För några år sedan ställde Karin Mamma Andersson ut grafiska blad på Grafikens Hus. Med på utställningen var också ett stort bord med vykort och foton från tidningar och böcker. Under ett täckande glas samlades alla möjliga slags bilder som fungerat som råvara till hennes egen konst. Verk från olika tider och genrer blandades med nyhetsbilder och foton ur det egna familjalbumet. Kort sagt uppvisade urvalet av inspirationskällor en visuell smältdegel som blev utställningens kärna, den gången. (Delar av det materialet finns återgivet i boken ”Who is sleeping on my pillow”.)
När Mamma Andersson nu presenterar samlingsutställningen ”Stargazer” agerar hon enbart som curator, de egna verken lämnar hon kvar i ateljén. Och det går att se utställningen på Sven-Harrys som en förlängning av hennes bord från Grafikens Hus, fast med ett annat urval av riktiga konstverk. Här samsas ett tjugotal konstnärer som spänner över en tidsperiod på nästan 500 år, från Lucas Cranach målning av ”Venus” till Kerstin Hanssons nya och myllrande installation med målade gipstroll. Men i detta sammanhang är alla futtigt tidsliga begrepp satta ur spel. När något är gjort blir oviktigt – hur och varför betyder allt. Och dessutom är väl alla konstverk i en mening samtid(ig)a i den stund som de betraktas.
Det är inte bara konstens inneboende attraktionskraft som är betydelsefull för Mamma Andersson. Även platsen som hon förknippar med verken är en viktig del av deras uppenbarelser. Det blir tydligt när hon under pressvisningen berättar om Ernst Josephsons ”Porträtt av herr Jones” som alltid hängt på samma vägg i rummet på Thielska, och om Bruno Knutmans ”Gouachemålaren” som hon först såg på en affisch hemma hos en vän, och som hon sen tog med sig till ateljén. Förbindelsen mellan plats och verk skapar över tid en miljö i minnet som sammansmälter med gestaltningen.
På ”Stargazer” uppstår liknande sprakande möten mellan konstverket, betraktaren och platsen. Utställningen upptar alla salar och tänkbara skrymslen på Sven-Harrys, och aktiverar huset på ett sätt som ingen annan gjort tills nu. Missa för allt i världen inte Sonja Nilssons installation ”När lammen tystnar”, under trappan längst ner i huset. Verket har en bländande gåtfull konstruktion som glider mellan verklighet och (mar)dröm – ett genomgående drag i utställningen. Att Mamma Andersson har en utvecklad känslighet för detaljer är inte överraskande för den som sett hennes målningar, men hon visar sig ha samma lyhördhet när det gäller att para ihop andras verk. Här vandrar detaljer från ett verk över i ett annat; en spinnrock i Lisa Jeannins animation påminner om filmkameran i Ladislas Starewichs osannolika film från 1912, om insekter som bedrar varandra; gräshoppans avlånga gestalt återkommer i Bruno Knutmans tuschteckning ”Återkomsten” – i sig en parafras på Ilja Repins målning.
Dessa formella beröringspunkter tycks illustrera tesen om hur konst föds ur konst, i det här fallet Mamma Anderssons egen. Men sammantaget målar verken i ”Stargazer” upp en mörkare och mer instinktivt våldsam bild av tillvaron. Helt genialisk är kombinationen av Åke Hodells ljudverk ”Mr. Smith in Rhodesia” från 1970 – ett på sin tid mycket kontroversiellt verk och som länge var totalförbjudet att sändas i radio – och outsidern Henry Dargers sagobetonade teckningar med androgyna barn utsatta för tortyr och våldtäkt. ”Murderer, murderer, murderer…” skallar rösterna från Hodells kör av skolbarn, som i protest mot övergreppen i Dargers bilder. Verkens särpräglade uttryck flyter i varandra till en stegrad effekt.
Min enda negativa kommentar till utställningen skulle vara att verken tillsammans skapar en alltför likriktad stämning, även om de samtidigt drar åt en mängd olika håll. Kritiken är möjligen irrelevant, eftersom det handlar om ett personligt urval av valfrändskaper. Men jag kommer inte ifrån känslan av att utställningen hade mått bra av något verk som totalt bröt mot den murriga och hotfulla atmosfär som råder. Vad hade hänt då?
Adress: Eastmanvägen 10, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 26/1 – 1/4
Magnus Bons (text), Sven-Harrys Konstmuseum (foto)
