På konsthallen Mint, som sedan 2019 ligger nere i ABF-husets källare, visas nu utställningen LOVE TEST: P.O.V., ett samarbete mellan det italiensk-kanadensiska syskonparet Rosa och Dylan Aiello. Det är åtta nyproducerade verk som på olika sätt — mediala, spatiala, visuella och akustiska — undersöker seendet och filmen som seendeteknologi.
I videon Povera Noi samlas en grupp män under en motorledsbro någonstans i Kalabrien. Verket projiceras på väggen intill Ruben Nilssons jättelika målning Arbetarrörelsens historia (1958), som måste ha hängt här i årtionden, åtminstone sedan lokalerna tillhörde Sveagalleriet (1961-1992). I vilket fall är det natt och med sig har männen sina hundar och gevär, men det är oklart vad de gör, varför de viker ihop en stor presenning och varför de plötsligt beordras att ta sig därifrån.
Lika oklart är det tydligen för männen, som enligt broschyren improviserar utifrån lösa direktiv. På tre av dem har kroppskameror spänts fast och genom dessa får vi följa förloppet, åtminstone delvis. Objektiven lutar ner i marken, bilden skakar när de springer, vid ett tillfälle klipps det häftigt mellan de vikande kropparna medan presenningen tar över bildytan. Effekten är en bild som snarare än att beskriva skeendet tycks vilja uppgå i det.
Lokalerna är egentligen rätt svåra. Dels på grund av husets folkbildande tradition, som Mint ställer sig i en uppfriskande relation till genom att återkommande utmana betraktaren istället för att bara upprepa en välbekant kanon. Dels för att rummen, ju längre in man kommer, alltmer antar karaktären av ett förråd. Som tur är vet kuratorerna att utnyttja detta — sist jag var här lyckades de få mig att känna mig som en incel framför Poly Peslikas vackra men avklädda kollage, upplysta av kulvertens kirurgbelysning.
Som för att belysa mitt eget förkroppsligade perspektiv har konsten nu ytterligare integrerats i rummen. De vitmålade dörröppningarna (verket HOLE) markerar att varje ingång utgör en viss “Point of View”, och genom en rad svartmålade partier har kulverten förvandlats till en synvilla (verket SKULL). Från ingången ser rummet helt vitt ut, men står man längst inne och ser tillbaka tycks mörklagda utrymmen öppna sig mellan väggpelarna. Här inne hörs ett krafsande. Det är ljudverket THERE, en inspelning av grannarna från Rosas lägenhet i Reinickendorf, Berlin. En bild tar form inom mig: på andra sidan väggen slipar någon golvet.
När jag inte kan se vad som orsakar ljudet eller drar förbi kameran framträder i bästa fall seendets villkor: mediet, varseblivningen, föreställningsförmågan eller de förväntningar jag betraktar konstverket med. Men för att uteslutningen ska engagera, för att den ska trigga min fantasi, behöver något stå på spel. Jag känner mig överskattad, oförmögen att skapa meningsfulla förbindelser mellan alla de spår som presenteras. Det är lekfullt men oartikulerat, som om också konsten velat krypa ihop bakom kameran.
I efterhand slår det mig visserligen som intressant: den undanglidande tendensen kontrasterar mot den granskande blick som galleriet initierar. Men det drabbar mig inte. Åtminstone inte som performancet LOVE TEST: Cruising for a bruising, som visas i anslutning till vernissagen. Här återkommer intresset för seendet och filmen. Det inledande klippet — en solnedgång över ett livligt hav — för mina tankar till Tacita Deans fina The Green Ray, där en snarlik sekvens reflekterar över kamerans oförmåga att fånga det optiska fenomen som kan uppstå när solen går ner: ett plötsligt, grönt sken.
Men nu blir blicken också en fråga om makt, och om kärlek. Medan Rosa står i mörkret, styr strålkastarljuset och instruerar, visar Dylan outtröttligt upp sina talanger för publiken. En spänning skapas mellan de relationer som villkorar seendet. Den enahanda rollfördelningen fångar något centralt i syskonrelationen, hur den formar oss och tvingar in oss i mönster vi inte kan annat än upprepa. Mönster som på samma gång utgör förutsättningen för och begränsar hur vi ser varandra.
Astrid Elander
Mint, Sveavägen 41, Stockholm. Pågår 19 september – 27 oktober 2024
