Halvvägs över plattan på väg mot Kulturhuset tvärstannar jag. Genomkorsad av två minnen. I nuet ser jag framför mig utställningsinformation över ingången. Men i mitt inre blixtrar årtalen 1972 och 1993. Här, på Plattan, cirkulerade vi, ett fåtal unga kvinnor, för 50 år sedan med sandwichplakat. Grupp 8 firade för första gången Internationella Kvinnodagen. Drygt 20 år senare hölls en Kvinnotribunal mot backlashen. Och i en iskall biograf såg jag något jag aldrig sett förr. Här och nu, mitt i steget ser jag det plötsligt igen. En serie svartvita foton löper över Kulturhusets entré. Bildsviten ”Kvinnorna vid Tjursjön”, 1991, av Sveriges första kvinnliga professor i fotografi – Tuija Lindström. Fem år efter hennes död visas nu i Galleri 5 retrospektiven ”Valokuva – Det egna språket”.
I glipan mellan två språk fann Tuija Lindström sitt egna. Det subjektiva. Den direkta personligt konstnärliga bilden. Med siktet på litteratur kom hon 1975 som ung journalist från Finland. Språkbarriären stängde och öppnade. Fotografiet, kameran och mörkrummet förlöste. Och sammantvinnades med liv och utveckling. Aldrig ett yrkesval, utan ”en absolut nödvändighet”.
Ett konstnärskap på liv och död. Ett konstnärskap som obehindrat rör sig över en klangbotten av det yttersta. Det trasiga, svåra. Det vackra, drömska. Ljus och mörker. Valokuva betyder ljusbild, foto.
En stilla närvaro går att förnimma i galleriets stora rymd. En personlig sång av sorgsenhet, motstånd och ömhet. Med rumslig början från de sista verken förverkligade från sjukhussängen. Till foton från 80-talet och framåt samt tre filmer. Tuija Lindströms ord och röst ljuder från videointervjuer. Montrar med det privata: en arbetsbok, barndomsfoton, glasögon, en ikon och en liten sirlig kaffekopp. En utriven lapp med orden ”Tuija gör som hon vill”. Men inte från första början. I fyraårsåldern splittrades den sköra familjen. År av barnhem, fosterhem följde. Tills en familj öppnade för goda livserfarenheter.
Lindström korsar aldrig den mänskliga integritetens gränser. Fotots utnyttjande möjligheter till trots. Modellerna och barnabilderna av gråt och öppen blick andas förtroende. Insikten om att barnfotona var omedvetna självporträtt lossade den fotografiska friheten. Men längtan efter den mamma hon aldrig haft, blandas enligt henne själv in i kvinnobilderna. Skapandet av ett moderskap, ”min egen mor, om och om igen”. Det reparativa, läkande draget är starkt. Närhet till fulhet och avgrund, födde längtan efter skönhet. I mörkrummet, alkemisk verkstad för tålmodig teknik och nya grepp, blir bilderna till. Poetiska berättelser om vad som kunde varit. Framvaskade som en möjlighet i en tid med den levande tanken ”det personliga är politiskt”. Och Lindströms egna ord: ” In the beginning there was everything.”
Manlig sexualisering av kvinnokroppen fäster inte enkelt på Tuija Lindströms foton. Med en kvinnas blick gestaltar hon kroppslighet. Igenkännande. Drar de ljusskimrande nakna kropparna mot det skulpturala. Kvinnokroppars okända, osedda vinklar, organiskt mjuka blir överskridande statements. Den gravida lysande kvinnoprofilen stiger ur det privata till det universella. Vardagligt och överjordiskt. Ett knappt synligt obegripligt märke på en blek rygg. Känslan, texturen över baken i en trång åtsmitande snäv kjol.
Nu återser jag det jag för 30 år sedan aldrig tidigare hade sett, ”Kvinnorna vid Tjursjön”. Verket är i två delar. En svit svartvita foton och en filmsekvens av kvinnor flytande i vatten. Parat med en serie förstorade svartvita och rödglödgade strykjärnsbottnar på högkant. Det fria, lätta, flytande över mörkt vatten. Mot strykjärnens tunga, absoluta, triangel. Hot. Hetta. Kvinnoslit. Fyra strykjärn. Två blodigt röda. Likt tilltufsade tamponger. Smetiga läppstiftspjut. Och ett upplöst till lysande tidlös vit form. Ett med intrikat bottenmönster och en oval, likt öppningen till en okänd katedral. Triangeln, skötets slutna synliga form.
I Tjursjöns blanka vattenyta speglas granarna som en fransig krans. Skyddande? Hotfullt? Den ständigt närvarande rädslan, hotet talar Tuija Lindström om. Stor rädsla kräver stort mod. I det förtätade bildrummet vilar de nakna vita kvinnokropparna stilla i det svarta vattnet. Ihopkrupna, utsträckta, upp och ner. Oförutsedda öppna rörelser snuddande vid fosters i ett tillåtande innanhav. Otillgängliga. Kvinnors lemmar, rörelser i fria former. Den vidunderliga känslan av inre glädje och ömhet fyller mig återigen.
Filmen famnar inre och yttre drama. Ansikten flyter vid ytan som vita levande näckrosor. Inga Ofelior. Bara för sin egen skull. Den stilla musiken stegras. Åskmuller. Sugande oväsen. Mörkret tätnar. Virvlande regn. Strömmande vind. Oberörda kvinnokroppar. Det inre bär. Med utbredda armar, snarlikt en korsfäst, vilar en kvinna i vattnet. I egen ointaglig rymd. Ett leende drar över ansiktet.
Verket blir Tuija Lindströms genombrott. Året efter blir hon professor på Högskolan för Fotografi och Film i Göteborg. Och styr från dokumentär pressfotografi mot teori och konst. I Expressen ber en pressfotograf 1993 att denna ”djävla strykjärnsprofessor” ska lämna dem i fred med sina ”flytande lik”, annars körs teleobjektet ner i halsen på henne. I tio år verkar hon som professor och förändrar svenskt fotografi. Förebild för Trinidad Carillo (f.1975) Jenny Källman (f.1973) och Julia Peirone (f.1973) med vardera ett verk i utställningen.
Det drömska går igen i bildsviten ”Sleeping Bodies”, 1995. En hommage till Christer Strömholm, rumsligt presenterad omsluten av vita, skira slöjväggar.
I filmandet sökte Tuija Lindström förnyelse ”Love and Death: Arvet” och ”Kungen är full”, 2004. En sorgesång över en förlorad son och en kalejdoskopisk roadmovie. Öppet självbiografisk är också färgfotosviten ”Look At Us”, 2000. Förmågan till närläsning av verkligheten, att fånga världen i ett sandkorn, är osviklig. Bokstavlig i verket ”Sandemar”, 1990. Grustaget i skärgården träder fram som ett majestätiskt självskapat Grand Canyon.
Greppet fulländas i färgsviten, ”Nepenthes Laughing”, 2010. Ett verk om liv och död. Olidligt vackert. Köttätande växter redo att sluka liv. Livshotande sjukdom har också tagit ett bett i Tuija Lindström. Förstorade växter i skarpa, råa färger. Pregnanta former. Hemliga hålrum. Tentakler. Organiskt som förbundet med människans inre. Och en stark vittring av fara.
”Utan titel”, 2017, blir Tuija Lindströms sista verk. Inramat av vänner. Men noga planerat från sjukhuset. De livskraftigt hungriga små växterna är förtorkade. Placerade i lådor. Likt ett herbarium. Sköra, skrumpnande. Snart stoft i evigheten.
Jag lämnar Kulturhuset. Vänder mig om. Över entrén löper bildserien med kvinnor i sin egen rätt. Tuija Lindströms ord kommer för mig. “A dream if ever there was one.”
Annika Nordin
Kulturhuset Stadsteatern, Sergels torg. Utställningen pågår 19 maj – 28 augusti 2022
