Konsten
  • Recensioner
  • Frågeformuläret
  • Konstkommentarer
  • Tips
  • Om oss
  • Annonsera
  • Kontakta oss
  • Skribenter
  • Integritetspolicy
  • Prenumerera
Konsten.net på Instagram
magnusbons
Konsten.net uppdaterad med Emma Wargs recension av Jockum Nordström på Liljevalchs+.
Min text i katalogen till Jockum Nordströms utställning på Liljevalchs+
Konsten.net uppdaterad med Anders Olofssons recension av Tove Kjellmark på Färgfabriken.
Konsten.net uppdaterad med Eva Asps tips av Carl Johan Erikson & Björn Larssons utställning Attraktionskampajnen på Tegen 2.
CM Lundberg, Konstakademien @cm_lundberg @konstakademien #konstennet
Christina Thomas Dahlberg, Konstakademien @christinathomasdahlberg @konstakademien #konstennet
Följ
Konsten.net stöds av
  • Om oss
  • Annonsera
  • Skribenter
  • Kontakt
  • Integritetspolicy
  • Prenumerera
Facebook
Instagram
RSS
Konsten Konsten
Konsten
  • Recensioner
  • Tips
  • Konstkommentarer
  • Frågeformuläret

  • Recensioner

Ulrika Sparre på Index

  • Magnus Bons
  • 29 oktober 2020
  • 8 views
Ulrika Sparre, Ear to the ground (Wandering rocks), 2020

Det sprakar och knastrar i stenen. En knäppande puls hörs när Ulrika Sparre lägger sina hypersensitiva mikrofoner mot den stora bumlingen. Som om där fanns liv. Jag undrar om de svaga vibrationerna verkligen kommer från stenen? Eller om det är något annat som hörs? Kanske rörelser fortplantade från jordskorpan? När Sparre lyfter bort mikrofonen försvinner ljudet.

Denna och andra fantasieggande scener bygger upp Sparres video ”Ear to the Ground (Wandering Rocks)” (2020), som utgör huvudnumret på hennes koncentrerade presentation på Index. Närbilder på stenar blandas med anslående landskapsvyer tagna i öknen Death Valley i Kalifornien. Under 9 täta minuter ser jag när Sparre rör sig i ökenlandskapet; hur hon blickar ut över de vida vidderna, ligger på det förtorkade jordgolvet som för mycket länge sedan var havsbotten. Kamerans koncentrerade utsnitt visar en ödslig jordfärgad värld. I en sekvens silar hennes framsträckta hand småsten mellan fingrarna.

Filmen förmedlar en öppet hållen undersökning som fortsätter i boken med samma namn, publicerat i samband med utställningen. Där finns fler fascinerade fotografier, också från Sparres andra exkursioner i naturen bland annat i Stockholms skärgård, Sydafrika och Tyskland. Allt avbildat i stort format och mättade färger i en blandning av bilderbok, essä och fälthandbok.

Ulrika Sparre, Ear to the ground (Wandering rocks), 2020

Inte minst omslagsbilden trollbinder mig. En still från videon där Sparre lyssnar av en sten mitt ute i det spruckna ökenhavet. Ytterligare en sten närmare kameran utgör blickpunkten i det närmast oändligt utbredande landskapet. Men jag ser märkliga spår avteckna sig efter stenen, som om den rört sig över den livlösa markytan. Är det Sparre som flyttat stenen, som släpat den? Vi befinner oss ju, trots allt, på jordkonstens område. Jag tänker på aktörer som Robert Smithson eller Michael Heizer, Richard Long och Hamish Fulton, föregångsmän som inte alltid lämnade naturen som de fann den.

Men Sparre är helt oskyldig. Stenarna kan faktiskt röra sig över den torra jorden, inte av sig själva men hjälpta genom en kombination av tunna smältande islager, vind och solvärme. Ändå, en märklig bild är det. Och Sparre har en väl utvecklad förmåga att skapa sådana.

Tyvärr förmår inte resten av utställningen att entusiasmera mig i lika hög grad. Där blir stenar belysta av ultraviolett ljus, eller ligger arrangerade på olika avsatser inklämda mellan uppsågade hål i byggda innerväggar. En något underlig presentation, där stenarna är svåra både att se och greppa betydelsen av. För de är ju så tydligt uppställda för att betraktas. Det kan väl inte vara så att Sparre gjort sina stilleben för stenarnas egen skull? Med omtanke om dem?

Ulrika Sparre, Ear to the ground (Wandering rocks), 2020

Jag blir inte riktigt klok på vart Sparre egentligen vill komma med sin återhållsamma upptäckariver? På samma gång gör det inte så mycket, för i spannet mellan fakta, fantasi och gestaltning uppstår en nyfiken och varsam situation kring stenens mysterier. Och särskilt då i filmen ”Ear to the Ground (Wandering Rocks)”, som skrapar på hisnande tidsperspektiv.

Av en slump snubblar jag under tiden som jag skriver det här på ett citat av den libanesisk-franska konstnären och poeten Etel Adnan. I diktsamlingen ”Sea” skriver hon: ”Each second may be the last, that´s why even stones worry.” Jag tror Ulrika Sparre känner av stenarnas ängslan.

Magnus Bons

Index, Kungsbro Strand 19. Utställningen pågår 2 oktober – 22 november 2020

Print Friendly, PDF & EmailUtskriftsvänlig version
Dela med Facebook 0
Tweeta med Twitter 0
Dela med e-post 0
Magnus Bons

Jag är Konstens redaktör sedan hösten 2015. Förutom på Konsten.net skriver jag i Dagens Nyheter, Konstperspektiv och Fotografisk tidskrift.

Prenumerera

Prenumerera på nya artiklar från Konsten.net!

Du kan också vara intresserad av...
Läs mer
  • Recensioner

Jockum Nordström på Liljevalchs+

  • Emma Warg
  • 05 februari 2023
Läs mer
  • Recensioner

Tove Kjellmark på Färgfabriken

  • Anders Olofsson
  • 02 februari 2023
Läs mer
  • Recensioner

André Nordström på Cecilia Hillström Gallery

  • Sebastian Johans
  • 26 januari 2023

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

KONSTEN.NET
  • Recensioner
  • Tips
  • Konstkommentarer
  • Frågeformuläret
Nättidskrift om samtidskonst

Ange dina sökord och tryck på Enter.