Det som i sommar ska få kulturturisterna att vallfärda till Vestfossens Kunstlaboratorium är död, sex, främlingsfobier, och sociala normer – sammanfattat i fruktan. Och inramat med titeln Skrik – en utstilling om frygt, vilket såklart är en lätt flört med Norges mest kända konstverk.
Vad innebär då temat fruktan? När man vandrar runt i utställningen är det först svårt att lyckas koppla en del av verken till temat. Vad har till exempel Lars Brunströms långsamt kopulerande kaniner på ett snurrande spegelpodium med fruktan att göra? Först när man läst de gedigna texterna i utställningskatalogen som man får ihop valen av verk med temat. I katalogtexterna finner vi en lysande essä av Lars Fr. H. Svendsen om hur fruktan styr samhället av idag, en text om fruktan i konsten av Line Ullekleiv och en mer personlig betraktelse över samma tema från författaren Karl Ove Knausgård. Mest slående här är Svendsens konstaterande att vi i vår tid och i vårt samhälle borde vi känna långt mindre fruktan än tidigare generationer. Så är det dock inte. Aldrig för har vi varit så medvetna och styrda av alla möjliga och närmast omöjliga faror.
Det var i år tio år sedan konstnären Morten Viskum köpte den förfallna pappers- och cellulosafabrikens lokaler i det sedan länge insomnade samhället Vestfossen, beläget en timmes sydvästlig tågresa från Oslo. Efter två års renoveringsarbete stod Vestfossens Kunstlaboratorium klart, en konsthall på närmare 2000 kvadratmeter inrymd i fyra våningsplan i fabrikslokalen från 1886. Efterhand har fler liknande verksamheter uppstått runt om kring och det lilla samhället har förvandlats till ett norskt kulturcentrum under sommartid.
I år, likt flera somrar tidigare, är det Göran Green som kurerat i Vestfossen. Nästan samtliga av de 30 konstnärerna han bjudit in kommer från Norden, ändå är det inte något kyligt avskalad estetik som dominerar. I stället tillhör utställarna den grupp mer visuellt vildsinta konstnärer som under senare år brutit ny mark inom konstvärlden på den skandinaviska halvön. Här representerade av (från svensk sida) Jonas Liveröd, Roland Persson, Tilda Lovell, Veronica Brovall, Mikael Ericsson, Emil Holmer, Ricard, Fredrik Strid och Leif Holmstrand.
Döden finns som en komponent och krydda i de flesta av verken. I Tilda Lovells film Körprojekt ser vi en rad figurer uppbyggda av skelettdelar framföra sånger om sina liv. Jonas Liveröd utgår i sitt verk Passing seasons, returning dead & nasty Young men # 1 från den grekiska mytologins tradition med att begrava folk med mynt på ögonen och under tungan, detta för att de skulle ha något att betala färden över Styx med, floden som skilde de levande från dödsriket. Liveröd har ersatt mynten under tungan på en av de unga mansfigrurena med dubbla kreditkort. En liknande estetik, och med samma vilja att läsa in sin egen genration i klassiska död-liv symbolik, finner man i Veronica Brovalls skulptur Lebenstreppe (II), där livstrappan dränkts av en svart organisk massa, och själva trappan fått ”I Was Here” sprejat över sig. Mest konkret sublim är Mathias Kristersson med verket Nu är du längre från döden än nu. Det första som jag associera till är Gunnar Ekelöfs fundering ”Ur död är du kommen, långsamt utplånar dig livet”. Samtidigt komplicerar Kristersson läsningen av verket, vilket består av titelordstävet. Orden har skurits ut ur likartade pappersark, och om man skulle läsa dem som en bok, sida för sida, så skulle texten komma i omvänd ordning, det vill säga somett närmande av döden, snarare än en flykt från den. Dubbeltydigt, men hur man än vrider på saken är döden närvarande.
Det verk som mest på djupet speglar fruktan påverkar samhället av idag är Pilvi Takalas Real Snow White. I filmen försöker hon komma in på Disnyland uppklädd som Snövit. Dialogen som uppstår mellan henne och vakterna invecklar sig till ett totalt absurt resonemang om fiktion och verklighet. En dialog som är lätt att överföra till debatten om ”Fort Europa” eller som slöjdebatten utvecklat sig på vissa platser i Europa.
Ett verk som snarare skapar fruktan än utgår ifrån den är provokatören Marco Evaristtis Rolexgate. Verket verket viss debatt när det i Köpenhamn under vintern i samband med en utställning som behandlade förintelsen under andra världskriget. Rolexgate består av en miniatyrkopia av ingångsbyggnaden till Auschwitz, gjuten i rent guld. Hälften av guldet som använts till den 2,3 kl tunga pjäsen sägs komma från tänder utdragna på judar under just förintelsen, köpt av en gammal österrikisk nazist. På väg in genom ingångsporten kommer ett diamantklätt tåg. Ovanför porten sitter en Rolexklocka som stannat på fem i tolv. I montern ligger även ett radband av tänder, vilka kommer från konstnärens judiska mormor.
I Erik Olofsens film Public Figures går det läsa in en rad olika former av fruktan. Filmen är inspelad med höghastighetskamera placerad på ett tåg, filmande de människor som står och väntar på perrongen. Ett vardagsögonblick som annars är omöjligt att uppfatta i dess detaljer. Men här när vi ser det i extrem slow motion ser vi små ansiktsrörelse. Blickar som stirrar ut i intet. Människor som tomma skal eller kulisser, samtidigt som vi får möjligheten att detaljstuderar dem på ett sätt så det är omöjligt att inte börja fundera på deras levnadsberättelse och relationer till omvärlden.
I den text Karl Ove Knausgård skrivit till utställningen frågar han sig varför inte konsten vågar mer när den har all sin frihet? Vilken social fruktan är det som håller konstnärer tillbaka från att tala om det som verkligen är kontroversiellt och halsbrytande i sitt tankesätt? Vad denna konst mer konkret skulle innehålla är förstås frågan. Kanske vi i alla fall få en lätt smakprov av hur ett sådant konstnärskap i alla fall en gång såg ut i det intilliggande Galleri Star, där en retrospektiv utställning med kjARTan Slettemark visas. En utställning som placerar in den i Sverige verksamme norrmannen Slettemark i ett norskt perspektiv; det vill säga som den som bröt med det norska enhetssamhället.
Bilder (uppifrån och ned): Jonas Liveröd, Mathias Kristersson, Marco Evaristti
Adress: Fabrikkgata 11, 3320 Øvre Eiker, Norge
Utställningen pågår under perioden 7/5 – 2/10
Per Brunskog (text), Vestfossens Kunstlaboratorium (foto)