En av postmodernismens mer godartade efterverkningar är förhållningssättet till konsthistorien. Modernismen hade en ambivalent inställning till historien: den var på en och samma gång ett stadium i en kvalitativ utveckling som hela tiden stegrades till högre nivåer samtidigt som man använde historiska motiv för att vässa de egna uttrycksmedlen. Postmodernismen filtrerade bort värderingsmomentet, utifrånperspektivet ersattes av ett inifrånperspektiv där historien kunde förvaltas i nuet utan betraktas som något bättre eller sämre än vad som produceras i nuet.
Susanne Larssons och Karin Linds utställning utgår från resor till Venedig, den mest emblematiska platsen för den som vurmar för den västerländska konsthistorien. Karin Lind har tagit sig an det kanske mest arketypiska motivet för europeiska romantiska målare: begravningsön Isola del Morte, som bland andra Arnold Böcklin förevigat (övre bilden). I exempelvis Jan Håfströms konstnärskap har Böcklins målning en speciell ställning, och han har samplat den i både målerisk form och som installation. Katin Lind vänder och vrider på Böcklins motiv genom att filtrera det genom ett måleriskt raster som tycks hämtat från 80-talets nyexpressionism, men transponerat till 2000-talets eklektiska estetik. Det kan tyckas som en enkel lösning, men resultatet är effektivt och det fungerar även i våra dagars ljumma kulturklimat.
Susanne Larsson har tidigare visat små glaserade keramiska skulpturer som avbildar de allra mest prosaiska vardagssituationerna där – för det mesta – kvinnor befinner sig. Nu har hon tagit sina uttrycksmedel ett ordentligt stycke vidare genom att låta sig inspireras av välkända renässansmålningar av stora mästare som Michelangelo, Tizian och Giorgione (nedre bilden). Man kan föreställa sig renässanskonstnärernas fascination inför de möjligheter perspektivmåleriet gav. Ungefär samma slags fascination har förmodligen Susanne Larsson känt när hon i skulptural form vecklar ut målningarnas tvådimensionella format. Lustprincipen har varit vägledande, och även de ibland ganska groteska scenerna är estetiskt tilltalande på samma sätt som Jake och Dinos Chapmans fasansfulla modeller av Goyas krigsetsningar är. De starka och för oss främmande känslor som målningarna utstrålar blir plötsligt inte bara trovärdiga utan rentav eftersträvansvärda.
Adress: Gävlegatan 10 B, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 5/4 – 3/5
Anders Olofsson (text), SPGallery (foto)
