Jag tycker om att uppleva konst utifrån rum och rymd, som att mitt betraktande tar sin början i kroppen. Därför kan grupputställningar och avgångsutställningar innebära en utmaning, jag tycker det blir trångt och får svårt att orientera mig när många uttryck ska samsas om utrymmet. I denna utställning tycks verken däremot stå fram i takt med betraktaren, en rörelse uppstår som blir gemensam, befriad från det potentiellt besvärliga i mängden uttryck.
Det är en skickligt utförd hängning men säger också något om en kollektiv kraft värd att uppmärksamma. Tjugotre konstnärer och ännu flera verk står mitt i sina undersökningar. En transparens och ett slags uppriktighet genomsyrar utställningen. Svaret på frågor som ställs, slås inte fast utan en mängd möjliga förklaringar blir till i samspelet mellan verken, betraktaren, den omgivande rymden och de olika rummen.
Jag står nere i Tengbomhallen och tittar på ett verk som hänger på den vägg som sträcker sig från golvet och hela vägen upp till ljusinsläppet i taket. Verket av Niel Bhat består av en stor mängd utsuddade teckningar (med kvarvarande spår) som är fästade en liten bit ut från den höga väggen. Här finns även en svarvad pelare i skiktat trä av Johan Lundborg som också sträcker sig uppåt och en urna, ett slags artefakt, vars stora uttänjda öppning suger upp ljus. En målning av Simon Dahlgren Strååt och en av Elin Woksepp Åleheim förankrar intrycken mer horisontellt, i ögonhöjd. Den övre delen av den höga väggen binder ihop över- och undervåning.
När jag efteråt befinner mig på andra våningen, i rummet på andra sidan av den höga väggen, hamnar jag inför en koreografisk installation av Freddy Houndekindo, han står även bakom urnan en våning ner. Dansare i par utforskar motstånd och lyhördhet med gester av subtil ömhet i form av en hårtofs som läggs till rätta och någons skosnöre som knyts. Paren härbärgeras av konstnärens bekräftande instruktioner. Bhats teckningar och Houndekindos levande installation beskriver något om den där rörelsen som är så närvarande i utställningen som helhet. Den konstnärliga processens villkor, dess begränsningar och frihet, spåren bakåt och rörelsen framåt och förstås beroendet av ett vittne som gör sig delaktig.
Jag backar bakåt in i den mindre salen på höger sida av övervåningen. Här inne är det mörklagt för en animation av Hamida och Linnéa Cramers videoinstallation Ghost orchid. Vinicius dos Santos ställer ut två målningar och en skulpturinstallation, Dunes bestående av sand och citrinkristaller från Rio Grande do Sul i Brasilien. Kristallerna och sanden glittrar i mörkret. Båda de rörliga installationerna förstärker och förstärks av kristallerna, rummet förändras av det mångdimensionella samspelet mellan struktur och upplösning och helheten, som bestäms av sina delar.
På Cramers dubbla skärmar projiceras berättelsen om spökorkidén, en sällsynt och jagad blomma i ett inte helt enkelt beroendeförhållande med en nattfjäril. Målningen When the west wind blows av dos Santos, i akvarell och mineralpigment, utvecklar frågan om formers sammansättning. Något till synes figurativt (som en dalgång eller flod) utforskas genom att bilden struktureras i geometriska och vertikala fält.
Många av de andra målningarna i utställningen verkar också utforska var gränsen mellan det abstrakta och det figurativa går. Sofia Andersson genom att förstora motivet och låta en inzoomning i bildytan rucka på vad det är vi ser när vi betraktar något figurativt. Hanna Tordai närmar sig mer tydligt det abstrakta men raster, klotter och former skapar ett slags viskningar om en yttre och beskrivande verklighet. Ebba Birkflos verk kretsar kring kyrkfönstret, dels i form av en skulptur av blyinfattat färgat glas som släpper in dagsljuset i ett rum som sällan ser dagens ljus och dels i verk på duk med grundfärg och kulspetspenna. Den skissartade, antecknande och flyhänta rörelsen i pennan mot gessons öppna ytor släpper fram ett annat ljus än glaset gör.
Simon Dahlgren Strååts målningar undersöker motivet djupt inne i det figurativa, skickligheten i måleriet trollar med tiden. Det blir särskilt kittlande när innehållet innesluts i en främmande och geometrisk form. Josephine Thorsbys målning Plethora är målad direkt på linneduken och oroar genom mötet mellan det raffinerade och råa. Motivet har en kuslig dimension – jag vet vad jag ser men vad är det egentligen jag tittar på?
Det är paradoxalt att när jag sett en utställning som jag upplevt som en helhet, vill lyfta fram varenda enskilt konstnärskap. Men kanske är det helt adekvat, det känns naturligt att beskriva delarna när man drabbats av helheten.
Behzad Dehno arbetar konceptuellt med skulptur där skraplotter knyter besökaren till verken genom möjligheten till vinst eller förlust. Woksepp Åleheim dyker upp igen med en målning av Ofelia, avmagrad och död, på väg att lösas upp till konstobjekt. David Permén fortsätter sin undersökning av utrymmet mellan person och objekt medan han skärper våra hala blickar.
Det rör sig som om genuina undersökningar precis som Kristina Nenzéns kollapsade cylindrar i lera och skräp. Laddade med symbolik i samband med en pappas fysiska sammanbrott, prövande det mellanrum där yttre och inre verklighet möts. Christopher Robin Nordströms modell av konstnären Simon Starlings verk Shedboatshed och tillhörande brev till Starling är en inblick i en process som stannat upp vid en konstnär som kommit innan. Blicken vänds mot Nordströms villkor i en märklig blandning av återvändsgränd och sann väg framåt.
Skulpturer som skapats med funna material tänjer också invanda blickar. Erik Tyllhammar Johansson visar stöpta tennfigurer som bildar ett tvärsnitt av hans process, de lyfter fram slump, material och positionens betydelse – som små förutsägelser ur skulptörens undermedvetna. En centralt placerad skulptur påminner om flaggstänger formade som en jokers mössa. Niklas Breimert skapar skulpturer som också belyser objektens inneboende hierarkier. Han vänder och vrider på hur de sätts samman och gör synligt det som annars riskerar att förbli underordnat.
Joar Torbiörnsson rör sig mellan skulptur av funnet material och väggskulpturer där det ikonliknande och idogt bearbetade krockar med prosaiska motiv. Tilde Björk har filat bort olika mynts gravyr och fotograferat dem, repiga men blanka – under omförhandling med nya och likställda värden. Just som hennes skulpterade armar som både kan verka stympade och ändå är sina helt egna väsen. Trä kanske inte kan beskrivas som funnet material men hos Johan Lundborg får olika träslag och träkompositer i lager förfinad och koncentrerad form.
Roda Abdalleoch Anastasiia Pasko arbetar i diametralt motsatta material. Abdalle presenterar här återanvända tyger som burits och färdats mellan platser, hopsydda till ett gigantiskt lapptäcke med spår av vitt skilda erfarenheter. Paasko arbetar med 3-D animation och skapar så ett färdmedel till en alternativ plats i rymden. Den omedelbara förflyttningen och den samtidiga flerfaldigheten är också närvarande i Samira Tohidis svit bestående av Persopolis stads portal och målningar med gammalgrekisk ornamentik. Historien lyser vit som marmor medan samtidsvarelser kastar sina skuggor. Det framstår mindre som scenografi och mer som en aktiverad dröm – om något annat än det vår omvärld lyckas frambringa.
Konsthögskolans rektor Sanne Kofod Olsen använder sitt utrymme i utställningens katalog åt en text som protesterar mot en marknad och en stat som dumslugt höjer hyran gentemot sig själv. Hon sätter ljuset på hur offentliga medel stängs in i ett marknadsmässigt men slutet omlopp som slukar elevernas arbetsytor. En urholkad och nedbrytande gest från det konkurrenssamhälle vi lever i. Konstnärerna synliggör och uppfinner tolkningsmöjligheter av det i vår värld som annars förblir svårgripbart och saknar sinnebilder. I utställningen upplever jag ett svävande och gemensamt skapande i opposition mot en destruktiv omvärld. Det i sin tur bildar utrymmen för oss betraktare, expansiva inre ytor, som inte går att hyra ut.
Emma Warg
Kungl. Konsthögskolans avgångsutställning, Konstakademien, Fredsgatan 12, Stockholm. Pågår 22 maj – 14 juni 2026
