Katalogen till Rolf Hansons utställning på Rooseum 1995 inleds med en dikt av poeten Mads Rydman, kallad ”Med språket bakom ryggen”: Jag lutar mig framåt / i min tvångströja: / med ett språk / som är uppbundet / bakom min rygg. / Förtvivlat försöker / jag nå knuten för att / komma loss. Jag påminns om att Torsten Andersson brukade säga något liknande, att han ”drev språket framför sig”.
Kanske spelar det mindre roll var språket befinner sig, om det är bakom eller framför dig, det är hursomhelst en kamp att komma vidare. Alltid en fight att kunna använda det. Språket. Och även om arbetet med språket är en slitsam strävan, som förutsätter realiserandet av Hansons pannåer, så stör det inte. Lika lite som hos Andersson. Kanske är det mest synligt i omtagningarna, i Hansons teman som avlöser och glider in i varandra. Arbetet är inbakat i språksmeten – i oljefärgen – och indirekt närvarande som en underton. En yrkesmoral, rent av. En livsregel?
Rolf Hansons stora för att inte säga ståtliga och heltäckande presentation som just öppnat på Artipelag, inleds med ett annat citat. Tryckt på väggen direkt vid ingången finns den engelske konstnären Ben Nicholsons rader: ”Enligt min uppfattning är måleri och religiös erfarenhet ett och detsamma och vad vi alla söker är förståelsen för och insikten om evigheten.”
Hanson lånar citatet från den nobelprisbelönade författaren Patrick White som i sin tur använde Nicholsons ord som inledning till sin bok ”Målaren” från 1970. En bok dedicerad till den australienske konstnären Sidney Nolan, vars verk Hanson såg tidigt i en utställning på Moderna 1976.
Många namn och symboltyngda formuleringar, som flammar upp och förgrenar sig på likande sätt som färglagren och formfläckarna gör i Hansons målningar – men så tycks det också handla om ett behov att peka ut några av de ursprungliga positionerna. Det verkar nödvändigt för honom att visa på grundvalen för skapandet. Här i utställningen är det väl först och främst tänkt som en vägledning för betraktaren, men i förlängningen är det utan tvekan en beskrivning av omständigheterna under vilka Hanson arbetar.
Ett måleri för att förstå evigheten, alltså? Inget litet anspråk, precis. Kanske som ett sätt att kringgå det ändliga? Ja, vem vet? Men varför inte, Hansons tidigaste pannåer från början av 1980-talet har i varje fall inte åldrats, varken tekniskt eller uttrycksmässigt. Den glödgade svärtan och de upprivna färgytorna är fortfarande i utmärkt skick – målningarna glänser och hettar där de hänger längst bort i Artipelags korridorliknande salar. Den svartvita ”Nr II” från 1980, med sina gröngrå inslag till höger och den imponerande ”Noiro” (1984) rakt fram, som en avslutning – fast den egentligen utgör början på Hansons måleriska upptäcktsfärd.
Energifyllda rumsligheter och drömska grottor, med bergväggar formade av kalla och varma kulörer i kontrasterande revor; ett slags parallell värld där färgen utför underverk för ögat.
Hansons kraftfulla måleri överfaller mig, det finns så mycket att titta på, så många detaljer som pockar på min uppmärksamhet. Så många varianter på temat. Ibland vet jag nästan inte vart jag ska fästa blicken. Men målningarnas insisterande tonfall växer på mig, också nu när jag endast kan betrakta dem i minnet. Jag återupplever intrycket av att allt sitter där det ska, och ändå på något sätt är i rörelse. Kanske är det just variationerna, de små ändringarna i komposition och färgton som leder vidare till nya bildbyggen, som fascinerar allra mest. Alla målade trappor, alla hus, all färgrymd. Uthålligheten som finns i den bedriften.
Hansons är den första separata utställningen som både intar Artipelags samtliga salar och det stora fönsterlösa kubformade rummet i mitten av byggnaden. Ett helt överdådigt rum att uppleva hans måleri i och där flera av de allra största målningarna visas. Tveklöst är det utställningens mest häpnadsväckande konstellation, där verk från olika tidsperioder och med skilda utseenden för en dialog med varandra och med betraktaren.
Visst, utställningen hade antagligen vunnit på ett något mindre generöst urval målningar. Många liknar varandra och mängden tröttar. Färre kunde nog säga mer. Jag har också svårt för den specialskrivna musiken som följer betraktaren genom utställningen. Ljudet är för högt och för påträngande och inte riktigt samstämmigt med hur jag upplever Hansons konst. Jag behöver inte musik för att se.
Det är bara några smärre anmärkningar i marginalen, för sammantaget ger utställningen en unik möjlighet att följa Hansons kreativa återbruk, obrutet under fyra decennier. Observera hur han ikläder sig den språkliga ”tvångströjan” – för att återkomma till Mads Rydmans talande symbolik – genom att ömsom sätta på sig den bakochfram, ömsom vränga den ut och in. Perspektivet i målningarna tycks ibland vara uppochner, bildrummet kränger mellan upplösning och komprimering.
Som en kort vägledning, tryckt på väggen en bit in i utställningen, finns Rolf Hansons egna ord, riktade till betraktaren. En uppmaning att minnas när du som barn låg i gräset och tittade upp bland träden och molnen. Och hur du då med fantasins hjälp såg figurer som uppträdde och försvann. Kanske är det inte mer komplicerat än så?
Magnus Bons
Artipelag, Artipelagstigen 1, Gustavsberg. Utställningen pågår 5 juni – 28 november 2021
