På Galerie Nordenhake visas nu något i särklass mästerligt. Jag brukar inte slösa med sådana adjektiv, men de här teckningarna och några målningar av Stanley Whitney kommer definitivt leva kvar på de stora museerna för eftervärlden, så missa inte den här utställningen. Tänk bara på att nätet är undermåligt när det kommer till den här kalibern. Bilderna måste upplevas nära.
Det första jag ser är en lysande blå gouache på ett kvadratiskt rispapper. Färgens våta fläckar har avdunstat och pigmentkornen lämnat cirklar likt explosioner, genom de distinkta penseldragen. Ett hus, en berättelse, eller möjligen en öppning som korresponderar med Jean-François Lyotards idé, att det är bättre att orientera sig utifrån vad som redan existerar, än att uppfinna hjulet på nytt. För att kunna förändra samhället, i detta fall, genom bilder.
För Whitneys verk på Homeing I bär inga titlar, men upplevs ändå som att de har en politisk längtan.
Här hänger ännu en kvadrat, av en bit kartong, med en eventuell brinnande himmel i guld med vattenfärger och blyerts. Eller ett ingenting, ett knaster av energier, som trots sin ringa storlek – 41 x 41 cm – viker ut tanke och ord.
Jag såg en föreläsning en gång med Mark Rothkos son, som berättade om hur hans far undervisade konst för barn och hur han blev inspirerad av barnens direkthet. Vet inte om det är min egen efterkonstruktion, men jag såg framför mig hur Rothko begeistrad tog till sig av barnens slumpmässiga korrektur. Av deras vilja att säga något genom att kludda över eller skriva om berättelsen på ett sätt som mer stämmer överens med nuet. Som ju är föränderligt.
Så läser jag också Whitneys teckningar, vars intensiva uppriktighet fångar en sorts slump, uppdelad i sektioner på pappret. Whitneys fält har en rörelse som i seriestrippar eller i konstruktionen av taktstreck i ett låtbygge. En pågående rytm. Där linjerna spränger gränsen mellan de uppdelade fälten. Ger mig ett bredare, men framför allt ett mer nyanserat, perspektiv.
Matisse är annars en referens som Whitney själv nämner. Linjernas densitet och fokus i de tre rummen på Galerie Nordenhake ger mig upplevelsen av hur teckningen skär genom underlaget. Det görs sig bäst med färgpennor och i blyerts. Linjerna tycks plissera rumsligheten i flera lager. Och skapar en översiktlig effekt där teckningen vibrerar och hoppar utanför pappret, likt Matisses konstverk. Lägg gärna märke till teckningen i andra rummet på vänstra väggen, med klara färger av grönt, gult, rött och svart.
I det inre rummet dras ögonen direkt till den vägg som här generöst täckts av bilder. Tyvärr får jag känslan av att stå i en välbärgad våning på Östermalm för att fota inför en inredningstidning, och det känns inte så roligt. Så med lite fantasi försöker jag se väggen som en stor throw up, en exklusiv graffitivägg tillägnad andra grupper i samhället. Då möjligen gränsen mellan konstens barriärer ofta bara ligger i betraktarens öga?
Windy Fur Rundgren
Galerie Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8. Utställningen pågår 13 januari – 19 februari 2022
