När fan blir gammal blir han religiös. Den som inte är socialist innan han är 20 har inget hjärta, och den som är det efter 30 har ingen hjärna. Talesätten är många som beskriver de omvälvningar en människa kan genomgå under sin livstid. Kanske något av dem skulle passa in på Tracey Emin, som leende och med chic hatt på huvudet adlades av kung Charles i februari 2025 för sina insatser på konstens område.
Då hade det flutit mycket vatten i Themsen sedan hon i december 1997 gjorde ett skandalomsusat framträdande i brittisk TV, påtagligt berusad och med ett mustigt språk som chockade tittarna. ”Mad Tracey from Margate” motsvarade alla förväntningar om att vara den brittiska samtidskonstens enfant terrible. Året därpå överträffade hon sig själv med installationen ”My Bed”, helt enkelt konstnärens egen säng komplett med smutsiga lakan, cigarrettfimpar, kondomer, tomma spritflaskor och fläckiga underkläder.
Nu kröns hennes konstnärskap med en stor retrospektiv utställning på Tate Modern med titeln ”A Second Life”. Det finns en konkret bakgrund till valet av titel. År 2020, mitt under covidpandemin, diagnosticerades Tracey Emin med långt framskriden cancer. Konvalescensen blev porten till hennes ”andra liv”, men att upptäcka sig själv på nytt är inget ovanligt för henne. Snarare en livsnödvändighet.
Även om hennes konstnärskap är kantat av verk som balanserat på gränsen till det anstötliga – ”My Bed” finns förstås med – gör utställningen för första gången henne rättvisa som kvinna och konstnär. Det kan låta som en överdrift, men alla som tar del av hennes biografi och konstnärskap inser att livet för henne betytt att oavlåtligt ta spjärn mot utsatthet i alla dess former: som barn till en migrant, som kvinnlig konstnär och som uppvuxen i Margate, en arbetarstad på dekis.
Vänder man på perspektivet förstår man att Tracey Emins konst inte handlar om att odla kraftfulla uttryck, utan att ständigt fråga sig var hon själv befinner sig och varför. Det är mot den bakgrunden man bör läsa hennes textbaserade verk, där långa inre monologer breder ut sig med hjälp av akrylfärg, tuschpennor, broderi och neon. Lyckligtvis finns de renskrivna i utställningskatalogen, för Tracey Emin är en visuell konstnär som också har ordets gåva. Kanske är detta också den röda tråd som följt henne genom åren, och som hållit henne kvar i de levandes värld.
För livskriser råder det inte brist på: våldtäkter, aborter, alkoholism, cancer, föräldrarnas död – listan kan säkert göras längre. Men för Tracey Emin utgör inget av detta ett definierande ögonblick, utan hållplatser där hon slår sig ned, utvärderar, omvärderar och tar ut kursen mot framtiden. Trots sina dramatiska och spektakulära inslag ter sig processen i grund och botten som helt naturlig. Som när hon gör en ”retrospektiv” med miniatyrkopior av verk hon förstört från perioden 1982–1992. Sakligt och stramt presenterade på spikraka hyllor som i ett museum, men samtidigt omgivna av en ömhet som en mor kan känna för sina döda barn.
Via fotodokumentation, videofilmer och installationer fångar utställningen på Tate Modern in alla de ”måsten” som ska prickas av i en Tracey Emin-retrospektiv. Ändå är det framför allt måleriet som får triumfera. Hennes relation till måleriet är komplex, periodvis icke-existerande. Många av målningarna i utställningen kommer från perioden efter sjukdomen. Dukarna är oftast stora, i ett format som gör dem fysiskt ansträngande att arbeta med. Släktskapet med konstnärer som Munch och Schiele finns där, men är inget man ska dra för stora växlar på.
Tracey Emin borrar efter sina rötter med pensel och palettkniv i högsta hugg. Hennes måleri är en kraftansträngning där konturerna av kroppar kämpar för att hålla sig synliga i brottsjöarna av färg. Det rinner i alla riktningar, mycket på grund av att hon arbetar med dukarna vända åt olika håll. Numera är hon är tillbaka i Margate med sin egen stiftelse, galleri och ateljéverksamhet öppen för unga konstnärer. Dessutom förärad den illustra titeln Honorary Freewoman of Margate.
Anders Olofsson
Tate Modern, Bankside, London. Pågår 27 februari – 31 augusti 2026
