Det har kallats för en av höjdpunkterna på senaste Venedigbiennalen, den koreanske konstnären Sung Hwan Kims videoverk Love Before Bond, som visades i den centrala paviljongen i Giardini. Det må man kanske tycka – även om denna upprepade fras närmast är hämtad från texten till den nya utställningen i daadgalerie i Berlin där verket nu visas. Kim var för ett par år sedan stipendiat vid Berliner Künstlerprogramm des DAAD och utställningen är en form av avslutning på residenset. Men det är onekligen ett mycket starkt verk som dock kommer bättre till sin rätt i en helt annan omgivning än i de stora och, för ett så subtilt verk som detta, litet röriga salarna i Venedig.
Galleriets stora rum har brutits upp genom att delvis avskärmas och kläs i svarta färger. Detta gör att videoverket med alla dess nyanser av ljus, rörelse, text och klang träder fram i en mångbottnad flerstämmighet. Utställningens tillhörande scenografi ger besökaren möjlighet att både fördjupa sammanhanget och ytterligare zooma in på verket. En vacker skissbok visar texter och teckningar som behandlar arbetsprocessen. Några svarta dukar med abstrakta motiv och material ur filmen griper in i filmens bildmässighet och får dess konturer att träda fram med ytterligare skärpa.
Filmen bör som sagt upplevas i stillhet, gärna flera gånger; de nästan 30 minuter den pågår passerar obemärkt och varje gång jag ser filmen upptäcker jag något nytt. Ändå rör det sig om ett genomgående lugnt och återhållet berättartempo. Konkret kan det sägas handla om fördomar, utanförskap, identitet, och framför allt rasism och våld så som det tagit sig uttryck idag, genom historien och i skilda kulturer. Detta gestaltas av två till konstnären närstående amerikanska ungdomar; en pojke med rötter i Sudan och en flicka med rötter i Korea.
Men verkets teman låter sig blott antydas, genom symboler, anspelningar, överlagringar och upprepningar av skilda text- ljud- och bildfragment vilka varieras och modifieras. Verket inleds med att man ser ett isblock falla till marken, uppenbarligen släppt från ett fönster, för att krossas. Kort efter hörs (senare även i bild) det bekanta ljudet av is som klirrar i ett grogglas. Senare smält is, snö, och våld: den unga afroamerikanske pojken ligger mot asfalten, som fallen från samma fönster som isen, och den asiatiska flickans ben ses som frusna i ett isblock.
En central scen är den på sudanesisk arabiska lästa berättelsen om hur en man mördade sin fru och därefter förvarade henne i en pappkartong. Till detta utför flickan lätta stiliserade dansrörelser. Låtsasdansen leder tankarna åt asiatisk traditionell hovdans – och genom den parallellt berättade våldsamma historien även åt kvinnlig underordning och våld. Direkt följer en scen då pojken ligger på pappkartongerna. Så förbinds och förskjuts elegant associationerna till olika former av våld i olika kulturer och tidsepoker. Den amerikanska kopplingen antyds vidare till exempel med ett kort litet motiv på slideguitar.
Filmen är effektivt, sparsmakat men också rikt och mångtydigt ljudsatt av David Michael DiGregorio. Återkommer gör ett sorgset schubertskt pianotema. Associationer till resa, semester och fjärran exotiska länder ger den bossa nova-artade melodin när det bläddras i ett koreanskt, ett sudanesiskt och ett amerikanskt pass. De ”främmande” afrikanska visumstämplarna står i skarp relief till passet där visumsidorna är helt tomma. ”Apologize!” upprepar ungdomarna till det dova buller som förstärker en hotbilden. Rösterna förvrängs med varje upprepning och bildar lika mycket en auktoritär uppmaning som de för talan åt alla de röster som förtryckts.
I en närmast subliminalt kort sekvens rycks en genomskinlig slöja från flickans ansikte. Slöjan har delvis kommit att symbolisera underordning och därmed potentiellt våld, men blottandet snarare förstärker våldet än det befriar förtrycket. Precis som de två protagonisterna i filmen är även Kim bosatt i USA och verkets starkaste amerikanska koppling är texterna av författaren och medborgarrättskämpen James Baldwin. ”And who has not dreamed of violence?” är ett citat av Baldwin som också gett utställningstiteln. Ja, vem har inte haft mardrömmar om våld? Men för vissa är dessa drömmar säkert mer återkommande. Sekvensen med slöjan är endast en av flera subtila anspelningar på det eviga våldet, konkret manifesterat eller så som det vilar i sin återhållna hotfullhet.
Andreas Engström
Foto: daadgalerie, Oranienstraße 161, Berlin. Utställningen pågår 27 januari – 25 februari 2018
