I ärlighetens namn skall jag erkänna, att detta är en utställning jag ganska tidigt fick förutfattade meningar om. Tobias Bernstrup är en av våra mest drivna electronica- och performancekonstnärer, och en omistlig del i upplevelsen av hans verk ligger i den eleganta och ofta spektakulära ytan, där musik, ljus och kostym samverkar. Att bege sig till en utställning av modeller och kostymskisser är med detta i åtanke förknippat en god dos onda aningar.
Naturligtvis blir säkert en och annan Bernstrup-fan besviken av den statiska karaktären i utställningen. Huvudnumret, om man så får säga, är en skulptur föreställande Bernstrup i sin senaste performaceoutfit, placerad mot en videobackdrop. Lite som ett nedtonat utsnitt av vaxdockemuseet Rock Circus i London. De ackompanjerande kostymskisserna bringar heller inte mycket mer liv till utställningen, men visar ändå hur genomtänkt Bernstrups koncept är och bekräftar bilden av honom som en disciplinerad cyberhantverkare i en genre där ett slappt handlag med verktygen omgående bestraffas av en kräsen publik.
Men stannar man kvar ännu en stund i utställningslokalen händer det något. Tobias Bernstrups konstnärskap har aldrig varit slutet i sig själv, hur självbespeglande det än kan tyckas vara. Hans förankring i popmusik, dataspel och diverse subkulturella cybervärldar gör att hans uttryck hela tiden måste relateras till en omvärld med hög mycket hög förändringstakt. Och i tider när ett fenomen som Lady Gaga härjar på topplistorna kan man verkligen fundera över hur konstens gränser skall dras – eller inte dras.
Med alla dessa tankar studsande omkring i bakhuvudet slår det mig plötsligt hur vemodig Bernstrups utställning ter sig. Hans figurer må drapera sig i lack, läder och metall som ett sätt att skapa en hård yta för att parera omgivningen. Men deras poser och kroppsspråk utstrålar en mild vanmakt eller kanske en visshet om att föreställningen snart en gång för alla är över. Kanske är detta också den bryska sanningen om denna fas i Bernstrups konstnärskap: att han börjat närma sig vägs ände, där någonting nytt ännu inte brutit sig fram och all energi krävs för att bearbeta den egna historien. Han har kämpat länge i sitt hörn, och en av bilderna i utställningen avbildar honom symtomatiskt nog som bepansrad men desillusionerad cyberkrigare.
Bernstrups performances brukar förena det självutlämnande med ett sofistikerat maskspel, där uppriktighet och starka känslor endast fungerar som färger på konstnärens audiovisuella palett. Denna gång anar man emellertid mellan raderna begynnelsen på ett avsked och förberedelsen för att bearbeta den saknad som ofrånkomligen infinner sig när festen är över. Det gör paradoxalt nog utställningen till något av det mest ärliga och känsliga som Tobias Bernstrup producerat.
Adress: Hudiksvallsgatan 8
Utställningen pågår under perioden 9/1- 14/2
Anders Olofsson (text), Andréhn-Schiptjenko (foto)
