När Bonniers Konsthall planerade för utställningen “Sorgearbete” fanns det senaste årets samhällsomvälvande fenomen ännu inte på kartan. Black Lives Matter-rörelsen var visserligen väletablerad, men de senaste månadernas intensitet och världsomspännande aktioner var svåra att förutspå. Och coronapandemin var ännu bara ett “worst case scenario” i statsepidemiologers vardag. Vi lever i en tid av sorg, och utställningens premisser ter sig nu plötsligt hyperrelevanta.
Trots utställningens timing uppstår dock en del frågor kring eventuella paralleller. Konstnärerna i utställningen uttrycker och bearbetar en personlig förlust, av en mor, en far, make eller barn. Även om likheter kan dras mellan deras konstverk så är varje uttryck och förlopp högst individuellt. Kan dessa individuella sorgearbeten jämföras? Finns det likheter i hur vi upplever och hanterar sorg? Finns det något som kan kallas kollektiv sorg?
Det är några frågor som Nadine Byrne försöker besvara med verket som också lånat sin titel till utställningen. “Sorgearbete” är en installation bestående av en 3-kanalig video och ett antal objekt som fyller konsthallens första rum. I verket agerar Byrne, som förlorade sin mor strax innan hon började på Mejan, tillsammans med andra kvinnor med liknande erfarenheter, för att jämföra och utforska sina personliga upplevelser. Tillsammans utför de ett antal rituella performances där de ömsint med smekande händer frambringar en människokropp av gamla kläder, ror över en flod eller fysiskt länkar sig samman med ett oändligt långt svart band.
De pratar öppet om sin sorg och känslorna den frambringat. De rör vid en rad olika ämnen såsom skapande, minne, den fysiska manifestationen av sorg och hur det är att leva med sorgen ur ett längre perspektiv. Kvinnornas berättelser är öppna och drabbande när de blickar rakt in i kameran, direkt på betraktaren. Deras upplevelser liknar varandra men är också högst personliga.
Jennifer Loebers fotografiska serie “Left Behind” behandlar hennes mammas bortgång. Här har Loeber placerat familjebilder på mamman sida vid sida om nytagna foton på hennes efterlämnade ting. Som om något av mamman fortfarande lever vidare i objekten och kan frammanas genom konstnärens undersökning.
Jonas Dahlbergs konstnärliga sorgearbete är också centrerat kring ett objekt, en speldosa från hans bortgångne pappa. I extrem närbild har Dahlberg i videon “Music Box” filmat kugghjulen och det inre maskineriets rörelser vilket visas i monumental storlek i konsthallens största rum (översta bilden). Det finns något ritualistiskt i hur Dahlberg gräver sin in till mittpunkten, till sakens väsen, för att försöka förstå eller hantera sorgen. Slutresultatet är en nästan kuslig abstraktion.
Något liknande finns också i Felix Gonzalez-Torres “Untitled (Orpheus, Twice)”. Två speglar är placerade bredvid varandra på väggen så att betraktaren inte kan se sig själv i båda samtidigt. En av speglarna förblir tom. Tomheten verkar som ett sug, en öde rymd som minner om egna, personliga förluster.
I Lena Cronqvists målningar syns ofta sorg eller frånvaro och hon skyr inte ämnen som är extremt personliga. Anknytningen till ett barn, behandlingen i psykiatrisk vård eller ja, just sorgen över en förlorad make. I målningarna på Bonniers konsthall syns konstnären med maken Göran Tunström som ett lindebarn i famnen med vita ark framför sig. Makens litteratur? Det finns en uppriktighet i sorgen som delvis stammar från konstnärens naivistiska stil men också från motivens direkta ansats.
Personligen drabbas jag allra starkast i utställningens minsta rum. Här ligger Berit Lindfeldts skulpturala objekt varsamt utplacerade. Dessa tillkom efter sonens död och mitt i sorgen lät Lindfeldt händerna arbeta och frammanade verk i brons och järn med en mäktig tyngd. Som fragment av en kropp påminner verken om de fysiska effekterna av sorg. Värken, tomheten och det konstanta trycket över bröstet. Här blir sorgen en puppa som innesluter kroppen, en svulst och en bräcklig vagga.
Tillsammans med Lindfeldts skulpturer visas Alejandro Cesarcos film “Present Memory”. En lager-på-lager projicering av filmer av konstnärens far precis efter han fått sin cancerdiagnos. Pappan blickar in i kameran, som iklädd en dödsmask gjuten redan innan döden infallit men med dess närvaro hack i häl.
Samma känsla genomsyrar så mycket av livet idag. Vem står på tur? Vem är härnäst att gå under för viruset eller rasismens strukturella våld? Men utställningen lockar oss också att känna våra egna personliga sorger – det är en omöjlighet att inte dra de parallellerna. “Sorgearbete” på Bonniers konsthall är en utställning för vår tid, helt enkelt.
Johanna Theander
“Sorgearbete” visas på Bonniers konsthall, Torsgatan 19, 2 september – 1 november 2020
