Är black metal och konst inspirerad av black metal ett resultat av att vi lever i en tid som blivit mörkare, dystrare och mer skrämmande det senaste decenniet? Johan Zetterquist och Staffan Boije af Gennäs tyckte sig kunna urskilja starka mörka strömningar på den nordiska konstscenen. Deras iakttagelser resulterade i utställningen ”Nordic Darkness” som pågår fram t.o.m. den 28 augusti på Kristinehamns konstmuseum. Konsten.net fick en intervju med de bägge curatorerna om mörkret i samtidskonsten.
”Nordic Darkness” är en utställning som tar fasta på de mörka sidorna i samtidskonsten och det finns även en hel del referenser till black metal-scenen. På vilket sätt tycker ni att black metal har inspirerat och påverkat den nordiska samtidskonsten?
På ett visuellt plan har black metal inspirerat många. Black metal år en väldigt visuell företeelse. Några av konstnärerna som är med i “Nordic Darkness” har en nära relation till black metal. Så som Roger och Daniel Andersson och Banks Violette. Dom har all tre närmat sig black metal på sitt eget sätt. I en förlängning blir en fascination för black metal en fascination för ondska. Speciellt de båda Anderssonarnas arbeten känns som en studie i ondska.
Ett kulturellt fenomen dyker sällan upp helt isolerat. Att black metal dyker upp samtidigt som många konstnärer – som aldrig haft något samröre med musikgenren – arbetar med en eller annan typ av mörker i sin konst, är ingen tillfällighet. Black metal är det tydligaste uttrycket för ”det samtida mörkret”. När vi började arbetade med utställningen blev det en naturlig referens.
Det finns något så direkt i black metals uttryck, i upplevelsen av musiken, något musikaliskt som övergår i något påtagligt fysiskt. Upplevelsen är estetiskt smittsam. Att kunna ge ett motsvarande visuellt uttryck är lockande.
Banks Violett (USA) har den mest direkta kopplingen till den nordiska black metal-scenen av de deltagande konstnärerna. Om man vill hitta en visuell koppling till musiken så gör man det i hans konst.
Hur är ert eget förhållande till black metal?
Johan Zettequist: Jag har ett ganska intensivt förhållande med black metal. Lyssnar mycket på lite äldre vilket jag tycker är den mest vitala och musikaliskt intressantaste. Darkthrone, Burzum tidiga Mayhem och så älskar jag Striborg.
Staffan Boije af Gennäs: Jag lyssnar inte särskilt ofta på musik – generellt. Däremot tycker jag att black metal som fenomen är mycket intressant. Fascinationen har gjort att jag börjat gå på några konserter och försökt förstå mig på musiken.
Skulle man kunna säga att utställningen speglar en samhällsförändring, att vi helt enkelt lever i en tid med finanskriser, ökande rasism, miljöhot och naturkatastrofer, där framtiden ter sig så mycket mörkare och dystrare ut än tidigare och att det avspeglar sig i konsten? Men å andra sidan finns det även äldre verk i utställningen av August Strindberg och Carl Fredrik Hill. Mörkret är kanske något som konstnärer alltid har intresserat sig för?
Mörkret är på intet sätt nytt, inte finanskris, miljöhot, rasism eller existentiellt personligt mörker heller. I utställningen finns representanter för många sorters mörker. Matias Faldbakken och Gardar Einarssons Heroin soffa, Nilkas Enebloms pundare i en 242:a på en landsvägsparkering står för ett samhällsmörker emedan Christine Ödlunds och C F Hills teckningar speglar ett personligt mörker.
Att vi kom på iden att göra utställningen var att vi såg en tendens i konsten – i synnerhet i Sverige, Norge och Finland. Att vi valt att visa Strindberg, Hill, Roy Friberg och Theodor Kittelsen är dels för att de rent visuellt passar in i den samtida konsten. Dels för att visa detta ”mörker” inte är någon nyhet, utan snarare något återkommande.
Det finns säkert bakomliggande samhällsförändringar av den typ du nämnt som ligger bakom gråskaleförskjutningen. Det är svårt att ge något svar entydigt svar på de samband som ligger bakom förändringarna. Det som där emot är klart är att de resulterat i en hel del bara konst.
I katalogen skriver ni at det var svårt att hitta några bra exempel på danska konstnärer som passade in i utställningen. Det låter anmärkningsvärt. Vad tror ni att det kan bero på?
Staffan Boije af Gennäs: Vi letade men kunde bara hitta några få verk som var intressanta för utställningen från Danmark. Att det var en så markant skillnad i tillgången på konst med en mörkare tematik i förhållande till Sverige, Norge och Finland var lite oväntat. Jag antar att det inte finns samma tradition att falla tillbaka på i Danmark. De föredragna motiven i konsten i Danmark, historiskt, är grått novemberväder. Vinternatten är mer grå än nattsvart. Här finns ingen skog man kan gömma sig i och inga berg man kan hoppa ner från om man tröttnat på allt.
År efter år får blir danskarna, enligt någon internationell statistisk undersökning, utnämnt till världens lyckligaste folk. Utnämningen – hur lättvindig den än är – måste ändå säga något om kulturen. Vill man leta efter tungsinne gör man nog klokast i att gå någon annans stans. Att black metal-scenen är betydligt mindre i Danmark än i Sverige, Norge och Finland är kanske inte ett helt obesläktat fenomen med gråskalan i konsten att göra.
Hur tycker ni att mottagandet av utställningen har varit hittills?
Staffan Boije af Gennäs: Det är väldigt många bra verk med i utställningen. Lokalt, i Kristinehamn, fanns det kanske en del som var liter reserverade till utställningen… Men efter de sett utställningen släppte förbehållen. Frågan är hur många av dem vi mött i Stockholm, Göteborg och Köpenhamn som sagt att de ska åka upp till Kristinehamn och se utställningen, som lyckas komma dit. Det är ändå en rimligt lång resa. Det “geografiska motståndet” har också en egen charm – folk talar om utställningen, men inte så många av dem kommer för att se den. Den hör också hemma i ett museum ute i skogen. Vi är ganska nöjda med att den hamnade där och inte någon av våra större städer. Flera av de deltagande konstnärerna var också förtjusta i det geografiska läget. Mörker får aldrig bli allt för publikfriande. Det måste ha ett visst motstånd.
Bilder (uppifrån och ned): Christine Ödlund “Magnetosphere”, Ilkka Vekka “Master of Reality”
Mathias Jansson (text), konstnärerna (foto)
