flertal olika projekt inom sig. Båda kan sägas undersöka själva utställningsformen som en nationell paviljong innebär och är ombyggda till öppna scener för en pågående aktivitet. I Garcias utställning kommer en mängd performances äga rum under biennalens gång, men den presenterar också historiskt material kring författare som James Joyce och Robert Walser. Utställningarna vandrar eftertänksamt sidledes mot biennalens ofta ganska spektakulära huvudfåra. Som i år antagligen toppades av USAs paviljong framför vilken konstnärsduon Jennifer Allora och Guillermo Calzadilla placerat en upp och nervänd stridvagn. Med jämna intervaller använde en manlig toppidrottsman krigsmaskinen som ett dånande löpband. Även om konstnärernas kritiska utgångspunkt är uppenbar fastnar de i samma tröttsamt muskelspännande estetik som de försöker undergräva.
Då förlorar jag mig hellre i Karla Blacks (Skottland) ohejdat iögonfallande installation av skrynklat färgat papper, högar av puder och sågspån samt kuber av starkt doftande tvålskärvor som hon spridit ut i ett palats i centrala Venedig. Blacks sköra materialhopar hänger i osynliga trådar i luften eller travas på golvet som ett slags torn av frigolit. Sina typiska blå och rosa pastelltoner blandar hon med bruna jordfärger i verk som fångar upp detaljer från den omgivande interiören. Uppförstorade mönstringar av parketten eller ljusets växlingar i luften speglas i tunna pappersark och genomskinlig cellofanplast växlande mellan en materiell och en eteriskt rumslig gestaltning. Blacks realistiska abstraktioner är både intensivt färgsprakande och diskret tillbakadragna på samma gång.
Bilder (uppifrån och ned): Mark Nelson, Christian Schlingensief, Artur Barrio, Ion Grigorescu
Utställningen pågår under perioden 4/6 – 27/11. En första text om biennalen kan du läsa här.
Magnus Bons (text och foto), Jan Watteus (foto)
