Folkrättsbrott, anfallskrig, diktatur, auktoritärt styre på väg mot fascism, förföljelse av minoriteter och press. Ja, jag är sannerligen inte först på bollen, men den ärevördiga biennalen i Venedig är på många sätt centrum för all världens artwashing och att tumla runt i den väldiga tvätt-trumman känns mellan varven ofrånkomligen som att trampa runt i ett dike fyllt av skit.
Så är det i och för sig varje gång. Konsten inte bara speglar, utan är en del av världen. Men med Rysslands parodiska fanfar av friskt humör, Israels serena förljugenhet och USA:s Trumpvänliga snarkpiller blir det lite extra tydligt denna gång. Den sistnämnda paviljongen, fylld med totalt uddlös och intetsägande modernistisk skulptur, är för övrigt i sig en nästan exemplarisk illustration av varför autoritära ledare är något att undvika. De är dödligt tråkiga.
Med det ovanstående sagt, och om man så vill: med händerna tvättande, finns det åtskilligt av vikt och värde att se i de hundratalet paviljonger som omger den kamerunska och för tidigt bortgångna curatorn Koyo Kouohs huvudutställning ”In minor keys”.
Den givna publikhitten blev naturligtvis Österrikes ”Seaworld Venice”, där kroppskonstnären Florentina Holzinger med sitt rutinerade team har skapat en spektakulär dystopi där människan uppriktigt och avklätt förhåller sig till stigande havsnivåer och ekologisk kollaps. Efter ett decennium av klimatrealterad konst är det fint att se att den internationella konstpubliken äntligen visar engagemang. Allt som krävdes var en kombination av nakenchock, jetskis och dykare som simmar runt i publikens renade piss och en väldig klocka som på varje hel timme svingar sin kläpp i mänsklig form.
Danmark, som i fråga om köer kommer på en god andraplats, följer lite av samma spår med Maja Malou Lyses installation ”Things to come”, som med ett pornografiskt utrop och en samling kryotiska behållare, möjligen fyllda med sperma, reflekterar över framtidens fertilitet. Danskt gapig så det förslår – på ett positivt sätt – och en rejäl kontrast till den nedtonade nordiska paviljongen ett tjugotal meter därifrån.
På papperet verkade kombinationen av finlandssvenska Benjamin Orlow, norska Tori Wrånes och svenska Klara Kristalova nästan för given. Det finns en mjuk, narrativ samstämmighet som förenar de respektive konstnärskapen, och farhågan var att det skulle bli för kontrastlöst. Men Kiasma, som för året ansvarar för den nordiska paviljongen, har god fingertoppskänsla och utställningen ”How many angels can dance on the head of a pin?” blir ett fint och ömsesidigt förstärkande möte i det vackra men svåra rummet – kanske det svåraste i hela Giardini.
Temat ska löst kretsa kring Kalevala och andra myter och sagor, men är svävande och skriver inte in verken i en bestämd berättelse. Kristalovas bekanta figurer balanserar på en väldig trädstam täckt av färgade trasmattor som på avstånd ser närmast naturalistisk ut. Den är placerad i en snäv, faktiskt kongenial vinkel i relation till Wrånes vita, långsmala grupp av figurer som slingrar sig genom rummet som inför en stillsam strid. I mötet uppstår en enkel men trollbindande skulptural spänning som drar in Orlows större, snäppet mer offensiva skulpterade kroppar i helheten. Den saga eller myt som får gestalt är inte specifik, utan mer ett löfte om att det finns alternativa historier att tillgå, eller en dörr mot andra verkligheter.
I det massiva utbudet i Venedig är det ofta de mer återhållsamma verken man minns. I alla fall om den relativa tystnaden kombineras med en emfas som slår in en kil i myllret som annars lätt flyter samman till en oformlig massa. Ett sådant exempel är den polska paviljongen där duon Bogna Burska och Daniel Kotowski i ”Liquid tounges” gör en både underhållande och effektiv utsaga om normativitet. I två videor följer vi en rödklädd kör av döva och hörande som tillsammans tolkar valsång både i och ovanför vatten. Under ytan fungerar förstås teckenspråket lika bra som ovanför, medan det ljudande språket bara blir bubblor. Visuellt snyggt, enkelt och roligt att titta på.
Något liknande kan sägas om den spanska paviljongen, en av de riktigt stora höjdpunkterna på årets biennal. Konstnären Oriel Vilanova har fyllt de aktuella rummen med 50 000 vykort, som enkelt fastsatta med små magneter hänger i strikta rader från golv till tak. Bildstormen av katter, får, Venedig, krucifix, restauranginteriörer, kända och okända byggnader och så vidare genom hundratals teman är direkt överväldigande.
Inte så mycket för bilderna i sig, förstås, de består helt enkelt av vanliga, tämligen intetsägande vykortsmotiv som under förra seklet rörde sig i postväskor världen över. Men väl för den minutiösa presentationen där varje vykort åt alla håll, det vill säga åt höger, vänster, uppåt, nedåt och åt hörnens fyra diagonaler, får en fortsättning som bär en logik. Färg, form eller ämne/motiv binder alltid samman på ett förbluffande sätt.
Arbetsinsatsen bakom presentationen framstår som massiv. En skarp påminnelse om vikten av att tolka bild, med det daterade materialet som en hänvisning till en tid som var långt mindre bildrik än den vi numera framhärdar i. Men också ett jublande konstaterande om hur roligt det faktiskt är att se.
Sebastian Johans
La Biennale di Venezia. Paviljongerna i recensionen visas i Giardini. Pågår 9 maj – 22 november 2026
