Rottrådar slingrar sig mellan tuschteckningarna i Leif Elggrens täta retrospektiv i Norrtälje konsthall och Thea Ekströms gåtfulla äggskalsblanka målningar, som Mint konsthalls samlingsutställning ”Teckentecknaren” kretsar kring. De darrande linjerna som bygger Elggrens figurer har nära förbindelser till de mycket små streckvarelser som befolkar Ekströms bilder. Hos henne utgör de ytterligt små gestalterna en undervegetation i målningarna, ibland synligt uppradade som en armé av innevånare i bilderna, ibland mer anade i formernas vindlingar. Även om Ekströms och Elggrens gestaltningar skiljer sig åt en hel del tycks det finnas en gemensam nämnare mellan dem; viljan att lyfta fram skepnader som dväljs i bildernas undre skikt. Och i förlängningen i det inre av oss själva.
Thea Ekström (1920-1988) är en doldis i svenskt konstliv, minst sagt, och fick aldrig något genombrott som konstnär. Senaste gången jag minns att jag såg hennes målningar var i en minnesutställning på Waldemarsudde 1990. Det var också första gången. Ekström hade ett brokigt förflutet som krogpianist och sångerska, cirkusartist och pralinsorterare på Marabou. Samtidigt umgicks hon med och uppskattades av insiders som Ragnar von Holten och Oscar Reutersvärd.
”Till Oscar” står det också i en av målningarna på utställningen, och Reuterswärd har kallat henne för ”en spröd genomskinlig lyssnarinna med stora vetgiriga ögon”. Vad var det då som hon uppfattade och nedtecknade i sina målningar, där bilden ristades fram på ett så karaktäristiskt sätt? Ekström skrapade sig genom målningens tunna lager och fyllde sedan i ristningarna med ny färg. Resultatet gav bilden en matt glans, som från en värld under vatten. Eller genomlyst av en blek sol. Ytan på målningarna är sprucken och spröd, samtidigt som den tycks hårt pressad. Bildrummet skildrar en skiktad materia, där fossil av snäckor och växtdelar är förvandlade för evigt.
Genom det urval av Ekströms målningar från 1957-87 som nu visas i Mints källargalleri ges hennes ornamentala former, ormar och fågelgestalter nytt liv. Och det är ett välkommet initiativ, men man borde kanske ha avstått från att sammanföra henne med verk av tre andra konstnärer. Dels för att konsthallens lokaler är begränsade, dels för att de tre andra deltagarna just därför inte blir särskilt synliggjorda. Av Milena Bonilla visas endast en video, av Eivor Burbeck (en experimentfilmare kanske ännu mer okänd än Ekström) två korta filmer, och av Thale Vangen ett par skulpturer.
Vangens fjäderprydda skulpturer ser visserligen ut vara besläktade med Ekströms bildvärld, genom sitt biologiskt mytologiska formspråk, men det är svårt att veta om där finns något mer än bara en ytlig överensstämmelse. Verken av de två andra konstnärerna tillför inte mycket till helheten, just för att de är för få. I Bonillas film kryper myror och sniglar filmade i närbild över sprickorna på Karl Marx grav. Visst, här uppfattar jag en blinkning till Ekströms petrifierade djur, fast lär mig inte mycket om vem Bonilla annars är som konstnär.
Mint ska ändå ha en eloge för att ha plockat fram Thea Ekström i ljuset. Det är sällan man ser en konstnär med samma märkliga precision presentera lika säregna vittnesbörd från en inre värld.
Det skulle i så fall vara Ulla Wiggen, vars skalenliga förstoringar av ögats irisar och vindlande innanmäten från hjärnan delar en drömlik exakthet med Ekström.
Magnus Bons
Mint konsthall, ABF-huset, Sveavägen 41. Utställningen (öppen på onsdagar) pågår 6 mars – 20 maj 2020
