Kunskapen om livets förgänglighet är inte alltid så lätt att förlika sig med. Samtidigt finns det något befriande i tanken att saker och ting åtminstone i teorin är föränderliga och inte en gång för alla skrivet i sten. En konstnär som förhåller sig till levande substanser i sina verk är Rivane Neuenschwander. Kryddor vars doft med tidens gång avtar för att till slut helt upphöra att existera är ett sådant exempel; myror och en papegoja två andra.
I Välsmakande digressioner har hon fyllt tunna genomskinliga plastskivor med kryddor och smakämnen såsom svartpeppar, kaffe, kanel, gurkmeja och godisströssel i olika färger. Som en stiliserad regnbåge sträcker den sig i en diagonal linje från byggnadens takfönster snett nedåt mot golvet. Den som vill se det minimalistiska underverket från ovan kan gå upp i en trappa av trä som i en motsatt diagonal linje går upp till taknocken. Annars är det minst lika effektfullt att gå under konstverket för att se och kanske sniffa på de olika färgskiftande ränderna. Den som förväntat sig några eteriska förnimmelser blir dock besviken; varken doft eller smak tränger igenom kapseln av plast utan förblir onåbara teoretiska konstruktioner.
Trots att synen på så vis till slut blir det dominerande intrycket arbetar Rivane Neuenschwander med flera olika sinnesplan. Förutom doft, syn och smak spelar ljudet en viktig och ibland avgörande roll i en del av hennes verk. Det blir särskilt tydligt i Alarmgolv som inspirerats av ett av världens tidigaste alarmsystem, det så kallade näktergalsgolvet i Ninomaru-palatset i Kyoto, Japan. Plankorna i det golv som byggts upp en nivå över konsthallens golv är elastiska och böjliga. När man går på tangenterna i detta gigantiska piano ger de ifrån sig olika toner och gnisslande ljud. Det som, eventuellt, blir en melodi framkallas av fötterna i stället för fingrarna. Besökarnas trampande fotsteg är en förutsättning för verkets tillblivelse.
Men det spelande golvet, som Neuenschwander gjort i samarbete med gruppen O Grivo, är inte det enda konstverket i utställningen där en uppmuntras till interaktion av det mer påtagliga slaget. I ett annat har konstnären stuckit ned träbitar med bokstäver på i sandlådor fyllda av svartpeppar; vilka ord som bildas är helt upp till besökarna. På liknande vis kan man i ett alfapetliknande ordspel lämna hemliga meddelanden till varandra genom att bilda ord av bokstäver som sitter på insidan av skalet i de urblåsta ägg. Avkodningen när ägget tas upp ur den lila äggkartongen och genomlyses av en lampa som hänger ner från taket. I ljuset träder den mörka bokstaven inuti fram.
Språket är med andra ord ett tema i brasilianska Rivane Neuenschwanders mångfacetterade utställning som är hennes första i Nordeuropa. Med hänsyn till det lingvistiska inslaget i flera av hennes verk är det i princip omöjligt att inte associera till Ferdinand de Saussures uppdelning mellan la langue och la parole. Bakom det konkreta tal- och skrivspråket (la parole) finns en underliggande struktur som bygger på ett system av kulturella överenskommelser. Utan denna sociala aspekt hade språket inte varit förståeligt; att ett tecken eller ord betyder en viss sak är godtyckligt. Om Saussure hade något att säga om språkets interpunktion är oklart för undertecknad. Men det är en viktig aspekt i filmen Sunday som utspelar sig under samma dag som Brasilien mötte Tyskland i VM-finalen 2002.
Med rösten från en sportkommentator i bakgrunden sitter en papegoja i en bur och äter frön. På skalen finns målade skiljetecken i form av punkter, komma, frågetecken, bindesteck, kolon, semikolon och så vidare. Samtidigt som fågeln – som ju för övrigt är vida känd för sin förmåga att efterapa det mänskliga språket – tuggar i sig frön med skiljetecken blir rösten i radion allt mer frenetisk. Det är som om det fanns ett samband mellan papegojans och radioröstens konsumtion av tecken. Ibland sammanfaller sportkommentatorns eskalerande röst på ett särdeles komiskt vis med papegojans aktivitet; precis när papegojans näbb ljudligt knipsar av ett stort frö blir det av allt att döma mål till Brasilien.
Från ett visst avstånd innehåller både äldre och platsspecifika verk gjorda i en mängd olika tekniker. Utställningstiteln är delvis den samma som på de religiösa votivtavlor som Neuenschwander målat kopior av. Skillnaden är att figurerna och texterna, alltså det egentliga motivet, har utelämnats för att i stället synliggöra miljön runt omkring. Arkitekturen är lika viktig i de två filmerna Fallet och Hyresgästen. Här blir den skira tråd som tillvaron ibland plötsligt visar sig hänga på särskilt uppenbar. I Fallet går filmaren omkring i en skog med en sked i munnen. I skopan ligger ett ägg. Genom hela loopen hörs ljudet av hur skalet skallrar mot metallen i besticket. I en nervös väntan anar man hur äggleken skall sluta.
En liknande känsla av osäkerhet ger den finstämda Hyresgästen där en såpbubbla vandrar omkring i ett renoveringsobjekt till hus. Den lyckas ta sig upp för trappan, komma farligt nära hörnet av två väggar och undvika andra hot på ett sätt som får en att undra när bubblan ska spricka och upplösas i intet. I sin färd genom husets olika rum förändras den. Ibland är den som en lins genom vilken man kan betrakta den befintliga världen, andra gånger tycks en annan parallell värld reflekteras eller öppnas upp i den. I bakgrunden hörs ljudet från ett liv som en gång har levts eller kanske ska komma att levas i huset. Den osäkra utgången känns som helt avgörande för upplevelsen av verket. Därför känns det nästan som snudd på sabotage att redan från början kunna läsa på en av textskyltarna, som finns vid varje verk, hur det kommer att sluta. Ibland är ett ord helt enkelt ett ord för mycket.
Adress: s:t Johannesgatan7, Malmö
Utställningen pågår under perioden 11/9 – 14/11
Lena Karlsson (text), Malmö Konsthall och Helene Toresdotter (foto)
