Ett stort frö från ett exotiskt träd guppar på havsvågorna, på väg mot horisonten i solnedgången. Slutbilden i franska Florence Lazars film ”It´s all thanks to bad weather” kan tyckas idyllisk, men är samtidigt typisk för den sorts symbolik som genomströmmar huvudutställningen på årets Venedigbiennal. Här finns gott om konst som hellre talar med små bokstäver – eller snarare i mellanlägen – än slår på stora trumman. Gott om konstnärer som arbetar hantverksmässigt med lerreliefer, textila applikationer och träd- och blomformer. Och ett fullkomligt överflöd av mönstrade bildytor, av heltäckande texturer.
I det jordnära och nedtonade ligger en inbäddad kritik mot dagens konfliktfyllda världsordning, och en förhoppning om andra framtida vägar. Så även om signalerna bitvis är svaga, går de absolut att uppfatta. För den som saktar in.
Som en behöver göra framför Lazars film. I långsamt tempo dokumenterar den om en landremsa i Martinique, där en storm 2007 frilade en gravplats för slavar. Benbitarna som kom i dagen tillhör Frankrike, enligt den gamla ”Code noir” som reglerade slaveriet, och de fraktades till ”hemlandet” eftersom Martinique fortfarande räknas som ett franskt utomeuropeiskt departement. Men männen som filmen skildrar lyckades långt senare återföra de mänskliga kvarlevorna till Anse Bellay, som udden vid havet heter.
Man får tänka sig att det guppande fröet på vågorna tar motsatt väg över ”den svarta Atlanten”, och så småningom når land och börjar gro på den afrikanska kontinenten.
”In minor keys” kallade curatorn Koyo Kouohs sin väldiga utställning med dryga 100-talet konstnärer och kollektiv, som breder ut sig i den snyggt nyrenoverade byggnaden i Giardini och det långsträckta Arsenale. Kouoh avled hastigt i cancer i maj 2025, och biennalutställningen har genomförts efter hennes utkast av en grupp nära medarbetare. Titeln anspelar på musikens lägre register, på molltonerna, på de små gesterna – men också på oceanernas små ögrupper, på bakgårdarna och de små sammanslutningarna. Kouoh ville skapa en arkipelag av oaser, en kreolsk mixad trädgård inspirerad av Édouard Glissant.
Och nog prunkar det rejält i utställningen. I det direkta blickfånget i Giardini finns ett enormt akvarellporträtt av Kouoh och författaren Tony Morrison, avbildade bland knoppande magnolior. Kubanska María Magdalena Campos-Pons har placerat den första svarta kvinnan som curaterat Venedigbiennalen bredvid den första svarta kvinnliga Nobelpristagaren. En befogad hyllning till två viktiga röster, men tyvärr inte så livfullt avbildade.
Och det intima tilltalet upplöses dessutom framför Campos-Pons gestaltning, som för mig stelnar till ett idolporträtt av ett par gudinneliknande gestalter. Tur då att schweiziska Uriel Orlows svit med bruntonade ”Herbarium ghosts” hänger strax intill. Hans fotogravyrer bevarar de spröda spåren som växterna lämnat på pappren som täckt dem i herbarierna. Spöklika konturer som växelvis framträder och träder tillbaka. I Arsenale deltar Orlow även med en videoinstallation där trädrötters osmotiska samspel med svampar förstärkts elektroniskt. Golvet bokstavligen vibrerar under mina fötter av skogens underjordiska rörelser.
Men Kouohs biennal karaktäriseras inte direkt av kontraster som dessa, utan mer av ett jämnt laddat flöde av verk utan direkta toppar och dalar. Även om Arsenale är klart bättre gestaltad än utställningsdelen i Giardini, hänger konstnärernas verk tätt och det kan vara svårt att urskilja vem som gjort vad. Men det finns utmärkta undantag.
Chilenskfödda Alfredo Jaars rumsinstallation omsluter – och ruskar liv i – betraktaren med sitt alarmröda ljus och en liten mini-kaba med tunna skikt av mineralerna som föder vår teknologi. Och kenyanska målaren Kaloki Nyamais enorma dukar sträcker sig mellan tak och golv, fårade av tråd som tecknar konturer av folksamlingar. Fragmenterade färgstarka bilder där både målningarnas fram- och baksidor minner om uppror och familjeband.
Kanske är det här Kouohs utställning tydligast närmar sig den politiska världsdramatiken? Här, och i en dikt av palestinske poeten Refaat al-Areer som dödades under Gaza-kriget. Dikten inleder i Arsenale, och avslutas med raderna: ”If I must die/let it bring hope/let it be a tale”. Orden rimmar med något centralt i Kouohs berättelse om att söka efter hopp i vår våldsamma värld.
Under pressdagarna i Venedig avlöste demonstrationerna varandra. Pussy Riot protesterade tillsammans med ukrainska Femen mot att Ryssland i år tilläts delta. Både inne på Giardini, ute på stan och på sociala medier blossade deras rosa bengaler. Polisen drabbade samman med ”ANGA – art not genocide alliance”, gruppen som även under förra biennalen protesterade mot Israels medverkan. Och dagen före öppningen strejkade ett stort antal paviljonger, och många konstnärer täckte sina verk med affischer med texten: ”Palestine is the future of the world”.
Juryn som utser Guldlejonet ville först inte ge priset till länder vars ledare var efterlysta för krigsbrott av domstolen i Haag. Sedan avgick den, enligt uppgift från ANGA på grund av att konstnären i Israels paviljong hotade med rättsliga åtgärder – och för att biennalens ledning inte försvarade juryns agerande.
Men när jag på vandrade runt i Giardini efter öppningen finns just inga spår kvar av protesterna. Och, som sagt, den övervägande delen av Kouohs utställning rör sig i mer lågmälda skikt av tillvaron.
Hur biennalen under hennes ledning egentligen skulle ha tett sig är naturligtvis omöjligt att veta exakt. Men kanske ges en glimt i den inledande salen i Giardini? Curatorerna brukar ju precis i utställningens början verkligen ta sats och erbjuda en komprimerad gestaltning av idéerna bakom deras huvudutställning.
Också i år vecklar ett flätverk av konst ut sig där, med tankespröt och stigar som leder vidare in i utställningen. Centralt finns två stora presentationer, dels av senegalesen Issa Sambs ihopsamlade vardagsföremål och teckenlika målningar. I ett fascinerande videoporträtt framträder en vandrande gestalt som laddar konsten med sin närvaro – och lika ofta förstör den. Något av den trotsiga frihetskänslan i Sambs hållning sprider sig i rummet.
Även amerikanska Beverly Buchanans drastiska serieliknande teckningar kretsar kring konstnärens position. Självironiskt berättar hon om att inte ha råd med tandläkaren. Samma bräckliga egensinne uttrycker de små skjul av pinnar och dokumentationen av hennes land art-ruiner med rötter i det svarta Södern.
Sammanhanget förtätas ytterligare av amerikanska Rose Salanes faksimil av loggar från New York-börsen, närmast ett slags konkret poesi, och engelska Akinbode Akinbiyis fotografi av en pissoir med texten ”Fuck Duchamp” samt mästarens egen ”Box-in-a-valise”, en hopfällbar väska med miniversioner av Duchamps mest ryktbara ready-mades.
Egentligen är det en oförenlig ansamling av material och idéer, men som ändå – eller kanske just därför – framkallar visuell sprängkraft. Och som både är högtidlig och humoristisk – en ovanlig och befriande kombination i samtidskonsten. Lekfullt allvar hittas även i libanesiska Walid Raads (fiktiva) bilder av den palestinska ledaren Yasser Arafats olika sovplatser, amerikanska Nina Katchadourians underfundiga färgfotografier filmer med playmobils och indiska Sohrab Huras obetalbara svit med teckningar i mjukpastell, om vardagslivets alla små pinsamma situationer.
Även Rose Salanes film ”Mercurial New York” rör sig i en privat sfär av det offentliga. Hennes kamera cirkulerar över staden och zoomar sömlöst in och ut på olika personers förtroliga samtal. Salanes tyngdlöst avlyssnande porträtt på metropolen tillhör de bästa stunderna i Kouohs myllrande utställning.
En liknande höjdpunkt, utanför huvudutställningen, är engelska Tacita Deans nya analoga film som med värme skildrar den ukrainska fotografen Boris Mikhailov och hans fru Vita. Under en dryg halvtimme på hotell Adlon i Berlin nojsar paret med varandra, tittar på hans fotografier, äter honungskaka och dricker vodka. Deans förmåga att lägga sig så nära livet självt som det tycks vara möjligt, visar sig ännu en gång. I det guldfärgade ljuset fördriver Mikhailovs eftermiddagen liksom i realtid, samtidigt som förutsättningarna så uppenbart är iscensatta.
Filmen ingår i ”Still joy”, organiserad av ukrainska Pinchuk Art Centre, som för tredje gången sedan kriget inleddes visar en högst sevärd samling verk om livet i Ukraina under krigstid.
Många paviljonger försöker knyta an till Koyo Kouohs önskan om en konst som berättar med små åtbörder, men den som kommer närmast är tveklöst Vatikanens. Med sin kontemplativa ljudvandring genom karmelitermunkarnas grönskande trädgård blir den en hemlig pärla intill Venedigs järnvägsstation. Ljudspår av ett tjugotal konstnärer och musiker inspirerade av det medeltida helgonet Hildegard av Bingen avlöser varandra i hörlurarna.
I det lilla kapellet längst ner i trädgården hör jag Patti Smiths röst. Hon läser andaktsfullt och med stor inlevelse sin text om Marias ångest över att ha förlorat sin son, men också glädjen över att ha varit hans mor. Närheten i upplevelsen ligger för mig bortom de religiösa skikten, men öppnar för en förundran över att vara vid liv.
Magnus Bons
La Biennale di Venezia, Giardini och Arsenale (9 maj-22 november) Pinchuk Art Centre, Palazzo Contarini Polignac (9 maj – 1 augusti) Vatikanens paviljong/Holy See, Giardini Mistico dei Carmelitani Scalzi (9 maj – 22 november 2026)
