Amelia Ishmael är konstnär och har varit verksam som lärare och forskare vid School of the Art Institute of Chicago och är förmodligen ganska ensam om sitt forskningsområde: hur konstnärer inspireras av black metal. Förutom att skriva och forska om ämnet är hon även curator för en vandringsutställning om konst inspirerad av black metal som kommer att turnera i USA under nästa år. Ishmael är också medredaktör för den akademiska journalen Helvete, som handlar om black metal-teori.
När började du intressera dig för black metal och när insåg du att du ville börja forska om black metal i samtidskonsten?
När jag bodde i Florida, för 14 år sedan, gav en vän till mig ett black metal-mixband. Musiken var helt annorlunda från allt annat jag hade hört tidigare. Den var både störande och svår. Den gjorde mig nervös och exalterade på samma gång. Jag spelade bandet tills det gick sönder.
Jag flyttade till Chicago 2009 för att studera konsthistoria. Musikscenen i Chicago är fantastisk. Jag såg band som Locrian, Nachtmystium, Sun O)))… och en del post-rock experimentjazz och ljudkonstnärer. Att studera konsthistoria var en stor förändring från mitt tidigare arbete i ateljén, och jag insåg att jag vill skriva om hur musiken som konstnärer lyssnade på i sina ateljéer påverkade och överfördes till deras konst. Det finns en stor del konstnärer och designers som refererar till hårdrock i sina arbeten, ändå finns det väldigt lite seriösa skrivit om detta. När jag började prata med konstnärer om mitt intresse upplevde jag att det fanns ett stort intresse och nyfikenhet för ämnet. För mig verkade det som om det verkligen saknades och behövdes forskning på området. Så småningom insåg jag att jag var mest intresserad av hur black metal påverkade konstnärer och resten är så att säga historia.
Vad går ditt forskningsarbete ut på?
När jag började mitt forskningsarbete hittade jag väldigt lite skrivit om ämnet. Jag visste att det fanns en koppling mellan den musik konstnärer lyssnade på och vilken typ av konst som de skapade, men jag visste inte hur jag skulle skriva om det. Jag kombinerade mina kunskaper från konsthistoria med tekniker som användes i visual culture studies: jag studerade skivomslag och promotionbilder, sedan vände jag mig till musikkritik, musikteori, journalism, cultur studies, dokumentärvideo och konstkritik. Jag talade med konstnärer, gjorde ateljébesök och besökte förstås väldigt många metalkonserter.
Även om black metal är ett internationellt språk, inriktar sig min nuvarande forskning på konstnärer verksamma I USA. Som Brandon Stosuy påpekade i en artikel 2009 till Black Metal Theory-symposiet, så finns det många komplexa frågor i amerikansk black metal som är värda att utforska. Jag har också upptäckt att det varit en tillgång att kunna använda mina egna erfarenheter från den här kulturen som referenspunkter.
I mitt arbete fokuserar jag bara på en fråga när det gäller black metal-inspirerad konst, och det är hur en visuell frånvaro skapas i verken för att ge plats för musiken. Genom att undersöka fotografier, målningar och skulpturinstallationer av Grant Willing, Terence Hannum och Banks Violette diskuterar jag hur ljudmiljön uttrycks i landskapet, på konsertscenen och i galleriinstallationer. Om man inte erkänner att det finns ett särskilt black metal-språk eller uttryck, eller att det finns ett samband mellan ljud och bild i konstverken, kan man inte heller fånga och identifiera den intensiva ljudaktivitet som pågår i tomrummet.
Black metal är en väldigt mansdominerad värld. Hur är det att vara en kvinnlig forskare inom ett sådant område? Jag förmodar att det inte blir lättare av att den akademiska världen inte direkt öppnar sin famn för forskning om en populärkultur som black metal?
Det är en mycket intressant fråga… som jag inte riktigt har funderat kring ännu, vilket är lite ironiskt eftersom idén till projektet uppstod efter en genuskurs som jag tog för min handledare Maud Lavin. Det finns inte så många kvinnor som är involverade i den här diskussionen. Aspasia Stephanou samtalade med mig på Black Metal Theory Symposium i London, och Elodie Lesourd har gjort en del arbeten för C.S. journal… Jag hade en kvinnlig student förra terminen som vara sångerska i ett black metal band… men det är sällsynt.
Spänningen mellan metalanhängarna och den akademiska världen är starka och kommer inte att försvinna i första taget. För någon som älskar både black metal och konsthistoria, så rör jag mig över gränserna mellan två grupper som sällan möts. Så jag hör en hel del konsthistoriker som klagar på att mitt projekt är för mycket populärkultur, eller så förväntar de sig att jag bara ska skriva om historien bakom black metal-musiken, eller så tycker de att det är olämpligt att jag skriver om så unga konstnärer. En del metalfans klagar på att de konstnärer som jag har valt inte är tillräckligt äkta, och tycker inte det är lämpligt att jag skriver om black metal med akademiska termer. Jag förstör illusionen av det rena och äkta som finna i båda lägren, vilket jag tycker är en viktigt att göra. Alltid.
Vad kännetecknar black metal-konst?
Black metal brukar vara extremt schematisk. Black metal= Norge + ensamhet på isiga berg + svart läder och spikar + kroppsmålning + kriminella musiktendenser. Det finns fortfarande en hel del romantisering kring vissa av dem här idéerna, men överlag är den här definitionen ganska tråkig. De konstnärer som intresserar mig mest är de som har sammansmälter de här influenserna och blandat in samtida idéer för att skapa nya utmaningar.
Vilket betyder, att välja konstnärer att arbete med har varit en personlig utmaning. Inte alla av mina kamrater eller de konstnärer som jag har valt har varit överens med mig eftersom black metal betyder olika saker för olika personer, vilket jag tror är en del av själva iden. Det finns fortfarande ett stort intresse inom black metal för det ockulta, individen, det okända, extrema upplevelser… men det är inte längre självklara regler. En stor del av mitt arbete har därför gått ut på att försöka utveckla en arbetsmetod för att definiera vad black metal konst är.
Hur ser du på framtiden för black metal som ett akademiskt ämne?
Baserat på vad jag har sett så här långt, så tror jag att mitt arbete vill uppmuntra till fler diskussioner, och till fler tvärvetenskapliga diskussioner. Jag hoppas att jag kan få bort några av de förlegade stigmata som finns förknippat med black metal och att de som är intresserade i ämnet men som ännu inte har tagit del av diskussionen vågar att göra det.
Det är också medredaktör för en ny akademisk journal som heter Helvete. Kan du berätta om den och din roll?
Helvete journal är ett utmärkt tillskott till diskursen kring black metal-teori. För närvarande är jag medredaktör för papers, och curator för sidor om konst i det första numret “Incipit” som kommer ut i mars 2012. Sidorna som jag är curator för är öppna för bidrag. Även om jag redan har fått en del bidrag så har jag ingen aning om hur projektet vill se ut i slutänden.
Samtidigt med Helvete-projektet curaterar jag en utställning med konst inspirerad av black metal. Utställningen “Black Thorns in the White Cube,” kommer att turnera genom den dunkla mellanvästern i USA. Den kommer att öppnas i januari 2012 på Paragraph Gallery in Kansas City och avslutas på Western Exhibitions i Chicago.
Jag är väldigt spänd på båda projekten som för samman en hel del fantastisk konst som jag kommit över och som jag nu kan dela med mig till en större publik. Jag ser också fram emot att de här projekten kommer att sätta igång fler samarbeten mellan black metal teori och samtidskonsten.
Länk: http://www.ameliaishmael.com/
Bilder (uppifrån och ned): Terence Hannum, Pyre, Gouache on Pentagonal Paper, 11″ × 11″, 2009; Banks Violette, SunnO))) / (Repeater) Decay / Coma Mirror, 2006, Steel, hardware, plywood, paint, fibreglass, tinted epoxy, salt, resin
Mathias Jansson (text), konstnärerna ovan (foto)
