Ron Mueck är konstnären som började som dockmakare för australiensisk barntelevision, fortsatte med rekvisitaproduktion och animatrik för reklambranschen för att till sist röra sig mot konstvärlden och bli en av Charles Saatchis många protegéer. Till den 29 september ställer Fondation Cartier i Paris ut ett antal av Muecks verk, deras andra soloutställning med denna egensinniga och populära skulptör.
Det är klart att Ron Mueck skapar sin egen genre av monumentala eller minimala, naturtrogna människoporträtt. Varje millimeter av Muecks skulpturer är utsökt detaljerade från det handsydda håret på hjässan till rynkorna kring stortånageln och blodådrornas färd under huden. Somliga av skulpturerna skapar han utan modell, andra från fotografier och hos någon enstaka skulptur finns det en mänsklig förlaga. Oavsett förebild har varje skulptur auran av en verklig person och en egensinnighet som även återfinns hos skulptören själv. En för utställningen unik film av Gautier Deblonde visar på den tidskrävande och detaljerade process som Mueck går igenom med varje verk. Ensam med verken i sin studio smälter han in i skaran av skulpturer, lika verklighetstrogen men bara lite rörligare.
Det naturtrogna sätt på vilket Mueck arbetar är också upphovet till en rad reaktioner man som betraktare oundvikligen går igenom när man presenteras för dessa verk. De skalor Mueck arbetar i, antingen mindre eller större än naturlig storlek men aldrig exakt rätt, bidrar tillsammans med naturtrogenheten i detaljerna till en känsla av “unheimliche” eller kuslighet. Vi kan intellektuellt inse att det endast är skulpturer och att storleken i fråga handlar om ett medvetet val av konstnären, men samtidigt skapar Muecks naturtrogna maner en känsla av hemtrevnad som byts ut mot o-hemtrevnad eller unheimliche när skulpturernas skala tas i beräkning. Någonting stämmer inte, någonting är skevt.
Även motiven bidrar till denna kusliga känsla. Muecks personer är varken heroiska eller miserabla. De porträtterar inte människans bästa eller sämsta sidor. De visar istället på människan i de vanligaste av situationer. En mamma bär kassar hem från mataffären med sitt barn i en sele på magen. Kappan är knäppt över barnet för att skydda mot naturens krafter och bristen på sömn syns i de mörka ringarna under hennes ögon. En naken man sitter i en eka. En man ligger med huvudet i en kvinnas knä under ett strandparasoll. Detta senaste verk är nytt och presenteras för första gången på utställningen på Fondation Cartier.
Ron Mueck är mästare på att skapa spänning i verken som både attraherar och stöter bort betraktaren. Fascinationen för detaljrikedomen hos hans figurer i kombination med känslan av abjektion gentemot enorma tånaglar och påtvingande kroppsbehåring gör Muecks skulpturer unika. De bjuder in oss i en djuprotad mänsklighet genom de ögonblick som porträtteras, samtidigt som de obarmhärtigt exkluderar oss med sin status som objekt. De representerar både ett verklighetsperspektiv samt ett surrealistiskt, abjekt perspektiv, en envis närvaro.
Utställningen på Fondation Cartier presenterar ett tiotal verk av Mueck. Kön är i bästa fall en timme lång för att komma in och ännu en halvtimme för att se Deblondes film om konstnärens arbetsprocess. Utrymmet är fullt med människor och ofta blir det inte tillräckligt med tid framför varje verk. Men Muecks skulpturer bryr sig inte om det. De utmanar horderna av besökare med sin envisa närvaro och göt utställningen väl värd att se.
Adress: 261, Bvd Raspail, Paris
Utställningen pågår under perioden 16/4 – 29/9
Johanna Theander (text), Fondation Cartier (foto)
