”Vi har gjort det igen!” förkunnar affischen till årets Vårutställning på Konstfack. På skolans webbsida fyller man på med ”Större, bättre, mer”. Man undrar så smått om det är självironin som slagit till. Förra årets Vårutställning var förmodligen den publicitetsmässigt mest lyckade, även om det samtidigt var lite trist att publiciteten i stort sett enbart kom att handla om en enda student: Anna Odell. (Oscar Guermouche får ursäkta.) Men den här gången skall det mycket till om någon lämnar utställningen med indignation. De stora gesterna lyser med sin frånvaro, detsamma gör provokationerna. Man i gengäld syns förhoppningsvis fler av de unga konstnärerna, även om man kan misstänka at massmedierna inte är lika mycket på hugget när det inte går att vädra ilskna kulturministrar, stammande rektorer och konstnärer inför domstolsskranket.
Men Vårutställningen är inte mindre sevärd för det. Nuförtiden har man tagit för vana att visa både kandidat- och magisterstudenterna samtidigt. Tidigare har de figurerat i olika lokaler eller delar av lokalerna, men nu tar Konstfack steget fullt ut och blandar och ger med en enda, sammanhållen utställning curerad av Mia Zeeck. Den som hyllar struktur och överblick kan känna sig förvirrad, men å andra sidan har man vunnit något väsentligt: möjligheten att skapa samband mellan konstnärskap och discipliner som publiken annars hade kunnat gå miste om. Det är nödvändigt, eftersom årets Vårutställning har en karaktär som kräver närgånget tittande och eftertanke. Det pillas och pulas på mikronivå, både med material och med teorier. Mycket av utställningen artar sig därför till ett samtal snarare än en uppvisning av färdiga verk. Till detta bör även läggas de verk som antingen inte visas i utställningslokalerna eller som har en rent relationell karaktär, som Magda Lipka Falcks guidade tur mellan Strömkajen och Konstfack och Linda Shamma Östrands grodprojekt på Naturhistoriska Riksmuseet.
Konstfack är av tradition i mångt och mycket en skola som utbildar människor som tillverkar föremål. På senare år har emellertid metaformgivningen och metakonsten slagit sitt allt stadigare grepp om studenterna, och idag är det ett fåtal av dem som inte genom sina arbeten reflekterar över den egna konstarten och dess position i samhället. Det hindrar inte att estetik och kritik ofta kan förenas i ett fulländat partnerskap. Johanna Friedman har låtit sig inspireras av Le Corbusiers vision av stadens fyra funktioner: boende, fritid, arbete och trafik (som dessutom skulle hållas åtskilda i stadsplanen). Le Corbusiers vision förverkligades lyckligtvis aldrig helt och fullt, men hans tankar har ändå kommit att få symbolisera de människofientliga aspekterna av det moderna massamhället. Friedman har skapat ett antal fantastiska långklänningar där stadens funktioner materialiseras i tygets mönster, veck och sömmar, från motorvägar till modemagasin och skyskrapor. Hon har på så vis genialiskt förenat fascinationen inför Le Corbusiers djärvhet med kritiken av dess konsekvenser. Snyggt är det, dessutom.
En stark, röd tråd genom utställningen kan beskrivas som ”subjektets jakt på ett jag”. Inom samtidskonsten har identitetssökande på senare år nästan kommit att bli en egen genre, och nu blommar samma trend ut för fullt på Konstfack. Resultatet varierar, även om man inte skall negligera allvaret med vilket studenterna tar sig an uppgiften. Kajsa Eldsten (Grafisk formgivning och illustration) återskapar i pappersteaterns skepnad sin pappas resa till Alaska på 70-talet. Det blir en resa in i fantasins värld, men samtidigt också en fragmentarisk gestaltning av bilden av ett fjärran årtionde när allt tycktes så mycket enklare. Även Lina Persdotter Carlsson (Konst) beger sig ned i minnets krater för att söka sina egna rötter. Som Eldsten arbetar hon i det lilla formatet, och ställer ut en kärleksfullt tillverkad modell av en bit landskap med den cirkus där en gång arbetat men vars vidare öden är okända. Glas- och keramikformgivarna ger sig också ut för att söka jaget, men ibland med oväntade resultat. Christer Chytraéus har tagit ordet ”jag” helt bokstavligt. Han har dels skapat ett ansikte som genererats från en bit av hans egen hud, dels gjutet avbilder av sina egna inre organ, sådan en röntgenscanner ser dem. Som kronan på verket har han låtit en videokamera registrera alla de blixtsnabba ögonblick när han själv blinkar, och således inte kan se omgivningen. Marc Quinn-vibbarna är starka, men Chytraéus entusiasm och konsekvens gör att hans projekt står på egna ben.
Identitetssökandet behöver inte nödvändigtvis anta så fysiska egenskaper. Ibland kan det vara minst lika effektivt – kanske effektivare – att tala om sig själv från en position bakom myternas eller vetenskapens slöja. Linda Shamma Östrand (Konst i offentligheten) är barn i en familj där föräldrarna kommer från olika länder och kulturer. Det har gjort henne intresserad av hybridbegreppet, och i sitt projekt föder hon upp en hybridgroda. Genom denna process och dokumentationen av den blir det möjligt att tala om det egna ursprunget utan att fastna i etniska klichéer. Pål Sommelius (Konst) låter jakten på jaget reduceras till den eviga kampen för överlevnad. Hans videoestetik är också mycket reducerad: filmen utspelas i ett snötäckt ingenmansland där ett antal män bedriver ett arkaiskt maktspel. Sommelius berättarstil är suggestiv och effektiv. Ibland leds tankarna till Maria Fribergs utforskning av manliga maktstrukturer, men Sommelius arbetar på ett mer existentiellt plan, även om hans verk nog är något av det mest testosteronosande jag sett på Konstfack. Oavsett kön är det dock svårt att slita sig från hans sällsamma berättelse.
Begreppet ”Das Unheimliche” (ursprungligen skapat av Ernst Jentsch och Sigmund Freud) har numera inlemmats i samtidskulturen. Begreppet avser situationen när något välbekant plötsligt visar sig innehålla eller ge upphov till ett odefinierbart obehag. Ofta har detta kommit att förknippas med den de mindre angenäma funktionerna hos den egna kroppen. I årets Vårutställning går Das Unheimliche som en vålnad genom utställningslokalerna. Keramikern Ivana Kralikova visar arbeten i lera, som befinner sig någonstans mitt emellan att vara ett organiskt råmaterial och maginnehåll. Formerna befinner sig i ett fruset tillstånd av förgörelse eller tillblivelse, och de utmanar vårt skönhetssinne med sin närmast brutala kraft.
Just organiska former i sönderfall har varit ett kärt tema hos metall- och smyckeformgivarna under de senaste åren, och 2010 är inget undantag. Roberta Burckhardt (Smyckeformgivning och corpus) har kroppens egenskap av stomme (skelett täckt av hud) som utgångspunkt för sina arbeten. De är sköra, eleganta men utstrålar också latenta äckelkänslor som inte stöter bort utan förhöjer upplevelsen av dem. Dana Hakim Becovich (även hon från Smyckeformgivning och corpus) har i stället tagit fasta på den hotade kroppen i det moderna samhället. Hennes amuletter har allesamman karaktären av skyddsmasker eller burar, små besvärjelser av det blinda våld vi alla tyvärr kan drabbas av.
Som fysiska varelser är vi alla underkastade tiden, och det enda vi med säkerhet vet är att döden väntar på slutstationen. I årets Vårutställning är memento mori- och vanitassymbolerna mer talrika än tidigare, kanske en påminnelse om de osäkra tider vi lever i. Lite oväntat är det hos de konstnärer som arbetar med det mest solida materialet – metall – som vanitasmotivet härjar som mest. Elisabeth Möllerstens silverserviser är överlastade med förgängelsesymboler som rosenknoppar och dödskallar, och i en video visar hon hur en likadan servis tillverkad av choklad långsamt smälter och förvandlas till en brun sörja. Även Eskil Loftssons kannor och bägare tycks ha stämt möte med Salvador Dali och de gotiska katedralernas stenhuggarmästare. Här sparas det inte på krutet: formerna har stelnat i en nedbrytningsprocess som känns rent organisk, förgängelsen festar på det levande köttet med en närmast barock, vällustig svulstighet.
Förgängelsen behöver dock inte ta sig så spektakulära uttryck. Henrik Grimner (Grafisk formgivning och illustration) har hittat förgängelsen i en lada på landet. Omsorgsfullt och med stor respekt har han ”porträtterat” en rad föremål från en svunnen epok, från O’Boy-burken till bakelittelefonen, som allesamman berättar om ett svunnet liv. Likt Dan Wolgers förmår han återge de bortglömda tingen en värdighet som omfattar även deras forma ägare.
Bilder (uppifrån och ned): Johanna Friedman, Linda Shamma Östrand, Christer Chytraéus, Pål Sommelius, Roberta Burckhardt, Elisabeth Möllersten
Adress: LM Ericssons väg 14, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 20/5-30/5
Anders Olofsson (text), konstnärerna (foto)
