Den nya utställningsplatsen Konsthall ligger alldeles intill Årstabergs pendeltågstation. Där pågår under sex dagar den ambitiösa grupputställningen Värdsutställningen med 11 konstnärer som alla arbetar som värdar på Bonniers konsthall. När man står och vaktar finns det nog också mycket tid åt att i tanken skissa på sina egna konstverk, tänker jag nyfiket.
Kanske var det till och med där som Carolina Andreasson lekte med idén om ett verk som syns både utomhus och inuti en utställning? De stora fönster på Bonniers konsthall som vetter mot Torsgatan omfamnar det offentliga rummet och ger en gradvis förskjutning åt tanken att vara på två platser, i två stämningar, samtidigt. 2018 visade Andersson verket Shaming, som också är hennes bidrag i Värdsutställningen, som en del av sitt examensarbete från Umeå Konsthögskola. Texten ”I am so fucking disappointed in you” syntes då i Bildmuseets stora glaspartier ut mot staden. Det är en dubbeltydig och skuldbeläggande mening som där blev både offentlig och privat på samma gång. Denna gång innebär verket Shaming kanske inte samma gradvisa förskjutning, men jag gillar ändå idén att utgå från konsthallen som institution för arkitektoniska tankebyggen.
Konrad Lidéns textila parafras på Meret Oppenheims Ma Gouvernante, vill lekfullt ge betraktaren tillbaka verkets ursprungliga naivitet, dess trevande och icke upphöjda status. Jag associerar närmast till Catti Brandelius performativa verk där hon går omkring på Moderna Museet som Miss Universum och utlevande tolkar verken med besökarna avväpnade bredvid sig. Lidéns kuvösliknande lite billiga plasthölje över Mejet Åppenhajm, som jag förstår ska föreställa en glasmonter över verket, får mig att fnissa till. Humor är ju en nog så bra ingrediens om man vill mjuka upp kanterna.
Hängningen blandar allvar och lek och känns aldrig förutsägbar. I ett rum nära ingången visar Rebecca Digby Manageable Events, som hon också ställde ut på Konstakademien i vintras. Här står gröna växter på golvet vid motsatt väggen om projektionen. De drar ut den kristallklara verkligheten ur filmen och skapar ett mellanrum för betraktaren att vara i. Verket har ett gränssnitt mellan varande och tillblivelse. Digby förflyttar perceptionen med till synes slumpvisa rörelser genom att låta en bebis, som ju är en ovetande aktör, krypa omkring och bestämma när objekten blir synliga. Samma slags slump som många målare försökt hitta genom gestikulärt måleri, typ Jackson Pollock.
Kopplingen gör jag svepande, för nu står jag framför en sandmålning av Agnes Ersson, uppdelat i tre sektioner likt en altarfond. När Pollock intresserade sig för Navajoindianernas sandmåleri på fyrtiotalet var det främst för att hitta en ingång till det rituella och det undermedvetna med Jung som förebild. Erssons titel Mother Goddess vittnar också om ett intresse åt det andliga. Här finns dock en feministisk underton där konstnären bland annat refererar till alternativa historieskrivningar utifrån anarkafeministen Monica Sjöö och Barbara Mors bok The great cosmic mother.
Bredvid den tunga målningen av sand står lätta intuitiva skulpturer av trä, plast och frigolit, som pågående fragment av en tid i pandemins spår. Joran Stamatakakos Never explain, never apologize, liknar med sitt direkta uttryck skulpturala skisser som får vara så som det blev bara. Befriande. Anton Elfvings stora oljemålning intill har också ett gestikulärt måleri med spår från en lång process (översta bilden). Färgerna har flyttats eller svepts fram och tillbaka. Det vibrerar av ljus. Bilden föreställer en luktsuddi-gummi-glad-smiley och under den spegelvända bokstäverna: .hturT
Ett bidrag på Värdsutställningen är ett samarbete mellan två av värdarna, skapat direkt ur Éva Mags välbesökta utställning det finns en plan för det här. Där stod Rebecca Digby och Agnes Widbom och plockade isär skrot. De hittade ett ensamt cykelstyre och började diskutera hur sportens attribut skapar normer i samhället. Att egentligen vad som helst kan bli en förebild bara för att sportens syfte är att må bra tillsammans. De tillverkade Stickbikes och lanserar här en ny idrottsgren med beskrivning och full sportmundering i form av uppsydda kläder. På utställningen kan vi se såväl redskap som videofilmer där olika yrkeskårer har anammat sporten och gått med på att bli filmade under sina träningspass. Deras allvarsamma miner när de springer på Gärdet med Spikebike mellan benen! Roligt och intressant när samarbeten lyfter respektive konstnärskap.
Här samsas högt och lågt, för bredvid hänger tre ståtliga fotografier i människostorlek tryckta på bomullsduk, ned från varsin gardinkappa av teak. Fotografen Simon Blancks Nu är du död och Skymningens fönsterpost ger betraktaren en ödmjuk viskning om att livet också fortsätter, för andra, även då vi själva är borta. Fotografierna är tagna med blixt genom gluggar och fönster ned i gravkammare. Skuggor kastar mörka fläckar över väggarna, som om vi olovligt ser in genom de dödas rum. Eller som tre fönster med dåtidens svepande beröring likt en skir spetsgardin. Jag minns min mormor och hör nästan ljudet av hennes gamla klocka som tickar. Tiden som går. Nu.
Jag går upp för en smal trappa upplyst av tre spotlights längst bort där små gipsstöpta bomullsdukar är fästa likt fresker på den kala stenväggen. Det luktar fukt som av droppande stalaktiteter i en grotta. Agnes Widbom har här i sin egen sfär mejslat fram väl avvägda former. De träder fram först efter en stund då ögonen vant sig vid mörkret. Balanserar som poesi eller enstaka nedslag med pianotangenter, och fyller ett rum i mitt inre.
Nere igen i korridoren är jag mjuk och tillfreds i sinnet och ser Vanessa Yanceys ömsint vävda landskap av bomull, silke och lin. Hon beskriver själv sina verk som abstrakta landskap av känslor och små stunder, vävda dikter av det vardagliga.
Bredvid står Johanna Stillmans verk, en film med tillhörande ljud. Det står en bänk med hörlurar framför en videomonter på en trave böcker med kärlekstitlar. Jag hör ljud från montern, men hör också ljudet från lurarna. Det är inte samma ljudfil, läser jag, och de ska pågå samtidigt likt två parallella världar. Det är ett klurigt och, ja lite nördigt verk, och får mig att tänka på Clementine (Kate Winslet) i Eternal sunshine of a spotless mind. Stillman sökte efter böcker om kärlek på nätet men hittade istället bilder av floden Ai He, Lover River på engelska. Hon blev besatt av att lära sig något om kärlek och åkte till floden som ligger i Taiwan. Filmen och ljudspåret är komplexa och mångbottnade, på ett innerligt vis.
På väg ut igen från Värdsutställningen hänger Josef Jägnefälts fem oljemålningar på rad, från serien Ömsning. Att ömsa skinn eller byta fjäderdräkt, är ett sårbart symboliskt skede som jag tror att många kan känna igen sig i. Kanske är det just i stunder då vi känner oss knäckta eller vilse, som vi måste tillåta oss att bara vara i. Som hundar i par. Jägnefälts mjukt målade porslinsfiguriner, föreställande två king charles spanielar – såna hade många på åttiotalet, i par. Med lite blått glitter fastklistrat på porslinet. Eller minns jag fel? Vi hade inga sådana hemma hos oss, men jag hade gärna velat, och min bästa kompis Linda hade flera. Vita porslinsduvor i par hade hon också, med rosa glitter. Jägnefält har i vilket fall lyckats fånga ett slags svårmod eller en given plats i livet, som på något märkligt vis både känns lätt och kanske till och med lite glittrig, inombords. Fint.
Det roliga är att det tog mig rätt lång tid att fatta att utställningen inte heter Världsutställningen utan Värdsutställningen. För den känns just så, lite underfundig och befriande. Det mjukar upp mig att se hur en konstutställning kan vara jätteviktig och angelägen, även om den kanske inte är så stor. Det är stort.
Windy Fur Rundgren
Foto: Simon Blanck / Konsthall, Årsta skolgränd 16A, pågår 24 september–4 oktober 2020
